En dikt om att leva med utmattning
Likt ränderna av ljus i en skog, så företer sig min kropps kraft.
Den glimmar till ofta. Stark, klar och lysande. Sen slocknar den så kort därefter. Famlar i sin skugga, lika stark, alltid lika oväntad.
Ofta hinner den inte uppfattas av omvärlden. Skuggan, mörkret, kraftlösheten. För nästa stund, så är ljuset tillbaka igen.
De såg den aldrig. De såg inte skuggtimmarna i sängen, de kände inte darrningarna i kroppen, mörkret i ögonlocken.
De såg bara ljuset som dök upp igen efter skuggkampen.
Eller leendet som ska härma ljuset, för att skarva när mörkerstrimmorna plötsligt kommer.
Skuggorna och ljuset leker kurragömma med varandra. Förvillar de som inte tittar tillräckligt noga.
De ler glatt och berömmer ditt ljus.
Ser inte skuggan som sitter på axeln.
Och en dikt om att inte ge upp.
Att livet är underbart, för att varje liten sekund med ljuset gör det värt. Allt.
