Räddad av hösten

Gråa höstdagar avlöser varandra. Gula, röda och bruna blad seglar lojt ner på marken och får luften att fyllas av doften av jord. Vinden sliter i de kala träden som om de vaggade till en melankolisk sång.

Jag kurar ihop mig i min jacka och drar halsduken hårdare omkring halsen. Jag trampar över mattor av nedfallna blad och reflekterar över att ännu en gång har en sommar somnat in. En lång och mörk årstid är här. Jag förväntas fyllas med vemod, för mitt huvud säger mig att känna så. Men så till min förvåning, så kommer den. Lättnadskänslan. Som om min själ också kurat ihop sig som en liten kurrande katt i mitt inre. Och kan andas ut. Hösten är här. Med sin frostiga melankoli och jag kan andas ut.

Så när jag inser detta, så inser jag ännu mer förvånande hur bekant denna känsla är. Det är för att jag känner så varje höst! Till och med att en våg av kreativ inspiration drabbar mig och jag får en helt ohejdad skrivlust!Men, nej, självklart tycker jag inte om att dygnet är ett mörker. Jag tycker inte om att frysa eller om att vinteroverallernas bökhetstid är här. Och jag som fullkomligt älskar våren och sommaren! Älskar värmen, älskar ljuset och den lekfullhet som präglar sommaren. Och ändå känner jag mig lättad, för att hösten är här. Varför?

Så plötsligt en grå eftermiddag kom jag på det. Så självklart egentligen.

Det är lugnet. Det avklädda lugnet. Isblå himmel, virvlande vindar och avklädda träd vittnar om att det är dags för vila. Att ägna det som är inuti. Inuti våra hus, inuti våra kroppar och själar. Jag som är en energisk och aktiv människa, jag har ett sådant kolossalt tempo på våren och sommaren. För jag vill det! Ingen tvingar mig att kasta mig ut i solskenet, göra picknick i skogen och heldagar på stranden. Jag gör det med liv och lust!

Men så länge solen förärar oss med sitt ljus och sin värme, så saktar mitt tempo inte ner. Kanske är det för att vi har dessa knivskarpa årstider, som jag (och många med mig) så nitiskt vill ta vara på den fina sommarens alla dagar. Ja, för ni vet, sommaren är ju kort!

Men när hösten är här. Då är picknickfilten instoppad i garderoben, utekaféerna stängda och lekplatserna öde. Livstempot slår av på takten. Då blir jag välbehövligt tvingad till ett lägre tempo. Ett lugn i kroppen.Tid finns för reflektion. En tillåtande känsla av att jag får ägna mig åt inre processer och kreativt tänkande. Ihopkurad vid en kamin, där jag kan nöja mig att se naturen från ett fönster. Eller på en stilla promenad, utan strapatser.

Får jag bara vara. Drömma, tänka vackra tankar, fundera över kärlek och sorg, spännande möten och livets gåtor.

Det är som att plötsligt hör jag mina egna tankar. Så därför. Överrumplas jag av lättnad när höstens snålblåst är här. För den kommer som en hjälte i skinande rustning.

Och räddar min själ från att nötas sönder.

Konspiratoriska klubben har bestämt sig!

Som vi har väntat. Längtat. Ledsnat och surnat. Muttrat och suckat. Önskat och hoppats.

Att vår dubbla uppsättning barn - skulle få åtminstone hälften så mycket ord som sina jämnåriga. För då skulle det ha varit mycket. Men istället har Signe -och Henry-klubben konspiratoriskt och glatt fortsatt med sina stadiga typ 10-ljuds-kommunikation.

Grundläggande ordlista (förutom mamma, pappa, ja och nej) har varit: "Å-ja" (och jag), "nam" (allt ätbart eller napp), "en" (igen) "den" (alla människor som man inte kan kalla för mamma eller pappa), "aah" (stort gap som betyder borsta tänderna), "vaov-vaov" (katt) "hej" och "bye". Sedan ett utvecklat register av olika brum-ljud, grimarser och pekningar.
That´s it. Här har vi stått och stampat. Veckor och månader. Ett år! Ingen förändring på ordfronten. De jämnåriga vännerna har svept in och frågat mig efter toaletten och jag har stirrat på dem som vore de talande djur.

Som ett hån har det känts. Här har vi en situation med tre ganska små barn, tre! Tre viljor, tre olika önskningar om livet, leken, maten, hatten, katten och vatten. Allt ska ju domineras och kommenderas enligt trots-fasernas och konstens alla regler.
Vad gör dessa barn istället? Ja, inte är det så att de i from tysthet betraktar omvärlden som de små ordfattiga barn de är.

Nej. De använde minsann ändå sina spänstiga strupar. Till att skrika. Häva upp vansinniga, illtjutande, sirenliknande skrik. Så.

Ett litet regelrätt ord här och där hade underlättat. Underlättat i den bemärkelsen att mamman och pappan i den här familjen snart inte längre går att prata med i vanlig samtalston, ty, de äro döva.
Men. Så för cirka tre veckor sedan, kom ett genombrott. Jag vet inte med vad det började. Kanske var det Henry som plötsligt en dag insåg makten i att säga människors namn. Det får folk att haja till, till Henrys kolossalt stora förtjusning.

Så plötsligt kom namn utsnubblade ur munnen på Henry och sedan på Signe.Sedan kom något vanligt ord. Och sedan ett till. Plötsligt är det som de i sin lilla konspiratoriska klubb beslutat att de ska börja härma. Härma, som de fullständigt vägrat göra. De har bara blinkat mot oss och skrattat. Inte ett ljud, inte en stavelse skulle de härma.

Allt skulle ske enligt Signe och Henry-klubbens regler och ordning. Så när orden nu börjar flöda ... "blomma, bada, boll, hoppa, äta ..." och sedan hela meningar "Jag ... gå ... ut ... NU!" - så jublar mitt modershjärta! Med ovana tungor och snubblande stavelser beger de sig ut i den verbala kommunikationen. Ja, skriker gör de ju fortfarande. Ohyggligt mycket. Men för varje litet skrik som byts ut mot ett förståeligt ord - så är det en steg i rätt riktning. Man måste se att de små framstegen har stor betydelse.

Men, jag menar. Rom byggdes ju inte på en dag.

En skvatt extraordinärt

En vanlig lördag när Signe och Henry sover sin middagslur i sina vagnar. Klockan klämtar 15.00 och den magiska smärtgränsen är nådd. De måste väckas för att sovet på kvällen inte ska inskränkas. De är i den åldern nu att de inte får sova för länge och därför måste väckas för de sover som klubbade sälar i sina vagnar. Jag och Fredrik tittar på varandra. Vi tittar på klockan och sen på varandra igen. Och tar ett djupt andetag. Det är dags. Ofrånkomligt dags. Att väcka de två himlabitarna med sina gnistrande stjärnögon.

- Fredrik, vi går båda två, så bär vi in en varsin, gäspar jag som plötsligt ångrar (som så ofta förr) att inte använt denna heliga stund åt att vila, utan istället "göra undan" saker. Och när jag just sagt det där vardagliga "så tar vi en varsin", så då slår det mig igen.

Att i det vanliga, så finns ändå det lite ovanliga. I det vardagliga, finns det lite extraordinära. Att vi har två, av det som i allra flesta fall brukar vara en. Två simultana syskon. Leonard fick inte ett småsyskon. Han fick två småsyskon. Jag och Fredrik fick inte vår tvåa. Vi fick vår tvåa och vår trea. Leonard har inte fått sitta i vagn eller sulky sedan han var 2½ år, för då fick han två småsyskon. Så trots införskaffandet av dubbelvagn, så fanns där ingen plats för honom.

För hos oss hette dubbelvagnen inte "syskonvagn", utan "tvillingvagn". Leonard har fått stretat och gått. Tappert ibland. Gnälligt, ganska ofta. Men vem kan anklaga honom? Som fick bli så stor, när han var så liten. De mornar när Fredrik börjar jobbet tidigt och jag är ensam kapten på skutan. Då är det ganska ofta som skutan nästan sjunker.

Kaptenen är i alla fall en hårsmån från att hoppa överbord. Besättningen gör myteri och kaptenen är så arg att hon själv vill gå på plankan. Eller kasta lite porslin i väggen. Eller i alla fall slänga igen ytterdörren väldigt, väldigt hårt och samtidigt morra.

Ibland undrar jag vilket slags kynne man borde innehava för att egentligen klara den uppgiften. Eller kanske inte kynne, snarare någon form av förmåga. Superkraft? Två syskon samtidigt. Och så en storebror som också är liten. Ret, lek, bråk, försvunna vantar, knuff, slängda skor, tävling om dörren, fingrar i kläm, någon som ramlar och skrik. När sedan frostiga bilrutorna behöver skrapas, så morrar mamma-kapten, slänger igen ytterdörren, morrar lite till, kastar in alla fördömda extraklädespåsar och handväskan i bilen, morrar igen och drar igång motorn på bilen för att sätta igång fläktarna.

Varpå mamma-kapten upptäcker att de tre små barnen som iakttagit moderns vredesfyllda marsch till bilen, förskrämt springer och klättrar upp på staketet när bilmotorn drar igång. För de tror att mamma blivit en skvätt galen och ska köra iväg utan dem. Mamma-kapten svingar upp alla bildörrar och säger korthugget "Hoppa in, på era platser!", så har mamman aldrig sett de små guldlocken så snabbt och pliktskyldigt sätta sig blixtsnabbt på rätt platser. Utan ett enda tjuv-tut på biltutan.

Då inser mamma-kapten att hon glömt att andas. På sisådär 40 minuter. Så alltså. Simultansyskon. Att hantera dessa dubbletter i den välsignade 2-årsåldern känns ungefär som att bestiga ett berg och springa ett maraton. Innan man ens flexat in på jobbet.

Jorå. Så en skvatt extraordinärt, det är det.

Mötet och lärdomen

Fortsättning på mitt förra inlägg. Kort resumé.

Helena möter sig själv i ett tidssprängande tankeexperiment. När jag plötsligt en dag drabbades av överväldigande nyfikenhet om vad jag skulle ha sagt till mig själv för exakt tre år sedan. Då Signe och Henry låg små och ofödda i min mage.

Vad har egentligen hänt? Och hur har jag klarat det? Och vad skulle jag velat höra av mig själv, för tre år sedan? Jag sitter i en bil med Helena 2008. Allt som Helena 2008 kan tänka på är att tanken på tvillingar bara varit ett diffust töcken av siffran två. Två bebisar att amma, dubbla att byta blöjor på, två spjälsängar, två bilbarnstolar, två matbordsstolar, två, två , två av allt!

- Men hur är det då egentligen? När barnen faktiskt är här, är födda och snart tre år? undrar Helena 2008 och bävar inför svaret. Helena 2011 tar ett djupt andetag, för sanningen känns tung att leverera. - Det har varit väldigt tufft, för man är alltid en för få föräldrar där hemma, en ständig otillräcklighetskänsla. Och så var det så länge som vi knappt fick sova på nätterna eftersom de löste av varandra med att skrika. Sen nu, när de är två och ett halvt, så är det en sådan oerhörd konkurrens om allting, för de är ju så olika och ändå i exakt samma fas, med precis samma behov, och jag blir ibland så otroligt arg och frustrerad att jag ...

Helena 2011 slänger en snabb titt på Helena 2008 som börjar se alldeles vit ut i ansiktet. Hon hejdar sig lite. Det här är ju inte det man vill höra när man står vid tröskeln inför sin livs största utmaning.

Samtidigt. Så är det sanningen. Det har varit perioder då vi trott att vi ska gå under. Övermannade av otillräcklighet och tröstlös kamp. Men - frågan är vad man vill lägga sin vikt vid? Vad är egentligen viktigast för Helena 2008 att veta? För hur har det egentligen gått, så här långt? Har katastrofer inträffat? Barnen varit olyckliga? Allt gått snett?

Nej, det har varit en succé! Leonard, Signe och Henry har utvecklats fantastiskt fint. Blivit trygga, glada och humoristiska individer. Men precis som med all framgång, så har det haft sitt pris, men som utan tvekan är värt det.

Det blir tyst en stund. Helena 2008 har öppnat bilfönstret och andas djupa andetag. - Du kommer klara det fullständigt strålande. Du kommer vara den allra, allra bästa mamma som dessa barn någonsin kan önska sig.

När Helena 2011 började tänka på det blev hon själv helt överväldigad och får tårar i ögonen.

Hon börjar berätta om känslan av att ha tre studsande små guldlockiga barn som kastar om halsen på en när man hämtar hos dagmamma. Hur oändligt stolt man är när människor beundrar ens barn, där tvillingeffekten är särskilt stor. Hur fantastiskt mycket humor dessa små liv har. - Men du sa ju, allt det där jobbiga, de sover inte, och bråkar, och jag blir arg ... protesterar Helena 2008, men Helena 2011 skakar bara bestämt på huvudet.
- Det är faktiskt helt oviktigt. Du kommer klara det! Och det med bravur! Det är allt du behöver veta.

Och så upphör tankens magi.

Vardera Helena befinner sig åter ensamma på varsin sida om tidsbarriären. Omtumlade och lämnade åt sina egna tankar. Och de har båda lärt sig något. Den gravida och grubblande Helena 2008 har fått en trevande, men stark känsla över att hon nog kommer att klara det.

Helena 2011 har gjort en befriande upptäckt om att hon - trots allt jobbigt, all ledsenhet, utbrott och frustration - så har hon klarat det. Så här långt. Med bravur!

Mötet

Tanken kom och landade likt en fjäril i mitt sinne. Det var som att fjärilen hade letat sig fram igenom ett kryphål i tidsbarriärerna. Fladdrat sig igenom år som passerat och nådde fram till mig, där jag satt i min bil i eftermiddags. Idag, torsdagen den 6 oktober 2011. Och så insåg jag plötsligt att det nu i dagarna var ganska exakt tre år sedan som det hände. Det var för tre år sedan jag fick reda på det stora och fullständigt omvälvande.

Det som skulle inte bara fullständigt ändra mitt liv - utan också komma att nästan helt definiera det. Då jag fick veta att jag skulle bli tvillingmamma. Trebarnsmor. I ett enda slag.

Det var som att en själens fjäril bar med sig mina tankar jag hade för tre år sedan. In i nuet. Och att dessa tankar - Helena 2008 och Helena 2011 - fick mötas. I ett tidssprängande forum. Genom tankarnas magiska möte - så sitter nu Helena 2008 där bredvid mig i bilen på passagerarsätet - allra högst levande med sin begynnande graviditetsmage och virvlande frågor.

Helena 2008 hade nyligen fått reda på, vid ett oplanerat ultraljud hos specialistmödravården, att hon bar på tvillingar. Att Leonard skulle bli storebror till två småsyskon. Hon sitter där, redan ganska trött av graviditeten och ängslig för hur hon skulle orka och hur det ska bli för Leonard. Samtidigt förväntansfull inför det så förbluffat oväntade och märkvärdiga med två barn i magen. Ett ofattbart mirakel, svårt att greppa. Helena 2008 (H08) får plötsligt syn på Helena 2011 (H11) bredvid sig i bilen. Hon tittar också sig förvånat omkring i den stora Chrystler Grand Voyger som aldrig suttit i förut. Hon slänger en titt därbak. Tre bilbarnstolar.

Det är då H08 inser vad som hänt! Hon träffar sig själv om tre år! Darrande av nyfikenhet inser hon att hon måste skynda sig att fråga H11 något. Det är ju så mycket H08 undrar, men vågar hon höra svaren? Och bilbarnstolarna vittnar ju om att ...
- Så, hur gick det med ...?
H11 tittar på H08 och verkar inte alls förvånad över att ha besök från det förgångna.
- Förlossningen? fyller H11 i.
- Eh, ja, just det, tvekar H08, plötsligt livrädd för H11:as svar.
- Jo, på det stora hela det egentligen ganska bra. (H08 vågar andas igen) ... Men det var en alldeles fruktansvärd pärs, fortsätter H11. Signe ville ju aldrig komma ut, det tog 4 timmar mellan dem! - Signe? Är det två flickor?
H11 skrattar.
- Nej, en pojke och en flicka, Signe och Henry.
H08 måste ta en stund och smälta detta. Tänk att hon ska få en pojke och en flicka. Hon överväldigas av nyfikenhet om hur de ser ut och sedan hur deras personligheter är.

När H11 beskriver deras guldlockiga hår, Henrys enorma humoristiska intensitet och Signes saktmodiga underfundighet, så börjar H08 gråta. Hon är så överväldigad över att, inte bara få veta att barnen fötts och mår bra - utan att de är vackra som änglar och sprängfulla av nya, fantastiska personligheter. H08 stryker sig över sin lilla gravidmage.

Hon kan fortfarande inte förstå det. Att det där inuti finns allt detta som H11 beskriver. Spirande och växande. Det är så hissnande att tänka att två barn överhuvudtaget kan ha möjlighet att växa och utvecklas där inne i den trånga, mörka magen. Att så påtagligt veta att dessa blivit så fascinerande individer är nästan mer än hon vågat hoppas på!

Men plötsligt överväldigas hon av skräck. Hon studerar H11:s trötta uppsyn och undrar vad som egentligen hänt under dessa tre år. Är hon verkligen stark nog?

Helena 2008 tar ett djupt andetag.
- Men hur var det när de var nyfödda då och - ja ... och hur det nu, när de är, ehhh ... (räknar efter lite) två och ett halvt?
H08 håller andan igen. Hon vet inte riktigt om hon vågar höra. Samtidigt kan hon inte motstå att veta, detta svårgreppbara som ligger framför.

Hon måste få veta.

FORTSÄTTNING FÖLJER ... snart.

Skattjakten på dugliga föräldrar

Vi föräldrar är ständigt på jakt. Efter bekräftelse. På att vi är bra föräldrar. Om inte fullständigt outstanding, så, åtminstone dugliga föräldrar. Hyggligt dugliga. Ett kriterium vi har för vana att använda oss av när vi mäter denna bra-föräldrar-känslan - är om barnen äter. Om barnen äter så känner man sig som en bra förälder. Som att "jag gör åtminstone nåt rätt som förälder"-känslan.

- Titta så han/hon skopar i sig, tänker vi ivrigt. Tredje portionen!
Och därefter. Tillfredsställelse.
Ett annat sådant område, är barnens födelsedagar. Åh, nu kommer vi till ett brännande ämne. Där vi alla kanske, rent principiellt skulle kunna enas i åsikten om att;

"....det är inte bättre för barnen att bli fullständigt överrösta med presenter och att de har värsta, stora kalaset (n), med avancerade teman, typ piratkalas eller princesskalas - åååh, nej, det gör dem bara bortskämda, förvirrade, påhejdade in i materialismen ..."
Ja sådär, säger vi. När barnen är nyfödda och i allmänna diskussioner. Så kanske vi också egentligen alltid tycker.

Men så. Vips. Så faller vi dit. För vi trånar ju. Vi söker och jagar och behöver. Den där bekräftelsen på att vi är bra föräldrar. Att vi gör våra barn ursinnigt lyckliga. Vi kan inte motstå frestelsen att försöka skapa vår egen saga. "Barnen-i-Bullerbyn-goes-2011"-lyckliga!
Så när pojken, som i det här fallet heter Leonard, är 4 år, 11 månader och ett par veckor, så säger han. Nej, deklarerar.

"Jag önskaj mig en cykel, Blixten-sakej och Toy Stojy-saker. Och så ska jag ha ett Toy Stojy-kalas."
Hans föräldrar tittar yrvaket upp från frukostmackan och tittar på den lilla herrn´ i den blonda kalufsen.
"Ett Toy Story-kalas?"
"Ja, just det. Och så ska jag bjuda ALLA mina vänner." Varpå han börjar diktera namn.Tre, sju, elva, ehh ... 18 barn. Med syskon och allt. 18 barn.
"Mhhm ...!" mumlar vi och börjar känna oss lätt svettiga.
"Fredrik", väser jag, "vi måste beställa såna där Toy Story-kalas-tillbehör på nätet! Fort!"

Ja, så kom den i lördags.

Den 1 oktober. 5-års dagen. På kvällen somnade han med sina nya Blixtenbilar samlade som en helig skatt i sin säng. En ny cykel stod i garaget och hans har ett strålande leende provcyklat till brevlådan. Han har haft ett kalas med (bara) 16 barn plus vuxna, utomhus i strålande solsken. Med Toy Story-kalas-tillbehör och skattjakt. Allt detta till barnens - födelsebarnet i synnerhet och barngästerna i allmänhet - stora förtjusning och ivriga tillrop.

Han fick allt han önskade sig och lite till. Var det nödvändigt? Nej, troligtvis inte. Hade han känt sig älskad och speciell som människa ändå? Med allra största sannolikhet, ja.

Men det går inte att komma ifrån. Den otroliga tillfredsställelsen i att se födelsedagsbarnet skutta av glädje och stråla av lycka. Somna med leksakerna och längta tills nästa dag han få fortsätta leka. Hur det än är. Så känns det bra i föräldrahjärtat. Jag känner mig bekräftad som en duglig och kompetent förälder när jag vid dagens slut mäter nivån på bra-föräldrar-känslan.

Fastän jag egentligen vet.

Att det är min ömmande kärlek. Som i verklighetens skarpa och genomträngande ljus. Gör mig till en riktigt bra förälder.