Att vara mor

Jag är en mor. Som blir väckt i tid och otid. Jag bär på mat och barn, städar och diskar tills ryggen kroknar. Jag har alltid en tid att passa. Barn att kolla. Alltid något att bevaka. Att planera. Att förutse. Alltid ansvarig. Alltid i vägen. Aldrig nära, nära nog.

Jag är mor. Alltså har jag alltid tusen miljoner frågor att svara på. Vad är klockan? Varför är klockan sju? Varför finns tiden? Är sju ditt favoritnummer? Är du sju år? När var du sju år? Hur länge är det tills jag fyller år? Vem vann i stora (läs: melodifestival) finalen? Vem röstade du på? Varför det? Vem var sämst? Vem tycker du mest som? Varför det? Varför lånar du alltid pappas skor när du ska ut med soporna? Varför är din mage så mjuk?

Jag är mor. Så min plats på jorden är numera given. För åtta år sedan var jag bara jag. Då undrade jag ibland vart jag hörde hemma. Vad som var min uppgift, min riktning, mitt mål. För då var jag jag. Hur kan det vara möjligt, tänker jag ibland på. Samma ansikte, samma hjärta och själ. Men ingen hade fötts ur min kropp. Och nu finns här tre tänkande levande individer som kommit genom mig. Som växt i mig. Och som blivit sina egna. De är inte mina ägodelar. Men de hör för alltid ihop med mig.

Det är som att mina barn, är min själs ankare. De håller mig stadigt på jorden. På den plats för jag hör hemma. Hjälper mig att hålla fokus på det som är viktigt. Och att alltid hitta tillbaka till den plats som jag älskar. Den platsen, är med dem.

Idag var det Mors dag. Min man hade köpt en fin mugg som det stod "mamma" på, från mina barn. Som ännu är för små för hantera datum, pengar och högtidsdagar. Han kom på att jag skulle ha presenten innan det var dags för kaffe. Vilket blev precis exakt när jag just tagit striden med min toa-vägrande son att vi faktiskt måste byta blöja. Så han skrek som ett vilddjur i min famn i samma stund som min dotter i förbifarten gav mig presenten, sa ett snabbt:
"Gjattis på mojs da, mamma!" innan hon studsade vidare i en lek. Jag var tvungen att släppa det sparkande vilddjuret som snabbt som ögat smet tillbaka till sin lek.
"Öh, tack", sa jag och tittade efter barnen som försvunnit och mannen som log lite snett. Det blev nog inte riktigt som han hade tänkt. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt heller. Jag som varje år drömmer och hoppas på kaffe på sängen, rosor och annat välbehag. Men. Muggen fyller sitt syfte. Den håller god latte och texten är jag stolt över. För jag är en mamma.

När jag sedan avnjöt en kopp latte tillsammans med min dotter i gröngräset, så sa hon plötsligt.

"Mamma. Du äj den BÄSTA MAMMAN!"
Detta utan att någon reklamfirma dikterat ihop något artificiellt på ett glittrigt kort. Det kom helt äkta och spontant från ett barnhjärta. Då fick jag ett stygn av glädje och omedelbar insikt. Det är ju DETTA som är att fira Mors dag.
"Mamma, föj det äj föj att jag tycker AAAALLJA MEST om DEJ ... och min kompis Elliot."


Äsch. Det får duga.

Ogräs och livskraft

I sex och ett halvt år. Har vi bott i vår vackra by, i vårt fina lilla hus. Med massor av trädgård och små fina ställen. Där de tidigare ägarna omsorgsfullt hade investerat i en trädgård med vackra perenner och slingrande rosor.

Tills 2006. När vi köpte huset. Med ett barn i magen, höggravid. Och snart därefter med TVÅ barn i magen. Ännu mer höggravid. Inte många spadtag som görs i trädgården då inte.

Och denna trädgård har i sex och ett halvt år fått stå och växt. Blivit ett töcken av ogräs och annan dekadens. För under dessa sex och ett halvt år, så har jag aldrig upplevt en enda solig vårsommardag tillsammans med barn som varit ÖVER en ålder av fyra år.

Med andra ord. I sex och ett halvt åt har vi befunnit oss i ett sammelsurium av småbarn. Och intensivt trädgårdsarbete och en klan med små småbarn, är inte en match made in heaven. En halvtimme, nån minut, ibland till och med en timme, har man snärjt åt sig. Svettigt och panikhetsigt slagit åt sig lite ogräs. Krattat värsta skräpet. Slängt en titt på nåt bortglömt hörn. Och sen bara fått titta på hur trädgården växt igen, medan man sprungit efter bollar och hindrat alltför många skedar sand fryntligt ätas upp i sandlådan.

Men idag hände det. En hel dag med trädgårdsarbete. Jag säger det igen: En HEL DAG! Barnen var hemma, de var ute med mig - men de kunde leka själva, fånga sniglar, göra maskhagar och hjälpa mig slänga kvistar.

Det är som magi. Signe och Henry är fyra år och tre månader nu. Idag var första riktiga vårsommardagen i år, som vi var hemma. Så, alltså var idag FÖRSTA gången sedan vi flyttade HIT! Ingen stress, ingen hets inget sandätande, bara något enstaka bråk med spadar. Alltså, en fröjd!

Vårt liv är ganska tufft just nu. Mannen mår inte bra. Jag försöker hålla ihop alla bitar inom mig. Försöker räcka till för barnen, för livet. Att sköta trädgården är inte livsviktigt. Men, att faktiskt KUNNA ägna sig åt trädgården - ger mig livsviktig glädje.

Dagens glada sol hettar i ansiktet. Jag har varit ute hela dagen. Fått ägna mig åt rötter och jord. Fått känna mig lite normal. Fått glädja mig åt barnen som kan reda sig lite själva. Som växt och klarar mer. Och jag får vara en person som kan ha lyxen att ha en trädgårdsdag.

Jag kommer hädanefter inte ha en perfekt trädgård. Men jag får ett aning starkare sinne och ett lite gladare hjärta.