Kanske nästa april

DEN MENTALA RULLATORN

En helg i april. Solen tittar fram, fåglarna kvittrar och ingen tid att passa. 

Två barn är sju år, ett barn är inne på sitt tionde år. Friska. Välmående. Barn. 

En mamma. Som är inne på sitt 39:onde biologiska år. Men. Som känner sig som 89 mentala år. I alla fall då och då. Som nu. I slutet av denna helg i april. Då solen tittade fram, fåglarna kvittrade och vi inte hade någon tid att passa. 

Darrningar går genom kroppen av trötthet. Allt gränsdragande. Varje "nej" som slitit på hela ens väsen. Allt jätteangeläget vill ska hända nu, nu, nu. Allt syskonuppgörande. Alla ljud, alla aktiviter, all mat som ska ordnats och plockas undan. Allt uppmärksamhetssökande, alla små och stora gränser som ska tänjas. 

Man borde vara en supermänska. Eller i alla fall, så borde man vara sina biologiska 39 år. 

Så är man istället en extratrött 89-årig inre människa. Som andfådd och darrig stapplar fram med sin mentala rullator. Som vet precis vad den egentligen vill göra, vara och säga, men kroppen lyder inte såsom den borde. Såsom den gjorde.

Men nu är helgen avklarad. Förhoppningsvis så blir någon annan helg bättre. Vi har ju alltid maj att se fram emot. Eller juni. Eller kanske april nästa år. 

Då hoppas jag att jag har skrotat min mentala rullator och satt min inre uråldriga människa på hemmet. Så att jag får leva mitt liv som den ålder jag är och skutta fram. Eller i alla fall promenera spänstigt. 

Kanske nästa år.

Sex år av mitt enda liv

Idag är det jubileum. För sex år sedan idag, skrev jag mitt allra första inlägg. 

5 april 2010

Jag är människa, alltså mänsklig. Jag försöker utgå ifrån det. Det finns så oändligt många titlar man kan ge sig själv, beroende på var som livet fört en. Två titlar som jag fortfarande försöker vänja mig mig vid är; Tvillingmamma och trebarnsmor.

Orsaken till dessa titlar är mina himlabitar Leonard, Signe och Henry. Storebror är tre år och småsyskonen ett. De är fantasiska varelser, trollungar, älskade vansinnesgörare. Precis som alla barn.

Så jag är tvillingmamma och trebarnsmor. Vad säger det egentligen om mig? Livet rinner likt skvättande vårbäck och tar sina knycker och byter kurs. Helt oförutsägbart och ivrigt föränderligt. Jag blir yr om jag försöker förstå. Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva.

Så mitt i allt detta skvättande, hoppande och fullkomligt förbryllande livet jag lever så hjälper det mig att berätta om det. Filosofera om det. Ge ifrån mig lite tankar som kanske kan uppmuntra någon annan. Garva åt det. Om att vara en MÄNNISKA mitt i det snoriga, kladdiga, bärande, vakande, släpande, fixande och trixande och fantastiska man kallar att vara förälder.

5 april 2016

Ingenting och allting har förändrats sedan dess. Det är sig likt, att vara mamma. Hur paradoxalt fruktansvärt fantastiskt det är. Hur man varje dag får konstruera nya sätt att förhålla sig till sin uppgift. 

Sen är det en del som inte är sig riktigt likt. Den skvättande vårbäckens krön har tagit en del oväntade krökar som jag nog inte kunnat ana när jag skrev det första inlägget. Som att jag fått utmattningssyndrom. Som att jag och Fredrik beslutade att gå skilda vägar. 

Allt det vi fått göra - de svåra besluten vi fått lov att ta - för att behålla en vinnande kurs. För att fungera som föräldrar och må bra som människor. Bryta en spiral av endast överlevnad, för att också skapa levnad. Utveckling. 

Gemensamt tog Fredrik och jag detta allra svåraste beslut. För varandras skull. Och nu tar jag ständigt egna beslut, för min egen rehabiliterings skull. Försöker skapa förutsättningar för ett läkande. 

Dessa år av "Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva" - tog tillslut ut sin rätt. 

Vi kämpade. Vi gjorde det bra! Våra glada välmående barn är vårt vackraste kvitto. Men annat fick ta stryk. Som sagt. Min hälsa. Djupa hål av trötthet som inte längre går att övervinna med att "bita ihop". 

Sex år, en evighet, ett ögonblick. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. 

Men det är mitt enda liv. Så det är, hur man än vänder och vrider på det, en ofattbar gåva. 

Osäkert väderläge

Tänk er en vanlig svensk sommardag. Det är behagligt i luften och man går ut för att se hur vädret verkar. Kan det vara en dag då man faktiskt skulle kunna satsa på ett strandbesök, eller är det en dag då utflyktsplanerna får vänta på grund av osäkert väder? På delar av himlen syns den vackra djupblå himlen och ger hopp om vackert väder. På en annan del av himlen drar molnfronten ihop sig och ser oroväckande mörk ut. Kan innebära regn eller i värsta fall åska. Men just för tillfället lyser solen obekymrat på den blåa delen av himlen och gör hela världen färgstarkt ljus. Med den starka solen i ansiktet känns hotet om molnfronten både avlägsen och osannolik. Stegen känns lätta med solen härligt värmande på axlarna och sinnet känns lika ljust som solens lekande strålar. En sommardag med sol får hela livet att kännas behagligt att leva. Man packar sina saker och ger sig iväg till stranden, stark och glad till mods.

En bit in på dagen, som börjat väldigt angenämt med både sol, bad och en glass i solgasset, så kommer väderomslaget. Det börjar med att solen går i moln och man tittar upp mot himlen. Det som precis nyss verkat som en ohotad sol har nu på ett slag förvandlats till en nästan helt svart himmel. På bara några ögonblick går dagen från att kännas varm och ljus, till mörk och kall. Samtidigt som solen försvinner så börjar det blåsa också. Rejält. Tidningar och handdukar som man spritt omkring sig på stranden börjar plötsligt flaxa iväg åt olika håll, så man får jaga efter rymmande korsordsblad samtidigt som man snabbt försöker hoppa i ett par byxor för att inte frysa ihjäl. Huttrande springer man till bilen och när man stuvat in det sista i bakluckan faller första regndroppen. Sedan är det som att hela himlen öppnar sig och det regnar resten av dagen.

Som i ett slag känns den varma, ljusa dagen - som var bara för en kort stund sedan - helt avlägsen. Som att det hade skett en annan dag. I en annan värld. Den soliga världen var en värld med andra färger, andra känslor och ljud. Med värme, styrka och lust. Som nu blivit förvandlad till en ogästvänlig plats där det är kallt, blött och grått. Fastän jag tittar på samma sak som nyss; samma hus, samma träd, samma gata så är de inte alls desamma. Den ljusa världen är borta och istället har jag framför mig en dyster parallellvärld.

Så varför denna djupdykning i svenskt sommarväder? Jo, för det jag nyss beskrivit är en exakt spegling av livet med utmattningssyndrom. Precis så oförutsägbart, med precis så tvära vändningar.

Att vädret kan vända från underbart varm frid och fröjd till iskall hagelstorm - ja, det vet alla som bor i Sverige. Vi är vana. Vi ifrågasätter inte vädrets nycker. Vi vet att det är något vi måste leva med och acceptera när vi bor i detta nordliga undersköna land. Men en medmänniska, en kollega, en mamma, en partner. Som verkar glad och stark den ena stunden och knappt kommer ur sängen nästa, det är inte lika enkelt att förstå. Och det är ju inte så konstigt. För så ska det inte behöva vara. Det beror ju på att något är fel ställt med den människan. En lömsk liten rackare till sjukdom som kallas utmattning.
 Normalt sett så blir man mer långsamt uttröttad, till exempel i slutet på en lång dag. Man är troligtvis pigg även på eftermiddagen om man varit pigg på förmiddagen. Det är något som man mer eller mindre kan räkna med hos människorna man har omkring sig, om de inte är sjuka, gamla eller har en riktigt usel dag. Men en människa som ser ut som den är precis så pigg som vemsomhelst - och som för den delen också kanske själv utger sig för att känna sig pigg - borde inte rimligtvis störtdyka ner i ett hål av trötthet efter två timmar. Nej. Det är inte så det är tänkt. Så det är inte märkligt att det är svårt att begripa för den som inte vet. Eller inte riktigt förstår. Att den människan faktiskt är sjuk, hur pigg den än sett ut. Hen har problem med det inre väderläget, tillika kraften och orken. Det är i uppror. Man kan tro att man orkar. Man packar sin väska för en dag på jobbet. Solen skiner och molnen tycks avlägsna. Man sätter igång och arbetar och så - BOOM. Regnvädret drar in. Himlen öppnar sig. Störtskur. Tvärslut.

Då är det bara att kura ihop sig tills ovädret passerar. Vänta på att molnen spricker upp. Och så göra ett nytt försök.
 
Så till er som tycker det verkar märkligt med folk som "plötsligt inte orkar". Tänk på alla de gånger du hastigt fått springa och söka skydd från regnet en till synes solig sommardag. Tänk på det nästa gång du träffar en utmattad. Tänk väderomslag

"Den människan måste leva med ett ständigt osäkert väderläge". Tänk så.