Hundliv

Tänk om man bara kunde vara. Inte göra allt så svårt hela tiden. Bara finnas, här och nu. Och acceptera sig själv för den man är, utan "om jag bara gick ner fyra kilo"-attityden. Det här att vi alltid sätter villkor på hur vi kan acceptera oss själva. Vi ska alltid ändra något först INNAN vi kan tänka oss att acceptera oss som vi är. Så vägen till ett accepterande av sig själv är så himla lång. 

Hundar. De lever här och nu. Vår tax Ida har ganska nyligen kommit till oss, men hälsar oss så innerligt glatt varje gång vi ses som om hon alltid varit vår hund. Hon är en förebild.

Jag har lite svårt med att vara jag just nu. Jag försöker vila, men snurrar igång i livet och tanken, gång på gång. Jag är urkass på att acceptera mig själv för den jag är. Jag älskar sommaren, men fastnar i komplexen när sommarkläderna ska på. Jag är stolt över mig själv när jag klarat av att ignorera klädhögar och disk och istället ägnat en längre stund åt att vila. Ändå mår jag så dåligt av att se att kläderna och disken ligger ogjord. 

Åhhhh! Den som ändå vore en hund! Eller. Nja, i och för sig är det vissa fördelar med att va människa ... Men tänk den som ändå kunde leva livet mer som en hund! Ta varje situation när den kommer. Acceptera världen för den den är. Acceptera sig själv för den man är. 

Om människors luktsinne är stort som ett frimärke, så är hundars stort som en fotbollsplan. Så Ida kan känna min lukt bättre än jag någonsin känt eller vet om den själv. Så när jag kommer så kan hon förvisso se mig, men framförallt känner hon min lukt och kan med säkerhet veta att det är jag. Hennes kära vän. Och hela hennes lilla kropp spritter av glädje. 

Hon älskar mig. För att jag kelar med henne och promenerar med henne. Hon känner mig på min lukt. Det räcker för henne. 

Det är det minst kravfulla jag kan tänka mig. För min lukt behöver inte korrigeras genom bantning, inte köpas nya kläder eller gå frisören. Bara regelbundna duschar så är saken klar. 

Tänk. Hundar har egentligen listat ut de svåraste av livsfrågor och samhällsproblem som människor med stort intellekt inte kan lösa än hur många avhandlingar som skrivs. 

Tänk att det alltid är så. Att det allra enklaste, nästan alltid är det allra svåraste. 

175 väsenkrävande procent

Så var det den där saken som heter vila. Det vore väl ingen konst, om inte livet kom i vägen hela tiden. Jag har insett att när jag inte är sjukskriven så jobbar jag 175 procent. 75 procent på jobbet, 100 procent hemma. För än hur man vänder och vrider på saken, så tillägnas mitt liv, min kropp, mitt jag alltid åt mitt föräldrauppdrag. Rent praktiskt så kräver det hela min uppmärksamhet, ja hela mitt väsen, på mornar, kvällar och helger. Plus onsdagar, ganska ofta på nätterna och VAB-dagar ... och alla lediga dagar. Då kräver mitt föräldrauppdrag hela mitt väsen.

Sedan på dagarna, oavsett om jag är på jobbet eller sjukskriven eller är var sjutton jag är, så kräver mitt föräldrauppdrag saker av mig. Planering, handling, förberedelse, tankeverksamhet, att förhålla sig, förstå och bearbeta. Att försöka återhämta sig, så pass att man ska klara "väsen-krävandet" när man väl är hos barnen igen.

Detta är hela jag, hela mitt liv. 100 procent. 

Sedan, då man yrkesarbetar så läggs dessa timmar (lika matematiskt omöjligt som livsomöjligt) UPPEPÅ dessa 100 procent, i mitt fall 75 procent. Ett arbete som också kräver anspråk på min innersta själ. Ett viktigt jobb, men också ett väsenkrävande jobb. Hepp. 175 procent. 175 väsenkrävande procent!

Så som sjukskriven, så jobbar alltså bara 100 procent. "Bara" 100 väsenkrävande procent. Ja, jag vet. Sarkasmen dryper som en överlastad tortilla. Jo´rå så att det här med vila, går väl lite komsi komsa. Livet kommer emellan.

Och det är väl just det som är grejen. Det är därför jag är sjukskriven till att börja med. Att ingen människa orkar jobba 175 procent, där varje litet procent innebär att vända ut och in på sig själv, likt en uppochnedvänd handväska. Så när det går åt skogen och man blir sjukskriven behöver man ju ändå jobba 100 krävande procent. När man egentligen bara vill dra en gammal filt över sig själv. Det säger ju självt, att det inte är så lyckat.

Jag känner mig så liten, ynklig och ledsen när jag inte orkar vara mamma, partner, människa. Men för några år sedan sa jag inte så. Då. Innan jag blev en ihopskrumpen människa. Om jag hade fått ägna mig, om jag och min käre make, hade fått ägna oss åt det som är viktigast då. Om vi hade fått tid. Tid till att orka med. Tid till att bygga upp vår familj. Tid till att återhämta oss, hitta oss själv som föräldrar, som människor, tid att läka. Tid att älska. Tid, tid, tid. ALLT handlar om tid. Tid som man inte har råd med, för man behöver betala räkningar och passa in i modellen.

Så det var det här med att lyckas vila. Det går ju liksom inte så bra. Små korta stunder hinner jag släppa taget om kroppens spänningar, lyssna på fågelkvitter och andas. Jag får ofta en känsla av att dessa korta stunder kommer fem år försent. Om jag kunnat ha dem under loppet av dessa år så hade jag kanske aldrig hamnat här. Nu känns de mest som plåster på ett sår som behöver sys.

Men ändå. Att den stund då jag hör fåglarna och själen lugnar sig en stund. Så har jag i alla fall chans att inse detta, som jag nyss skrivit. Och kanske kan bara själva insikten hjälpa mig. Hjälpa mig läka. Ta några steg till. Klappa mig på axeln och säga: Bra kämpat Helena. Du älskar, därför orkar du.

Nya stigar

För två månader sedan blev jag anmäld till en kurs i Stockholm som äger rum imorgon. Jag hade tänkt åka dagen innan och besöka goda vänner, så precis just nu skulle jag ha suttit på ett tåg mot huvudstaden. Men här sitter jag i barnens mörka rum och väntar på att Signe ska sluta snurra runt i sin säng och prata massa tok. Jag sitter inte på något tåg och ska inte på någon kurs. Allt är satt på paus. Tänk om jag hade vetat för två månader sedan att jag istället ägnar mina dagar åt att inte ägna mig åt något. Och en tax. 

Så. Jag försöker förhålla mig till att jag inte ska förhålla mig till något. Det är en heltidssysselsättning, må jag säga. Både taxen och icke-föehållande-arbetet. 

Vad försöker jag säga? Jo, för det första. Vad märkliga vändningar livet kan göra. Att vi skulle bli med hund var en oväntad vändning. Att Fredrik skulle ha en kollega vars vän föder upp småhundar som hade en tax som gav sig på deras frigående höns och behövde en fodervärd åt den lilla bedårande hönsjagaren. Och att det skulle bli vi. Det hade jag aldrig kunnat gissa för två månader sedan. Inte hade jag heller kunnat gissa att jag inte skulle åka på den där kursen som jag var anmäld till. Inte hade jag kunnat gissa att jag helt spontant skulle börja på yoga heller. Jag som aldrig satt en fot på en yogamatta i hela mitt liv. Nu upplever jag helt nya dimensioner av kroppen med hjälp av krigarepositionen och delfinen och allt vet vad. Min kropp behövde något nytt och ett tillfälle dök upp. Som att kroppen visste något som jag själv inte hade fattat, när jag till min egen förvåning anmälde mig till kursen. 

Jag försöker också säga det här med att förhålla sig till icke-arbete. Att ge dig själv ett okej i att få ägna tid till sig själv. Stå ut med den bedrägliga känslan av att vara onyttig. Istället se det som förståndigt investerad tid på sig själv. Jag behöver skapa nya neurologiska banor i huvudet som lär mig ett nytt sätt att se på vad "nyttigt" egentligen står för. De mest välupptrampade stigarna i våra huvuden tycks vara dem som går till negativa platser. 

Att ta ansvar för sitt mående och sin kropp är också en nytta. Egentligen den största nyttan man kan göra både sig själv och sin familj. Ändå är det viskande känslor som säger annat. Som rynkar på näsan åt mig och säger att jag är arbetsskygg. Att jag smiter undan. 

Vid yogapass och magnifika morgonpromenader med Taxen Ida skapas nya upplevelser av världen. Av mitt eget liv och av min omgivning. Hjärnan får en liten knuff framåt i arbetet att skapa nya stigar. 

Hela vår lilla by är översållad av maskrosor. Detta ogräs som gör världen så vacker med sina tusentals små solar. Allt är hur man väljer att se på saken. Vad är fint och vad som är fult. 

Jag jobbar på att se mig själv som fin. Jag ska försöka få den stigen att bli väl upptrampad. Tillsammans med Taxen Ida. 

För barnens skull

Som tystnaden när man klivit av bussen. Man har lite vingligt ställt sig i gången, väntat på att de gnisslande dörrarna ska öppna sig. Man stiger ut ur den instängda bussdoften och ner på knastrande grus. Med ett stånkande och mullrade moln av damm kör bussen i väg. Och det blir tyst. Man hör fåglar som kvittrar. Vinden friskar i lite och sveper över kinden. Du är framme. Du är fri. 

Att vara sjukskriven på grund av utmattningssyndrom är inget drömscenario precis. Om det hade funnits något annat sätt att göra det på, så hade det varit väldigt välkommet. Hade det gått att bygga in en chans till återhämtning i vardagen. Ett aningens mildare tempo i arbete. Om man hade befriats den ekonomiskt hårda piskan som slår oss med sina bryska tag. Om man hade fått koncentrera sig lite mer på en sak i taget. Istället för att göra ofrivilliga cirkuskonster med livet som insats och barnen, relationen, jobbet, ekonomin och drösen av samhällets krav som glödande klot slängda i luften. Jag som inte ens kan jonglera med bollar. Jag är inte skapt för stress. Ingen av oss är det, i allafall inte i längden. 

Men nu har jag klivit av jobbbussen. Jag tar djupa giriga andetag av tystnaden. Jag försöker andas ikapp några års icke-andandes. Jag försöker förvalta min tid väl. För barnbussen och relationsbussen och skötahemmetbussen och diverse andra små bussar åker jag fortfarande med varje dag. Men mitt mål är att klara resorna med dessa bussar väl. 

Särkilt barnens. Jag vill inte kliva på deras buss med en klump i magen och ilska i bröstet. Jag vill ägna min tid med dem att vara deras mamma, så att de känner min kärlek och vägledning som ett tryggt inre kompass under resten av deras liv. Inte som en perfekt förälder. Men en mänsklig förälder, som vill och orkar göra sitt bästa. För det är just detta som är en 

förälders uppgift. Men någonstans på vägen har det slarvats bort bland livspussel och lönebesked. Människans runda behov ska ständigt tryckas ner i fyrkantiga hål. 

Jag önskar att det funnits ett annat sätt att göra detta på. Men nu, för mig, med livet och samhället och vad det än är som gjort att jag hamnar just här. Så omfamnar jag min sjukskrivning och ser den som en välsignelse. 

Så än hur bakvänt det kan tyckas vara. Om sjukskrivningen kan få mig att orka och vilja vara förälder igen. Så är den det bästa som har hänt mig.

Avhysning

Det bor en Trötthet bakom mina ögon. En oinbjuden hyresgäst under allt för många år nu. Tiden är inne för avhysning.  

- Du behöver trycka på avknappen ett tag. 

Så löd slutligen doktorns ord, efter att en timmes samtal. Avknappen. Finns det en avknapp på livet? Nej, det är ju det som är kruxet. Det var därför jag satt där, hos Dr A-M och vände utochin på mig själv. Jag är som en dator som gått med fulla fläktar i flera år nu, processorn är ilsket överhettad och den ena varningstexten efter den andra upplyser om att mjukvaran riskerar haverera. 

Avknappen. Jag ramlar nästan av stolen av lättnad. Som att jag upplöstes och rann ut som en deg på det vita doktorsrumsgolvet. 

Jag hade vänt utochin på mig själv för att ge henne en sådan rätt bild som möjligt. Jag vibrerade i hela kroppen. Som om jag fysiskt hade ryckt ut delar av hjärta och själ, så hon kunde göra en läkarundersökning av de berörda kroppsdelarna och en korrekt bedömning. Med mina nästan hasplande, osammanhängande myllrande beskrivningar av livets alla detaljer, var det som att hon klämde och kände på mitt inre, lade det under lupp och analyserade resultaten. Alla kort på bordet. Med mig själv och mina sista krafter som insats. 

Avknappen. Doktorn gav mig tillgång till en avknapp. Att låta processorn gå ner i viloläge. Fläktarna får tystna och datorn svalna. 

Jag har haft en känslan av ständig trötthet i flera år nu. Gruskänslan och ansträngningen att hålla ögonen öppna är så konstant att jag för något år sedan gick till optikern och nästan hoppades att hon skulle hitta nåt fel på synen. Inte ens en liten översynthet. Men när sockerdrickan började pirra innanför pannbenet. Och en känsla av frånvaro och oförmåga att arbeta. Ni vet, det står "loading", men inget händer. När varje liten detalj kräver en maxansträngning. 

Avknappen. Tröttheten har snyltat på mitt liv länge nog nu. Det är dags att återta mitt eget liv. Det går väl inte på en handvändning. Efter fem-sex år av konstant uttag på anspänningskontot så är minussaldot kraftigt. Må det ta den tid det tar. Dr A-M har hjälpt mig med en avknapp, i alla fall under en tid. En värdefull tid. Min vän Christer ger mig verktyg att förstå min mjukvara. Och resten får jag göra själv. Genom att helst inte göra någonting. Men kanske framförallt med att sluta med att köra över mig själv hela tiden. 

Tröttheten. Tiden är inne för avhysning. 

Att vara allergisk mot själva livet

Att vara trött är som att titta på livet genom en glasruta. Man är där, men ändå inte. Livets repor skymmer sikten. Det är en distans mellan en själv och verkligheten. Man ser allt som rusar på omkring en, men kan inte riktigt nå det. 

Att vara trött är också som att leva utan filter. Hudlös, naken. Allting tränger in, in, in. Ens naturliga försvar har nötts ner och kvar är bara en oskyddad människa. Som en dator utan antivirusprogram. En själ utan immunförsvar. En kommentar, en utmaning, ett litet gupp i vägen. Blir till skoningslösa svårigheter, berg att bestiga. En dag på jobbet är ett maratonlopp. Hörseln känslig som glassplitter. Kroppen öm som ett infekterat sår. 

Man är inte sjuk. Ändå klarar man nästan inget. Skör som äggskal. Minsta lilla tryck, så är man krossad. 

Som att vara allergisk mot själva livet. När det är låga halter av livet, så klarar man sig hyfsat. Man snörvlar bara lite. Men när livet tar i med full styrka, så har man ingen chans. 

Jag är trött. För att förstå varför så kan man nog bara läsa ikapp lite inlägg på den här bloggen. Men så finns det mer, som ligger djupare, där mellan raderna. Allt passar inte att beskriva för allt och alla. Alla människor har sina egna rader och alla människor har sådant som ligger mellan raderna. Som kanske man bara själv vet om. Som man kanske själv knappt förstår. Ändå påverkar det oss. Hela tiden. 

Jag är trött. Och jag har tre fenomenalt fina barn. Men när man knappt orkar med sig själv, så är det svårt med guldlocksbarn som väcker en med att leks skeppsbrott i sängen. Virvlar kring ens kropp som orkaner. Ropar högst för att höras. Kräver min ömma kropp, min darrande själ. 

Min familj är inte en sekund mindre fantastisk för att jag är trött. Jag behöver hitta en väg ur tröttheten. Behöver göra det som krävs. 

Så jag kan leka skeppsbrott i sängen snart igen. 

En dag

Idag var en så där dag, som liksom inrymde flera dagar. Varierande händelser och skiftande väderlekar har delat in dagen. Fått den att stretcha ut, bytt form, känsla och innehåll. Så inrymdes fler dagar i en. 

För en solig morgon åkte jag in till stan och träffade en snäll människa som hette Christer. Det var första gången vi träffades. Hans uppgift är att hjälpa mig att tänka, sortera och förstå. Mig själv och mitt liv. Jag klev innanför dörren med ett fång stångande och ihoptrasslade tankar. Jag klev ut genom dörren liksom tillfälligt ihoplappad (som akutläkare som häftar ihop sår för att stoppa blödningar) och med en tydlig plan. Jag darrade av lättnad. Som att Christer, på en timme, lyckades räta ut tankar som varit ihoptrasslade i fem år. I alla fall tillräckligt för att ge mig en riktning. En plan. En fortsättning som leder framåt. Istället för den jag haft hittills, gått runt i cirklar. 

Sedan hämtade jag diverse barn, blev utfodrad lunch i mitt barndomskök. Och  hämtade mitt äldsta barn i skolan och fick sitta en stund på en samling och höra diverse spännande historier av sjuåringar. Temat var skadade lemmar. Ivern var enorm. Sedan tog jag med mig den vackraste sjuåringen av alla och återvände till mitt barndoms hem. Där det senare vankades Valborgsfirande. Fast som vi i min familj kort och gott alltid har kallat för Sista april. 

Så somnade jag. I mitt gamla flickrum. Nästintill förlamad av lättnad. Tung av bekräftade tankar och känslor. Vaknade en stund senare, från ett land långt borta. Som vore det en annan dag. 

Min bror hämtades från tåget med två av sina döttrar. Grannar får barndomen dök upp och regnet kom. Det tändes brasa, fälldes upp paraplyn och fikades bullar. Det pratades om vad stora barnen blivit och hur det var när vi var små. Upptåg, indiantält och katten Cissi. Grannbarnen som snart alla blivit 40-åringar. Som har egna barn. Som också börjar bli stora. Kaffet dracks upp och regnet blev snö. 

Det var flera dagar sedan den soliga morgonen hos Christer. Flera dagar sedan imorse. År och dagar som vid en tillbakablick bara tyckts ha varit endast en kort stund. Tiden strechas ut och trycks ihop. Det påstås alltid vara 24 timmar per dygn, men tiden verkar ändå göra precis som den vill med oss människor. 

Och så fortsätter livet. Nu kanske också med en plan. Som jag innerligt hoppas. Ska leda framåt.

Att lyckas lägga barn (som en rockstjärna).

Barn som precis ska till att lägga sig. Får en overkligt intensiv initiativförmåga.

På en fotbollsplan skulle man kalla det filmning. Helt enkelt en rad skenmanövrar för att tiden bara ska gå. Syftet med detta är att skjuta upp den minst önskvärda punkten på dagordningen: Själva sänggåendet. Den minst önskvärda, av barnen. Den allra högst önskvärda, av föräldrarna.

Kanske är det därför situationen är så ansträngd och maxad med frustration. För att det är en frontalkrock av önskningar. Föräldrarna tänker, att äntligen är denna dag snart ÖVER, hela långa racet med jobbet, hämtning, trotsning, middagskalabalik, pyjamaspåklädning, toagåning och tandborstsprocedurer. Nu... Nu är det nära, tänker vi. 

Aha! Det är där vi gör vårt misstag! Det är som att barn kan lukta sig till doften av föräldrar som tar ut saker i förskott. Precis som att barn har en övernaturlig förmåga att veta exakt när en förälder  slagit upp sitt rykande färska kaffe och just satt sig för att avnjuta det. För då. Är de alltid klara på toa.

På samma vis känner de med hela sina små varelser att föräldrarna så gärna vill att ska sova. Eller. Helst önskar att de skulle ha somnat för 20 minuter sedan. För då är de ju bajsnödiga igen, ännu mer törstiga, svidiga på läpparna eller snuttisen är bara PUTS VÄCK! Sedan ska det bara sjungas en sång, läggas en docka och köras en bil i mål. Och slutligen bara sägas en sak till och sen ... en enda sak till. Och så har man ju tvillingar. Så då vill ju den andra också, för HAN fick ju - bara en enda sak till!

Så låt de ALDRIG känna doften av din desperation. För då. Frontalkrock. 

Krasch - boom - bang! 

- SOV NU DÅÅ! ryter föräldern och hör strax ett intensivt snyftande från en av de lurviga frisyrerna i sängarna. 

Konsten att orka ända i mål med barnen. Klara av att alla läggningens prövningar. Lömska knep och filmningar. När man klarar det, fastän allt man tänker på är att dagen ska vara över. 

När man klarar det. Då är man cool som en rockstjärna. 

Likt citronfjärilen

Solen har lyst över ljussvältfödda svenskar. Över vita näsor som kvickt blivit röda. Vårens beskedliga blommor niger vackert i trädgårdens hörn och ger löften om sommar.

En dag då solen lyser och våren har kommit, så kan inte hjärtat låta bli att bli gladare och själen lättare. Och barnen blommar ut som sprängande frön. En lång vinter av utnötta inomhuslekar kan nu bytas ut mot utomhuslekarnas oändliga variationer. Våren. Den för med sig kraft och liv. In i växande barn och trötta föräldrar.

Imorse stod jag bara en stund ute på gården och lyssnade på fåglarnas kvitter. Jag ville fånga in de drillande ljudet och spara i hjärtat. För hjärtat vill ibland snabbt sjunka i takt med att den flirtiga solen sjunker ner. Jag bunkrar med vårglädje. Så kan jag ta fram och suga på den när tålamodet tryter och själen fladdrar. 

Likt en citronfjäril. Vingligt flygande från en blomma till en annan. Febrilt letande efter nektar. Och ny livskraft. 

Hej igen!

Att skriva för sin egen skull på ett enkelt sätt. Är svårt när man har en kropp full av ord. Som slåss om att komma ut genom mig likt en flaskhals. Då blir processen onödigt svår. När jag egentligen längtar så. Efter att bara skriva några enkla ord. Uttrycka känslor och bearbeta dagens guldkorn och vedermödor.

Så. Jag ska försöka börja igen. Skriva, lätt och ledigt. Ska försöka hålla prestationen borta. Min egen prestation. Som hindrar och förmanar. Och hoppas att ni vill läsa igen. När jag vill skriva enkla rader, om att vara människa. En människa med föräldraskapet som en jättestor kostym omkring mig. Som jag har fullt sjå att växa i. Ändå snubblar jag ofta på byxbenen.