Slå ut i friskhet

När jag kom hem från jobbet hade jag som vanligt tröttheten som en mantel över ryggen. Nattsömnen var ytlig, som att jag guppade ovanpå drömmarnas land istället för att dyka ner i den. I morse signalerade huvudet sin vanliga surrande protest, när jag ändå packade iväg mig i bilen och satte igång med dagen.

Men ute. Ute möttes jag av den vaknande dagen. Och inte bara det. Den vaknande våren. Det vaknande livet. Det ser man på trädens knoppar och gröna grässtrån mot husväggen. 

Men man kan även märka det på ett annat sätt. Som ett tyst sjudande. En vibrerande känsla som ligger i luften. Det viskar: "Snart. Snart kommer det. Snart."

Grönskan kommer. Värmen. Livet kommer. Snart. 

Fastän min kropp surrar besvärat av den ständigt gnagande tröttheten, kommer ändå en förunderlig lätthet över mig. En iver. Över att ännu en gång få stå mitt i miraklet när det sker. Att se en till synes död natur väckas till liv. 

Kanske blir min fysiska kropp inspirerad av läkningen som den upplever omkring sig. Som att jag, bara genom att vara här och nu, en dag i maj, får en gratisskjuts av vårens framfart. Som ett klingande skratt som smittar av sig. Som en fysisk beröring från naurens kraft som sipprar in i mig, som små, små värdefulla droppar av en dundermedicin. 

För alla typer av läkande behövs tid. Att vittna våren återkomma till vår värld är att få en explosionsartad påminnelse om att tillfrisknande kommer ske. Naturen har det nedlagt i sig vad den behöver göra. På samma sätt vet min kropp. När tiden är rätt. Kommer också min kropp vakna upp i en vår. Och slå ut i friskhet.