Överhettad

Jag sitter på ett tåg. Jag har gjort en själslig utflykt. Det var inget jag hade planerat, utan det bara föll sig så på grund av jobb. Det svider alltid i modershjärtat när barnen klamrar sig fast vid mig med sina varm små armar och deklarerar att de kommer sakna mig. Min själ deklarerar med stor tydlighet att jag lämnar mitt hjärtas största skatter. Men min hjärna förklarar lugnande, att jag snart återser dem. Men avsked är ändå ett avsked. Hur stort eller litet det än är.

Men ack så viktigt. För här där jag sitter på väg hem genom sommarsvergie är det som att mitt hjärta och min själ har startats om, likt en överhettad dator. Min processor är åter i sitt mer normala skick. Närminnet står inte och hackar på "uploading" hela tiden. Jag längtar hem nu, så att det molar lite i hjärtetrakten. Jag försöker få tåget att nå Falun lite snabbare med tankekraft. Men min hjärna nickar förståndigt till mig och säger "såja, såja". Du kan bara vara där du är. Du mår bra av att bara vara. En stund. Du behöver krafterna tills senare. 

Jag hade inte alls valt att åka iväg om jag  själv bestämt. Just nu är det som att mitt och barnens gummiband till varandra är väldigt kort. Vi är nära, nära. Och må så vara. Men när jag nu var tvungen att åka (enligt Leonard så kidnappade jobbet mig. Men fullt så tvungen var jag faktiskt inte), så upptäckte jag till min förvåning att min inre dimma klarnade. Alla själsliga processer fick utrymme. Lite ny luft att andas.

Jag visste inte hur nära jag var att bli överhettad. Inte förrän jag fick känna av en stunds inre lugn. Nu är jag mer än redo att komma hem.

Borta bra, men hemma bäst.

Det svåra, det vackra, det oförklarliga

Min kropp är inte min egen. Den ägs av mina barn. Mitt hjärta och hela min existens likaså.

När man väntar barn är det naturligt att fundera på vad som kommer att ändras. Hur mycket kommer jag få sova? Kommer jag kunna hinna träffa mina vänner? Får vi plats i vårt hus, (eller lägenhet), eller kommer vi behöva flytta? Hur är jag som förälder?

Detta är naturligtvis helt adekvata frågor. Men nu efter snart sju år i branschen som förälder, så kan jag se tillbaka på tiden och inse att de ändringar som ska göras, de är bara olika sätt att förhålla sig till; Att man inte längre är sin egen människa. Att hitta sin kärlek, bli sambo eller gifta sig - det är att dela livet med en annan. Att bli förälder är att ägna livet. Överlåta sitt liv. Åt en annan. Eller flera andra!

Ja, inte undra på att min kropp är trött som ett skrumpet bananskal ibland. Som typ, idag. För jag har tre himlabitar som jag överlåtit mitt liv till. Och detta med stor stolthet och glädje, för de råkar vara helt fantastiska. Men även fantastiska himlabitar (alltså barn) kan vara trötta. Och gnälliga. Väldigt gnälliga. Och skrikiga. Och bråka. Väldigt, väldigt mycket. Och en av dessa tre, han vill helst bo innanför min hud. Han lämnar inte min sida. Inte för ett ögonblick. Som om han hade en liten gadd och sakta men säkert sörplade i sig allt innehåll av sin mor.

Nu låter jag kanske lite bitter. Nej, detta speglar bara känslan hos en väldigt trött mor. 

Att överlåta sitt liv åt sina barn. Kanske är det omöjligt att beskriva för någon, som inte upplevt det, hur det kan vara värt allt slit. Det skulle vara lika svårt, som att försöka förklara för någon som aldrig varit människa, varför det känns så skönt för hjärtat att titta på en blomstrande sommaräng. Eller känna en varm vind mjukt smeka min kind. Eller veta att någon bryr sig om mig. Eller försöka förklara att världen kan se grå och tråkig ut och några veckor senare vara vackert klädd i sommarskrud.

Det är omöjligt att förklara med ord. Det ger ingen rättvisa, än vilka ord jag väljer. Så därför kan jag bara säga att det ÄR värt att överlåta sitt liv till sina barn. Mer än alla sommarängar i världen.

Lekstugan

Vi åt kvällsmat i lekstugan ikväll. Jag bar ut smörgås och O'boy på en bricka och vi trängde ihop oss på 2 kvm, medan regnet smattrade på taket. Tänk om jag vetat detta för en vecka sedan. 

Jag har länge önskat en lekstuga. 

Kanske för att jag själv inte hade någon som barn. Kanske för att jag fortfarande har ett väldigt levande barnasinne. Kanske för att jag tänker att barnen kanske kunde bli lite nöjdare med sin utelek då. Kanske för att försöka fokusera på något trevligt istället för alla svarta gropar som envisas med att dyka upp på livets väg. Kanske en blandning av dessa.

Men vi hade ju ingen lekstugsbudget. Den behövde vara i princip gratis. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att det borde finnas övergivna tomma lekstugor där ute på gårdarna, som längtar efter nya glada invånare. Men hur dessa ska kunna hittas visste jag inte. 

Jag hade tänkt sätta upp en "sökes"-lapp, men det hanns aldrig med. Det var som att jag istället med ren tankevilja försökte pressa fram en lekstuga. Men aldrig hade jag trott att det skulle fungera.

Så. För mindre en vecka sedan, i onsdags, såg jag lappen på en anslagstavla i närheten av Leonards skola.  Handskriven av en gammal hand. "Lekstuga, liten och enkel. 500 kronor." Jag bokstavligen kastade mig på telefonen. När den gamla rösten svarade och förklarade att lekstugan inte var såld, att han hade sagt upp lappen för 3-4 timmar sedan, så spratt det till i mig.

När det sedan visade sig att gamla Olle 88 år, skruvat ihop denna lilla pärla till stuga med sina egna händer, men att sedan några komplicerade livsomständigheter hade gjort att inget barn någonsin lekt i den. Då visste jag. Han hade gjort stugan till oss. Han hade bara inte vetat om det.

I lördags, den 1 juni 2013, flyttade stugan hem till oss. Olle fick 500 kronor och ett innerligt "tack" och tre barn fick en ny trogen vän att leka med en hel barndom. Det verkar kanske överdrivet att uppskatta en liten lekstuga så oerhört. Men när jag ser den stå där ute vid hallonbuskarna så ser jag inte bara en lekstuga. 

Jag ser att det mesta är möjligt. Om man bara vill det, tillräckligt mycket.