En stilla aning

Som en öm lindring till min gråstressade själ
Kommer den
Snön
ljus och fager

Vardagens kantiga former
intar en mjukare gestalt
Låter det gråa oformliga bli vitt och vackert
De nötande, skräniga ljuden
dämpas och lugnas ner

Tempot saktar in
I takt med stilla fallande stjärnor av kristaller
Tusen miljontals
Från himlavalvets mörka valv
Så får skramlet
Bytas ut mot sakta knarrande

En bit magi
En vit magi

Hand i hand med skimrande ljus
Advent och förväntan om jul
Satt i fönster, träd och balkong
Som möter dansande dofter av jul och tradition
Sprakande pynt och gnolande sånger

Och plötsligt här
Finner vi en värld

En stilla aning
Om att något har kommit
Som kan omfamna våra hösttunga hjärtan

Barnsligt förtjusta
Lättade åt upptäckten
Om än likadan som förra året
Likväl med förnyad kraft
Likväl en räddning från det förkrossade mörkret
Famlande tristessen


Likt en flammande livslåga
I våra nötta vardagshjärtan
Att känna livet återvända

Hitta det som en giltig anledning
Mjuk och varm
Till att få finna ny glädje
 Att leva i

Det som kallas jobb

Jag vaknar. Kliver upp.

Och försöker smyga på toa, när barnen hör knarret i golvet. "MAMMA!"
Skit, jag måste kissa, tänker jag sömndrucken och kissnödig att jag knappt kan stå rakt. "MAMMA!" morrar de ännu högre. Jag har inget val. Jag sätter mig på toan med arga nyvakna barn gormande från sina sängar. För en minut sedan sov jag och redan är jag stressad. Och så börjar det. 

Sedan fortsätter det. Det här är vår morgon.

Försöker skaka liv i Leonard och tar en dusch. Jag klär på sig själv, Fredrik klär på barn. Jag packar min och allas barns väskor.

Är galonisarna blöta, var är vantarna - har vi skickat med någon frukt? Är det idag det är gympa, vem ska hämta - var är vab-pappret? Mitt hår ser stripigt ut och ansiktet grått. Ögonen som två skrynkliga springor. Bäst att sätta på sig lite mer mascara. Nehej, det hjälpte inte, men det får duga.

Bolibompa flimrar ivrigt i TV-rummet och 6-åringen som inte hunnit från toan bryter sönder och samman: "Haj ni jedan böjat titta?!" 

Signaturen med "Pim och Pom" trallar på medan jag hafsar ihop mackor och frukt till jobb och skola.

Henry sätter sig på sin Bobby-car och dundrar in framför TV:n med en utstuderad sladd och sätter sig (med sin enorma kalufs) två decimeter från TV:n.

Klagorop hörs från bror och syster som inte längre kan se Pim och Pom. Det hörs spring, dunk och ett argt "AJ", innan det utbryter skrik och gråt. Det frågas om äpplen, om vi är lediga och när det är lördag.

Det klagas om ditten och retas om datten. Då kommer katten och finner att det är tomt i skålen. Då ser jag hur skrynklig min tröja är, men det får duga, för nu börjar Sam Sam.

Jag äter fil, häller upp lite mat åt katten och hör att Dinosaurietåget ska börja. När dinosaurierna börjat sjunga då ökar jag takten. Tandborstar hämtas, tänder gnuggas och tandkräm spottas i muggar. Fleecetröjor sätts på, jackor knäpps och mössor sätts på trulsiga frisyrer.

Allt påklädnad klar och när Tåget kört in i tunneln så stängs TV:n av. Henry säger att han vill stänga av, Signe kastar sig besviket på golvet. Jag föser dem vänligt (ibland) och bestämt (alltid) ut i hallen i riktning mot skorna. Det är vantar som försvunnit och leksaker som lockar. Någon retas. En annan blir förnärmad. En tredje gör Kung Fu-sparkar.

Jag påminner Leonard om att sätta på sig stövlarna. Åtta gånger. Den nionde tar jag honom i handen och ställer honom framför stövlarna och pekar på dem.

Då börjar Signe och Henry knuffas vid dörren. Någon ramlar och någon annan skrattar. En tredje skriker "Han puttade mej!" Vi snubblar ut ur huset, Signe skriker att hon måste ta med sig Fifi Blomsterfröet. Motvilliga katter kastas ut.

Det tävlas till bilen. Någon ramlar.
Någon annan skrattar. En tredje kvider. Jag öppnar bildörren och Henry skriker för han ville öppna själv. Då börjar han brottas med Leonard och Signe snackar med Fifi. Det spänns på bälten och det ropas att de vill lyssna på Bamse. En annan vrålar att om vi sätter på Bamse så dör han.

Vi rullar iväg med bilen och jag undrar om jag dragit ur plattången och släckt alla lampor. Medan detta gnager i mig så är morgonens första fas över. Klockan är bara 07.23 och det känns som att jag redan gjort ett halvt dagsverke.

Men än är det långt kvar tills jag sitter på mitt lugna kontor. Då jag, fastän min själ redan är trött, ska börja min dag. På det som kallas för jobb.

Kära Leonard,

Min förstfödde och äldste son. Mitt känsliga barn med det vackra, djupa hjärtat. Min underbart vackra pojke.

Jag älskar dig med hela mitt hjärta och hela min själ. Du ska veta att detta är sant, fastän varje dag är en hård och svår kamp.

Jag hoppas du kan blir en stolt och modig människa, fastän ditt 6-åriga skräniga förvirring gör mig så less, att jag ibland knappt orkar möta din blick. Att jag ibland knappt orkar krama om dig, även när det är just detta som hela din skälvande känsloförvirrade kropp som mest behöver.

Förlåt för alla de hårda och taggiga orden. Förlåt för all ilska jag känner mot dig när du drabbas av 6-årigs dundrande härdsmälta.

Jag önskar varje dag att jag vore ännu bättre. Ännu starkare. Ännu mer värdig att vara mamma åt en sådan ofattbar fantastisk pojke.

Du valde inte att plötsligt en dag bli avslängd från familjetronen av två småsyskon. Du valde inte att ständigt få strida syskonkampen om uppmärksamhet och gunst. Du valde inte att bli 6 år och leva i ständigt inre känslomässigt uppror.

Du kommer säkert gå stark och häpnadsväckande ut i livet med ditt vackra hjärta. Jag tvivlar inte på din förmåga. Jag plågas av mina egna tillkortakommanden. Jag plågas av att jag inte är den tålmodiga mamma som jag tycker du förtjänar.

Men jag lovar. Att oavsett vad som hänt under dagens brus. Låta varje dag innebära en ny chans. Att göra mitt allra yttersta.

/Mamma

Tillförsikt

Vi har lyckats med något fint den här helgen. Nämligen. Vi har lyckats ha en bra helg.

Vi har lyckats inte låta novembers tryckande gråhet och vardagens hösttristess ta över våra sinnen. Vi har gått gemensamt segrande genom denna helg.

För vi som chefar över det här bygget har pratat med vänliga stämmor. Vi har gett varandra tack och en klapp mitt i barnayran. Vi har struntat i vädrets sura uppsyn, klätt på oss våra regntåliga novemberkläder och andats in frisk luft.

Vi har kunnat fnissa åt barnen. Sträckt oss utanför överlevands-zonen och vistats i "vi-är-ju-en-familj"-zonen. Signe berättade om att hon sett fem rävar som pruttat. Leonard lekte att en rotvälta var en kanon. Henry sprang först med motor-ljudeffekter.

Den största segern ligger i det lilla. Till synes självklara.

Att möta söndagskvällen och se hela den nya veckan breda ut sig. Och ändå känna tillförsikt.