Den inre Fågeln Frid

Jag vill skriva ett par ord om inre frid. Detta besynnerliga, som inte går att köpa för pengar. Inte går att begära eller införskaffa. Den är unik för varje person, skräddarsydd och omsorgsfullt utformad. Så självklart och så svårt.

Den är som en skygg fågel. Den bor inom oss, men för vissa av oss så är den fångad, utsvulten och misskött. Hos andra är den lycklig och fri. Kvittrar vackert och svävar med lätthet fram i själens himmel. Det finns ingen genväg till den. Du kan inte kopiera någon annans. Du måste sköta om din egen fågel Frid.

Jag tror vi alla gör ett val. Ibland inser vi det inte eller förstår vi det inte. Men vi gör hela tiden val, som påverkar den inre Friden.

När vi låter livet piska oss till att göra sådant som vi inte mår bra av. När vi prioriterar sådant som vi egentligen inte vill, men tror att vi måste. När vi stressar, utan att finna ens en liten stund av stillhet.

Det är inte så enkelt, säger du. Jag håller med. Det är inte alls enkelt. Att ha inre frid är ibland att begära det omöjliga. Men vi får inte ge upp, inte sluta försöka. Sträva ditåt. Sticka åt den lilla fågeln ett litet frö ibland. Tills tid och möjlighet finns att få den att leva upp i full styrka.

För om vi ger upp vår frid, så ger vi upp oss själva. Vi tappar bort oss. Vi blir inte trygga i våra egna kroppar. Vi blir människoskal som kan prata och tänka, men vi förlorar vår inre essans.

Vänner, småbarnsföräldrar. Kära, stressade människor. Låt oss vara rädda om oss själva.

Ta hand om den skygga inre fågeln Frid.

Psyktestet

Gårdagen bjöd mig på en och annan utmaning. Om mina fyraårstvillingar hade indiannamn skulle det nog vara Signe "envis snigel" och Henry "hetsiga orkan". Jag och dessa småindianer var hos ögonläkare och i affären igår. Det låter ju inte så märkvärdigt. Men ack.

Man kan se det som att vi bjöd lasarettets olika tysta väntrum på en färgsprakande show. Henry med trumpetande stämma, svajande lockar, petandes på varje dörr och knapp. Sedan Signe trallande korridorerna fram, som hejar på sin kalufs till bror. Väntrummen förvandlas till ofrivillig publik. För vilket man hoppas att de var mycket tacksamma för. Det var ju i alla fall fri entré.

Nåväl. Att vi kom från lasarettet utan att sätta igång brandlarmet får man ju se lite som en triumf, då Henry var en halv sekund från att ge den lilla röda knappen under luckan en litet snabbtest.

Sedan var det affären. Efter att Henry trodde att handlingsstunden var ett Formel 1-lopp med sina lilla vagn, så var det med lättat hjärta vi tillslut nådde kassakön. Då satt de uppflugna som små ugglor längst ner vid änden av bandet och började plocka varor. Någons varor. Inte våra varor. En annan skojig aktivitet var att flytta över våra varor från ena sektionen till den andra. Man känner hur svetten bryter ut på ryggen och huvudet kokar av stress.

Om man klarar en sådan dag med två speedade höns till tvillingar. Om man efter en sådan dag fortfarande är vid sina sinnena fulla bruk. Om man lyckats med det. Då har man psyke till att klara vad som helst.

En annan påsk

Idag är det annandag påsk. Eller "en annan påsk" som Henry säger. Idag har solen i alla fall återigen lett sitt bländande leende mot oss.

Vi har gjort det bästa av dagen, utan att göra så mycket. Konsten på en helt ledig dag är att slippa planera och åka iväg, men inte vara så passiva att barnens sprittande ben och sprutande sinnen kommer i obalans.

Barnen behöver stimulans och aktivitet, föräldrarna behöver stillhet och vila. Ett av föräldraskapets många paradoxer och uppenbara behovs-kollisioner. Men. Vi klarade det konststycket hyfsat bra idag.

Övriga påsken har passerat med sitt muntra kynne. Vi har ätit sill och potatis, målat ägg och frossat i godis.Sedan hade vi faktiskt helt ny påsk-upplevelse med en 6-åring som med sin ålder sådär plötsligt blivit nymodigt öppensinnad, och därför vågade klä sig till påskkärring tillsammans ned sin jämnåriga kusin.

Medan de yngre småsyskon skeptiskt backade och inte visste vilket ben de skulle stå på när konstiga förkläden skulle på och märkliga fräknar skulle målas.

Alla i hushållet kan ju inte alltid vara nöjda och glada. De gällde även de vuxna. En glad vuxen och en svårmodig. Så den glada vuxna, hittade gemenskap med en munter mormor och vi tog de fnittriga och modiga påskkärringarna vid händerna och traskade iväg och önskade glad påsk till grannar och annat löst folk.

Så blev det en ganska bra påsk ändå. Trots paradoxer och ett och annat svårmod. Och en jätteglad påsk, det får vi helt enkelt ha - en annan påsk.