Vi har kroppar som transporterar runt oss i världen och så ett huvud på toppen. Och där inne pågår ett frenetiskt tänkande. Om det gick att kika in i våra huvuden tror jag det skulle likna en enorm trafikkorsning under rusningstrafik. Eller kanske en myrstack under sin allra mest aktiva period. Alla dessa bilar eller myror som är på väg åt olika håll, men olika agendor och olika slutestinationer. Med olika syften.
Vissa tankar vill reda ut, andra vill bearbeta, en tredje tolka känslor, en ytterligare försöker förstå vad som händer, skapa argument, fördärva, uppmuntra, planera, värdera, analysera, redigera, nyansera, bombadera. Här befinner vi oss. I våra trafikkaos till hjärnor och försöker leva våra liv.
"Du har allt du behöver", "Du ska skapa din egen lycka", "Din kropp är bra som den är", "Du behöver gå ned i vikt för att duga","Du är en bra förälder som gör ditt bästa","Du behöver bli en bättre förälder, det du gör är inte bra nog (dvs, alla andra lyckas bättre än dig)."
And so it goes on. Och det vi egentligen bara vill, är att trivas med oss själva. Vara lyckliga. Må bra. Gå och lägga oss på kvällen med en skön känsla i själen.
Men vi ser inte vägen dit för all trafik. Att lyssna på, och försöka följa, allt som meddelas oss varje dag är en praktisk och mental omöjlighet. Det behöver man inte ha en examen i psykologi för att förstå. Så därmed behöver vi arbeta upp strategier för att sålla mellan alla yttre budskap och våra inre tankar.
Skapa trafikregler, helt enkelt. För att göra detta tror jag vi i stor utsträckning använder oss av välkända, beprövade metoder, dvs troligtvis de som våra föräldrar använde, eller de som människor vi omger oss av i vardagen, använder. Vi skalar bort budskap från politiker, eller så sätter vi all vår tro på dem. Eller så använder vi miljön som orienteringsvertyg eller så vi följer lusten och känslorna, alternativt betonar vi våra liv på fysiskt utseende och materiella saker, eller så väljer vi inre verkligheter i form av tro, andlighet eller sökande. Kanske håller vi oss till svartvita och enkla sanningar. Dessa skapar tydliga och raka trafikled. Eller så försöker vi effektivt sortera in allting i en regnbåge av tankar och budskap och då kan det bli lite surrigare i huvudet, för då är det mycket som ska få plats.
I mitt inre är det ett surrigt myller. Jag vill så gärna få plats med så mycket. Tröskeln till mitt medvetande är låg. Jag tar in det allra mesta som kommer i min väg. Det blir ofta trafikkaos. Blinkande vägarbetarlampor och omdirigering av trafiken. Jag omprövar, bearbetar och analyserar. Alla tankar kopplas ihop med känslor och det blir ofta översvämning i trafikkaoset. Jag försöker manövrera mig framåt mot förnöjsamhet och glädje, varje dag, i mitt guppande hav av medvetna och omedvetna tankar och känslor.
Jag vet att vi är många som får kämpa med vår trafik. Men i slutändan tror jag det är något gott. Kanske blir man förtvivlad ibland, utmattad av allt tänkande och kaosartat inre trafikliv. Men mycket hellre så, än att mina tankar gick i exakta led. Trafik i raka led, i jämn fart, utan att svänga av, utan att någonsin uppleva hur vacker omgivningen är.
För ibland får man uppleva de vackraste platserna när man kört av på fel avfart. Det kanske skapar lite extra arbete och kräver extra tid och kraft. Men man har fått se mer. Upplevt mer.
Saker. Människor. Känslor. Man annars aldrig hade fått se. Upplevelser du hade varit en fattigare människa utan.
