Första dagen-känslan ...

Minns ni har det var första skoldagen efter sommarlovet? Minns ni lukten och känslan av nya böcker, ovässade blyertspennor och bänkpapper? Ny ryggsäck och regnjacka? Jag fick första-skoldagen-känsla idag, första dagen efter semestern. Den tydliga väderomslaget till sval vind och regntunga skyar hejade på hela skolupptaktskänslan. Klockan ringde och kampen mot tiden satte igång i värsta Fångarna på Fortet-stil. Duschning och påklädning av sig själv, påklädning av barn nummer ett, två och tre.
Utmaningarna utspelade sig inte i celler utan i köket, men annars är det helt klart i Fångarna på Fortet stil. De små änglabarnen ålar sig som ormar, sticks och är lömska som spindlar och ryter som tigrar. Ofta. AAARHHHHH, ryter de små änglarna med häpnadsväckande avgrundsljudsbas. Men tyvärr har vi ingen Gunde som hejar på oss. Det hade helt klart varit uppiggande.

Annat var det på under semesterns loja dagar, då vi lät trollbarnen hojta till varandra under längsta möjliga tid från sina spjälsängar för att dra ut på säng-ur-gåendet. Sedan var det de två frukostarna. Först en gröt/fil/yougurt-frukost, sedan lite allmän lek eller en tupplur för föräldern som var uppe tidigast på morgonen. Sedan var det dags för kaffefrukosten. Kanske inte i lugn och ro, eftersom hela familjen skulle dricka kaffe. Eller ja, peka på vårt kaffe. Och äta macksmulor. Eller, det var riktiga mackor när de fick dem. Med de är godare när man äter de i små fragment. Från golvet.

Men lojt var det inte denna första-dagen-dag. Vi körde lite löpande-band-stil, Fredrik stod vid skötbordet och bytte bajsblöjor och jag tog emot dem nybytta och klädde på de åmande ålarna sina bodies och byxor.

Hos dagmammorna var det också flera som hade första dagen efter semestern. Det var återseenden och ivrigt glitter i barnens ögon när de återupptäckte alla leksaker.

Jag pratade med en av dagmammorna tills Leonard knackade mig på ryggen och sa:

- Mamma, ska inte du åka till jobbet nu?

- Jooo, absolut, sa jag häpet och undrade just hur gammal han hunnit bli under semestern.

Det var då jag mindes hur fantastiskt spännande det var att komma tillbaka till skolan. Nästintill magiskt. Det var som att börja något helt nytt och krispigt fräscht, men ändå i en trygg och hemvand miljö, bekvämt som allra skönaste mjukbyxor. Och aldrig var kompisarna så roliga som den första veckan i skolan.

På jobbet mötte mig en vissnad blomma och varma léenden. Det var kanske inte magiskt, men jag kände mig lyckligt lottad att ha en arbetsplats som jag får må bra och trivas med.
Och hur otroligt lyckligt lottad jag känner mig över att veta att mina barn är på en plats på dagarna där de mår bra. Med vuxna som ser glittret i deras ögon och har uppriktigt saknat dem.

Att tryggt få falla tillbaka till det som är stabilt och förutsägbart.

Och samtidigt ha en plats i en grupp, som troget stått och väntat på en över sommarlovet och semestern.

Det är nog det som var magin. Så enkelt.

Att gillas för den man är, där man är.

Vinkelvolt och grötkalabalik

Det känns som att barnen guldlock har hamnat i vinkelvolten.Snart 4-årige Leonard vill vara precis som sina två bedårande småsyskon. Och 1½-åriga tvillingsmåsyskonen Signe och Henry vill göra exakt likadant som fantastiska storebror.

Vid gröten på morgonen utbryter full kalabalik. Leonard sitter och åmar sig, vill bli matad, pratar dadda-språk (fastän har ett ordförråd som en liten farbror och använder ofta uttryck som "i och för sig") och utbrister sedan missnöjt:

- Jag vill också ha en liiiiten grötskål!

Signe och Henry på sin kant, sitter och tar i så det spricker för att kommunicera. De artikulerar, grimarserar, skriker och fäktar. De skulle ge ett kungadöme för ett ordförråd som sin storebror. Signe pekar resolut med sitt lilla knubbiga finger mot allt som Leonard vidrör.

- Ehmmi-mmi-mi-mi, säger hon då och tittar på mig med uppmanande glödande blick.

- Vill du ha mjölk? frågar jag

Hon nickar och skakar på huvudet samtidigt. Hon har minsann sett att Leonard fått mjölk i gröten. När hon sedan fått mjölk, så upprepas proceduren, tills alla ätbara saker på kökbordet smakprovats av lilla matronan. När alternativen är slut utbrister hennes ursinne. Om man då försöker mata henne så svävar man så gott som i livsfara.

Hur vågar vi hjälpa henne? Hon morrar som en lejoninna, drar resolut ner mungiporna, skakar på huvudet, kastar sig bakåt, rivs (om man råkar ha en arm i närheten) och slänger tallriken i blixtrande vrede. Vi fattar ju INGENTING! Samtidigt fortsätter Leonard sitt åmande. Sitter som en geléhög och klarar ingenting på egen hand.

Under tiden sitter Henry, till synes tillfreds med grötstunden. Tills slutet närmar sig, mättnaden börjar göra sig känd och det är dags för hans obligatoriska matprocedur. Man kan kalla det för "skedslungning" för att kalla det skedkastning skulle inte ge aktiviteten rättvisa.

För i detta läge, varje måltid, viiiner Henrys matsked över matbordet med något som liknar ljusets hastighet med en diskuskastares urstyrka. Samma med vattenmuggen. Väck. Bort. Flyyyyger de över bordet och landar i någons tallrik.Då ser han för ett ögonblick oerhört stolt ut. Tills hans ser Signes procedur. Japp, då är det bara att stämma in.

Fri från sked och mugg är det bara att sträcka sig efter första bästa objekt på kökbordet. I Henrys domderande ingår inga morrningar som syrran sysslar med, utan Henry jobbar med illtjut. Vansinnesgallskrik. Ni vet, de där skriken som spräcker kristallglas på film. Fast jag tror att Hollywood skulle vara tvungen ta till specialeffekter och spränga kristallglasen för att få sina tittare att uppleva vidden av hans tjut.

Fredrik och jag tittar på varandra med desperation i blicken. Vi vet vad den andra tänker. Vi flyr. Kan vi fly? Kan vi gå härifrån och bara låta de skrika? Skita i alltihopa, helt enkelt?

Men vi uthärdar och slutligen stämmer vi upp i morrningarna och skriken. För våra hjärnor slutar fungera efter en timmes kakafoni så tidigt på morgonen. Då är det vi som är barnsliga.

Och vinkelvolten är komplett.

Leonard vill vara som sina småsyskon. Småsyskonen vill vara som sin storebror. Vilket driver oss föräldrar att beté oss lika som våra småbarn.

Tur de är söta. Och de är ju barn.

Men vilket försvar har barnrumpsföräldrarna?

Jag väljer Gotlandsdrömmar

Tillbaka i Dalarna. Uppackning och tvättmaskin som går på högvarv. Den finkorniga Gotlandssanden dyker upp i barnens fickor och rasar ut på golvet. Påminner om sköna möten med fru Hav och ett värdigt farväl av sommaren.Så känns det i alla fall när man drar upp rullgardinen och ser regnet strila ner. Och de hellånga jeansen åker på för första gången på veckor. Om inte ett par månader? Gotlandsdrömmar. Det är alltid som en dröm när man tänker tillbaka. Det lägger sig tillrätta i en skön dimma av distans. De tråkiga stunderna putsas bort som fettfläckar på ett kristallglas. Minnet är en förunderlig mekanism. Det är inget dokument på verkligheten. Det är förvisso en sorts förvaring i hjärnan om vad som hänt tidigare, igår, för sju år sedan. Men det genomgår alltid vår eget inre filter. Vi lägger till och drar ifrån. Väljer vad vi vill minnas, liksom fokusera på, och vad vi vill glömma bort. Låta få mindre framträdande roller i minnets bildspel. Och jag väljer att låta de helt outsägliga stunderna vid havet och i solen, i sällskap med fina vänner, älskade mannen och guldlocksbarnen. Det gäller att komma ihåg att minnas på det viset. På så sätt slipper vi alla regniga somrar. Jag väljer att minnas den här semestern som gotlandsdrömmar.
Jag väljer att minnas barnens oförställda lycka i mötet med det stora, blå bångstyriga havet och den sammetsmjuka sanden. Jag låter dessa minnen fylla mig och dekorera mitt inre färglatt i regnbågens alla färger. För varför älta med att det var skitjobbigt vissa stunder? Till och med extra mycket slit med bristande rutiner, reströtta barn och besvärliga känslodykningar och diskussioner med sin älskade, utifrån att vilan och tiden plötsligt fanns där. Detta låter jag svepas iväg tillsammans med vågorna och vinden över Östersjöns bräckta vågor.
Efter att vi överlevt båtresan hem igen, med klåfingriga barn som troligtvis petade på varenda halvsovande passagerare på vägen hem, och en sömnig hemfärd från Nynäshamn så känner jag: Hur är det man brukar säga? Bort bra men hemma bäst. En lättnads suck sveper igenom alla familjemedlemmar.
Nu känner jag mig ypperligt nöjd med att stoppa undan gotlandsdrömmarna tillsammans med badkläderna och suga på minnet som en energikaramell medan vardagen långsamt kommer smygande. Strålande berättar Lenoard för alla som vill lyssna.
- Vet du? Vi haj åkt en jätte-jätte-jätte JÄTTESTOR båt! Åssa vaj vi i Stocklom och där åkte vi TUNNELBANA! Jag ska ha en båt näj jag blij stoj, och en tunnelbana, åsså en gjävskopa, fast egentligen hetej det gjävmaskin, åsså en bil å en husvagn och en skotej ... fast en vattenskotej, föj då kan man åka på vatten. Föj jag ska bo på Gotland näj jag blij stoj. Och i Stocklom.

En vecka har passerat. Ett hav, ett landskap. Men i Leonards värld var det ett år, en ocean och nya världar. Inte undra på att han verkar ha blivit äldre.
Men det viktigaste av allt är att fylla bägaren med minnen tillsammans.
Det är så man blir en familj. Växer. Älskar varandra. Blir lyckliga.

Eller som Leonard sa när han råkade sätta handen i fågelskiten:
- Usch vad ofräscht, sa jag.
- Ja, sa Leonard. Men kärleken, den är fräsch!

Strax tillbaka ...

Sitter i ett vardagsrum på Gotland. Vi bor en vecka hos goda vänner. Deras sällskap omfamnar vår familj som en varm filt.

Barnen har stupat i säng efter ett första besök med havet. De somnade gott i bilen, efter en pizza innanför ringmurarna i Visby. Lugnet har lagt sig i huset och vi spelar Guitar Hero, stickar och läser.

Att ha semester med familjen är underbart. Och precis lika påfrestande som varje dag där hemma i vardagens vardagsrum. Miljön är ny, utmaningarna desamma. Ibland lite fler, till och med. Men likväl, en semesterresa kändes nästintill livsnödvändig.

Lungorna behövde få andas annan luft. Byta ut inlandsluften mot saltdoftande och fuktig. Låta ögonen möta andra färgskalor och former. Att få fascineras över kalkstenshusen, se de vackert snidade farstukvistarna och de gråa lammen som betar på karga vidder. Öronen får höra andra ljud. Sjungande diftonger och syrsor. Havet och blåsten stryker över huden.

Leonard tittar förundrat på allt det outforskade som möter honom var han än tittar. Hans lilla Dalavärld sprängs och han arbetar hårt för att bearbeta allting. Båtar, hav och lamm trasslar sig in i Leonards små lekar. Signe och Henry trillar över stenar och pekar glatt på allt. Som vanligt. Lamm eller bilar. Sak samma.

Och ibland utbrister Leonard:

- Jag vill att allt ska vaja som vaaanligt! Vad har hänt med Svejije?

Så, vi är på semester. Mitt nästa inlägg, som blir på tisdag nästa vecka, kommer innehålla många sköna bilder och reflektioner härifrån, denna obeskrivliga ö. Men just nu är vi bara på semester.

På Gotland.

Bara en liten bit sydöst om Dalarna, men en fullkomligt annan värld för de små.

Ett välbehövligt miljöombyte för de stora.

Djupa andetag.

Herrskapet i Lillebo

Hela familjen har semester. Tre veckor av familjetid ligger på agendan. Så efterlängtat. Så välbehövligt.

Idag, den första riktiga semesterdagen, bjöd på äkta härligt svenskt semesterväder. Duggregn och mulet. Vad kunde då passa bättre än en utflykt?

Vi och våra grannar i byn hade blivit bjudna till det äldre paret som bodde i vårt hus innan oss, så de känns lite som släkt. Hussläktingar, liksom. De har en sommarstuga, som de för övrigt kallar för lekstugan.

Behöver jag säga att de har barnasinnet i behåll? Naturligtvis har de också en lekstuga. Och inte vilken lekstuga som helst. Det var en stuga som fick oss att tro att vi plötsligt hamnat i Astrid Lindgrens värld. Behöver jag tillägga att det fikades en hel del denna dag? Och att det var god tillgång på godis?

Leonard och grannflickan Lovisa trodde nog att de kommit till miniatyrhimlen. I stugan severades, som sig bör, lite påtår. Eller så kan kalla det för fika nummer två. För efter man ätit hallonpaj, glass, chokladkex och mjuk pepparkaka så man nästan storknar i sommarstugan med de vuxna, vad passar då bättre än lite fika? I alla fall tyckte den stolta stugvärdinnan detta och barnen hade inget att invända. Det var saft och miniatyrmuffins, gräddade i knäckformar.

När sedan grillkorvar var grillade så fick barnen en egen godisskål med sig till lekstugan. Och det mumsades runt bordet i lekstugan så att det stod härliga till. Signe och Henry, som mest fick komma på nådefullt besök, tittade storögt på sina äldre föredömen. Med giriga, men vördnasfulla 1½-åringars fingrar, så petade de på alla så saker där inne. Som att de kände att det var tillåtet. Men samtidigt var det för bra för att vara sant.

Modershjärtat kniper vid åsynen av allvarligt lekande barn. För det är allvarligt, det här med lek. Det är på riktigt. Så verkligt som livets självt. Det städas, skakas mattor, hämtas ved, flyttas på möbler och lagas mat.

Man hör alla vardagsfraser repeteras i leken som ett livets eko. Jag tror vi som barn tar vuxenlivet på mer omsorgsfullt allvar än vi vuxna. Kanske för att man som barn slipper att samtidigt vara vuxen. Slipper ansvaret och besvären som medföljer, och kan istället ge sig hän till vuxensysslorna med liv och lust. Utan oskrivna krav och elräkningar som ska betalas.

Man kan kalla dem för herrskapet. Herr och fru Lillebo. Leonard och Lovisa berättade att de bodde där. Och om man tittar på dessa kort, så ser man att så är fallet. Ingen tvivel. Har du någonsin skådat ett så stiligt herrskap?

Ibland när jag funderar på vad som gör mig lycklig, så kommer jag gång på gång tillbaka till saker som gäller mina barn. Undret att de blev till, deras personligheter och allt möjligt och omöjligt man upplever tillsammans med dem. Och att se dem leka är helt klart något som gör mig lycklig. Ögonen tindrar och med fantasin som vingar flyger de iväg till vilken värld de önskar. Godismaskiner, rymdskepp, broar och hav uppstår från tomma intet.

Och det mest förunderliga är att det bästa leken av alla, verkar vara att leka herrskapet. Mamma, pappa, barn.
Livet är lustigt. Barnen blir alltså lyckliga av att låtsas vara som oss. Och vuxna blir lyckliga av att vara med sina barn. Och vuxna skulle helt klart vara mer lyckliga om vi var mer som barn.
Så barnasinnet. Det ska vi vara rädda om.

Pax för att ha en lekstuga som man kan bjuda miniatyrfika i, när jag blir pensionär.

Eller championär, som Leonard brukar kalla det.

De dyrbaraste, de rosenkindade

Dagen som gått

går som darrningar genom kroppen

Samtidigt som den friska kvällsluften

sköljer över mig med sin gåtfulla fridfullhet

lugnet har bekvämt kurat ihop sig i vardagsrummet

som en kurrande katt

och får de gångna kvällstimmarna att framstå

som overkliga

från en annan tid

som ett stycke ur en surrealistisk pjäs

en konsert med alltför skränig musik
en centrifug
en skenande karusell

Jag sitter här

yr i huvudet

Som jag så ofta gör

Men denna kväll i synnerhet

Som en urladdning
Ett blixtnedslag av motgångar
övertrötthet och skrik

Tills jag satt där utanför ytterdörren
ihopkurad

Och undrade när det ska bli enkelt

När de ska byta skriken mot ord

Skriken som inte bara skär i trumhinnorna

utan också i hjärtat

För det deras ordlösa uttryck

av kärlek

utmattning

och längtan

Efter sin mamma

Känns som kvicksand för mig

Än hur jag ger

Så står behovet oändligt åter

När det ska vara möjligt?

att orka

hur är det möjligt att orka

en hel kväll

- Snart, säger det inom mig.

- Inte tillräckligt snart,

svarar jag i mitt ihopkurade tillstånd

Men redan just nu är det över

för idag

Jag överlevde

Idag

De sover där inne

Som prinsar och prinsessa

De dyrbaraste

De rosenkindade

Och här sitter jag

känner efterskalven i kroppen

Och tänker igen:

- Snart, snart.

Små vuxna och stora barn

Den här eftermiddagen gick allt åt pipsvängen.
Henry och Signe fastnade i skriket och arget. Jag med. Jag lät dem hålla på med stenar i en glasskål. Vad kan man förvänta sig? Naturligtvis. Gick den sönder. Glassplitter. Skrik. För att det var en sådan eftermiddag.

Då huvudet inte riktigt fungerar och kroppen är less. Med otur som krydda. Henry hade på något snitsigt sätt lyckats balansera en luftpump med den blåsspetsen uppåt, som jag inte såg och på något förunderligt, oturligt sätt lyckades sätta mig på. Jeansen gick sönder och vänstra delen av rumpan likaså. Fråga mig inte hur det gick till. Men ont gjorde det.
Ibland frågar man sig vem som är barnet, när man dråpligt tar den usla pumpen och slänger iväg den så långt man kan. Sätter sig ner. Och grinar.
Henry stannade upp. Lade handen på min axel. Tittade begrundande i ansiktet på mig.
- Addodddo-ammmamma, sa han allvarligt och en aning brydd. Sedan gav han mig en klapp på huvudet.

Värmen sprider sig inombords. Jag blir stolt över hans empatiska reaktion. Det gav mig lite ork. Tills dess att nästa skikscenario infinner sig och jag finner mig själv vrålande:
- SLUUUTA SKRIKKKA!
Då kommer Leonard traskande.
- Vad ståj på? undrar han. Och för en sekund undrar jag om hans riktiga ålder egentligen är 52.
- Jag blev bara lite trött på att Henry och Signe skriker så mycket, svarade jag ömkligt.
- Kan jag tjösta dig?
Åh, underbara Leonard.
- Ja, du får jättegärna ge mig en kram, sa jag och satte mig på huk framför honom. Han slog sina späda (fast enligt honom själv j-ä-t-t-e-s-t-a-r-k-a) armar om mig och gav mig en lång kram. När jag sedan en minut senare bad honom hjälpa mig plocka fram tallrikar, så var han försvunnen. Han är ändå bara knappt fyra år. Trots allt.

Ibland undrar man vem som tar han om vem. Är det vi som tar hand om våra barn, eller de som tar hand om oss? På alla självklara sätt är det naturligtvis vi som tar hand om dem. De är ju till exempel urusla på att nå upp till diskbänken, hantera knivar, passa tider, sköta ett jobb och torka sig i rumpan. Men på andra sätt, tror jag att vi ibland mest intalar oss att de behöver oss - när det i själva verket är vi som behöver dem.

Man märker det när man får de där otroligt efterlängtade, barnfria stunderna. De är ljuvliga, det måste jag medge. Men sedan. Det kryper i oss. Det råder ingen nöd på våra barn som lever loppan en stund hos något snäll mormor eller barnvakt.

Men vi. Behöver våra barn. Känna på dem. Lukta på dem. Se dem göra alla sina miner och le sina olika leende. Skita ner sig, så vi kan ta hand om dem. För än hur skitit livet kan vara med barn, så ger det oss tillfredsställelsen det är att vara förälder. Som människor. Stoltheten vi känner. Att ha förmånen att ta hand om dessa liv. Förgylla våra liv. Men också utmana livet. Göra så att livet är på riktigt. Göra oss hela.

Och få ta emot deras genomäkta tröst. Genom kladdiga, lite för hårda, klapp på huvudet. En öm kram, där de passar på att snyta sig på axeln. Jag tror de tänker:
- Stackars vuxna, dom har det inte lätt dom ...Jag och Leonard pratade om änglar ikväll. Jag sa att de är med oss och kollar att vi har det bra.
- Jamen, klajaj sig Gud utan änglajna då?
- Ja, de är på uppdrag, ungdefär som när mamma är på jobbet.
- Jaha, sa Leonard fundersamt. Men du, jag haj en idé! sa han plötsligt. Du vet, på glasspappjet, så ätej ju änglarna glass. Det äj änglajnas mat! Vaje dag!
- Ja, det är ju sant, sa jag. Tänk att äta glass till middag, vad tokigt, sa jag och pussade honom. Och sa godnatt.
- Mojon, middag, kväll, sa han genom nappen och myste med giraffen.

Som sagt. Vem tar hand om vem? Utan våra barn skulle vi känna oss som halva människor. Och inte nog med det.

Vi skulle inte veta att änglar äter glass till middag.