Ja, tomten ja. Äldsta brodern var lite bekymrad över honom i år. Han tyckte han inte riktigt var sig lik. Han hade liksom vanligt skinn, men en konstig näsa. Nästan som om den vore gjord av plast. Sedan hade han observerat något märkligt band bakom nacken på tomten, som om han hade satt fast något på huvudet. Och osedvanligt ung var han också. Jag fylldes av stilla vemod när jag såg hans unga panna i djupa veck. Jag drog till med vita lögner om att han kanske inte var gammeltomten, utan en yngre tomte som hjälpte till. Hur ska annars gammeltomten orka och hinna? Han nickade allvarligt. Jag såg att tvivlet fått fäste i hans sinne. Snart. Snart är han gammal nog att förstå det uppenbara. Men ännu får han leva i barndomens magi, men precis på gränsen. En fin gräns mellan barndomens skyddande hölje av att obekymrat kunna tro på vad man vill. Det som man sedan, när man sprängt detta hölje, kallar för "overkligt", "orealistiskt" och "osannolikt".
Det är lite kallt och tråkigt på den här vuxna sidan av det magiska höljet. Jag skulle ge vad som helst för att få krypa in i den varma, ombonade, oemotståndliga magin igen.
Så jag trotsar mitt vuxna jag när julen kommer. Jag låter lilla flickan frodas i mitt inre, men i sällskap av mitt vuxna jag som hela tiden vill dra mig tillbaka ut i allvaret. Men jag låter den lilla och den stora bli vänner och sedan drar jag in julen med ett långt djupt andetag. Jag drar in dess kärleksfulla budskap, dess värme och skimrande ljus. Jag drar in det goda som det lockar fram i människor. Jag drar in vackra sångerna och bubblande känslan i magen av dess vackra toner. Men framförallt håller jag mig nära, nära mina barn och låter deras levande magi spilla över på mig.
Och sedan skickar jag en stilla tanke upp till den gnistrande stjärnhimlen. Då lämnar jag det vuxna, realistiska och teorier om overklighet kvar på jorden och tar med hela mitt vuxna jag till änglarna i skyn. Som sjunger för mig och berättar att barnet i krubban lever än.
Och bryr sig om mig. Och dig.
