Vardagens adventsstjärna

Adventstid. I rasande fart har hösten skjutit iväg oss in i juletid. Oavsett om vi förstår det, så kan vi se att det. Stjärnorna i fönstren, julerbjudanden i affärerna och tomtar som redan dansar framför ögonen på oss. Det gnistrar, blinkar och plingar. Och innan jag visste ordet av så hade jag hängt upp ett stadigt antal stjärnor, kopplat in adventsstakar och placerat ut någon liten ylletomte och halmgris. Av bara farten.

Det gjorde mig glad och samtidigt förvånad över min egen frenesi, kraft och engagemang över den anlända adventen. Jag tycker det är härligt och befriande att få skaka av sig höstdammet och stiga in i en ny tid - och det trollade fram en kraft som jag själv inte insåg att jag hade.

Som om jag flydde från verkligheten, in i en liten gnistrande värld adventsstjärnor och ljusslingor.

För egentligen. Så är jag. Splittrad. Delad i olika bitar. Och överbelastad. Av allt jag borde lägga energi på, så borde det inte vara adventstjärnor.

När jag kom hem ikväll var det som att jag lämnat mig själv på flera olika platser. På stan, på jobbet och på alla andra platser jag hunnit besöka under dagen.

Vissa av de platsena besökte jag rent fysiskt, andra mest psykiskt. Tankar om vad som ska ordnas, köpas, pengar som ska räcka och problem på jobbet som ska lösas.

Sedan var det en skälvande liten bit som kom hem. Till tre barn, på sitt allra ettrigaste humör.

Henry var på klåfingerhumöret. Han drog ut sladdar, välte mattallrikar och tryckte undan sin syster, som i sin tur var på sitt tväraste humör. Signe skrek så håret fladdrade och vägrade äta om hon inte fick en lika gaffel som sin storebror.

Och storebror, i sin tur, var på sig sjåphumör. Leonard satt och gnällde på allting som låg på hans tallrik, gnisslade med gaffeln och skyllde vid läggdags på att hans giraff Twiga var hungrig.

- Men Twiga är ju en mjukisgiraff, hon kan inte vara hungrig, sa jag torrt.

- Meeen, suckade Leonard. Jag menar ju att det är jag som är hungrig!

- Jaha, det skulle du ha tänkt på när vi åt middag.

Leonard gnällde och jag stängde jag dörren.

Nej, jag är inte jättestolt över min pedagogik denna kväll. Men det var precis så mycket kraft jag hade ikväll. Så långt räckte den. Sedan var den slut. Jag älskar mitt Leonard ändå. Och alla mina trollungar.

Men kraften. Oh, du kraft. Var har du gömt dig?

Jag vänder mig till adventsstjärnan. Kanske var det just det som jag sökte i mitt energiska adventspysslande. Ett frenetiskt försök till att trolla fram ny kraft.

Jag har läst det någonstans. Att man kan få komma till ljuset och fylla på med styrka. Mitt i verkligheten. Vardagen.

Orden ringer längst bak i mitt huvud som en avlägsen bjällra. Att försöka våga tro, det som blivit oss lovat.

Att den strålande stjärnan. Kan leda mig rätt.

Lyckan på fin-besök

Lyckan är som ett skyggt rådjur i skogskanten.

När man minst anar det så dyker det upp två-tre rådjur vid åkerns rand. Under ett ögonblick får man skåda deras majestätiska profiler. Och så plötsligt vädrar de oråd och vänder lika snabbt in i skogen igen.

Med graciösa skutt flyr de över stock och sten och smälter perfekt samman med sin omgivning. I nästa sekund är det som om man aldrig sett dem. Som uppslukade av jorden är de. De lämnar inte ens ett dallrande löv som bevis på det korta mötet.

Så är det också med lyckan. När man minst anar det så dyker den upp. Varm och underbar. Majestätisk och skygg. Under ett ögonblick undrar man vad det är för konstig känsla man har i bröstet. Den är annorlunda mot alla de andra känslorna som hinner rasa igenom kroppen på en dag. Stress, glädje, frustration.

Men att ha ett besök av lyckan, det är som att få fin-besök. Det hör inte till det vardagliga vanliga känsloregistret. Det är högtidligt.

För mig föregås lyckokänslan ofta av en känsla av att allting flyter på besynnerligt väl just för stunden. Till exempel att alla barn är nöjda på utflykten, ända till slutet på dagen. Att man är perfekt varmt rätt klädd en gnistrande vacker vinterdag. Att restaurangens mat inte bara är god, utan att också musiken är bra och lagom hög, personalen serviceinriktad och sällskapet gemytligt. Flera faktorer sammanstrålar, kommer i fas och omsluter en från alla sidor. Så uppstår lyckan för mig.

Men lyckan skämmer inte bort en. Det riskerar inte bli inflation på lycka, för den går inte att massproducera. Går inte att exakt förutspå, fånga eller garantera. Vid de mest fantastiska tillfällen på de mest efterlängtade semestrar, kan lyckan smärtsamt lysa med sin frånvaro.

För så snart lyckan ställs som ett krav, så är den plötsligt försvunnen. Precis som rådjuret. Den anar oråd och flyr tillbaka in i skogen. Man kan böna, be och jaga efter den. Men ju mer man försöker, desto längre bort gömmer den sig.

Lyckan infann sig för mig i lördags. Vi hade precis klätt på oss allihop och begav oss ut på en liten promenad i snön. Jag gick och höll Signe i handen och i maklig takt gick hon och jag tillsammans medan vi såg hur de andra sprang före oss ner för backen, tillsammans med ett par vänner.

Det var bara så. Inget mer. Inga alldeles särskilt alls. Bara en lördag, då allt kom i fas och jag plötsligt kunde ta till mig ögonblicket. Inse hur lyckligt lottad jag är. Hur tacksam jag är. Hur vackert vi bor. Vilken fin familj jag har. Vilka goda vänner vi har. Hur ljus vår framtid är.

Allt det där som jag egentligen alltid vet, varje grå vardagsmorgon. Men då känns det inte.

Men i lördags fick jag känna det. Det gäller bara att förstå att det är just lycka man känner. För innan man vet ordet av så är det över.

Söndagen var tung och grå. Inte alls i fas och lyckan kändes lika avlägsen som en solig strand i Florida. Lättskrämd hade den vänt på klacken och försvunnit.

Men glad är jag ändå att jag kände igen när den kom på besök i lördags. Jag ser fram emot när den kommer nästa gång.

Tills dess ska jag hålla utkik.

Den fasansfulla platsen

När det handlar om barn. Och om liv och död. Då väcks det någonting inom oss föräldrar.

En otyglad urkraft. En dallrande skräck, så fasansfull, att inte tusen ord kan beskriva den. Och om man är tvungen att ställa sig frågan: Hur långt är man beredd att gå för att rädda sitt barn? Så kan man höra sig säga: Hur långt som helst.

Men det är lätt för mig att säga. Som sitter här med tre friska barn i ett land i fred, i en röd stuga på landet. För vad skulle egentligen "hur långt som helst" innebära om man verkligen stod inför detta. Detta fasansfulla. Denna yttersta prövning.

Tankarna väcktes hos mig när jag såg filmen "Allt för min syster" här om dagen. Det är en smärtsam historia om en familj som på alla sina olika sätt måste förhålla sig till äldsta systerns dödliga cancer.

Och föräldrarna beslutar att skaffa, genom konstbefruktning och avancerad vetenskap, en lillasyster till henne som är den perfekta donatorn. På det sättet fortsätter familjens förtvivlade kamp, ända tills den dagen lillasyster är elva år och säger; "Nej, jag vill inte donera längre. Jag vill bestämma över min egen kropp."

Hur värderar man olika barns värden? Och de olika barnens unika behov? Hur kan man som förälder avgöra vad som är rätt beslut? Hur kan man som förälder förhålla sig till att kampen är över?

Kan man någonsin bli rustad för det?

Nej. I alla fall inte jag. Förmodlingen ingen. Det är fullkomligt känslomässigt livsfarligt att vara förälder. Att vara i någon nära relation överhuvudtaget. Men att vara förälder innebär ett skyddarbehov som får oss att känna oss besläktade med de ursinnigaste lejonen. Med den uråldriga instinkten. Plötsligt slutar alla andra värden att sluta existera. Att skydda sitt barn är det enda. Det enda som betyder något. Det enda språk man förstår.

Men här. I det fredliga landet, i den lilla röda stugan på landet, med de tre friska barnen. Så vet jag egentligen ingenting. Om hur det verkligen skulle vara. Att ta upp kampen med de ondskefulla skuggorna. Jag kan bara gissa. Men bara för en liten stund. För det är för smärtsamt att ens gissa. Men jag tror att det ändå är viktigt att då och då våga göra ett besök på dessa skrämmande platser. Och då inser jag:

- Att det enda jag faktiskt kan göra. Är att vara tacksam. Så innerligt, ljuvligt och ofattbart tacksam. För mina tre barn. För mina tre friska barn.

För när man under några skälvande minuter gjort ett besök i tankarna hos dessa svarta, fasansfulla platser. Får den unkna vardagen plötsligt ett helt annat ljus.

Att vara Svenssonfattig

Man känner sig ödmjuk när man står i mataffären och räknar kronor. Till och med ören, fast de rent fysiskt inte finns längre.

Allt är som ett enda räknetal. Dagarna på jobbet, procenten man vill gå ned i tid, dagarna man vabbar, blanketterna man fyller i, kläderna man köper och märken man väljer, mataffären man storhandlar på och vilket land kossan till köttfärsen kommer ifrån. Och så bilarna, huset och underhållet på dessa båda. En, två, sjutton, femtio, sjuhundra, fem tusen ... Jaha, oj, det här blev visst också en dyr månad!

Det är en bedrift att använda pengarna rätt. Man kan kolla på Lyxfällan och känna sig som en stjärna och sedan går man ändå på korkade erbjudanden, för dyra försäkringar och sedan kommer den där rena olyckan. Vem hade kunnat förutse att bromsarna på bilen skulle behöva bytas ut samma månad som vabbdagarna var som flest?

Skittrist. Rent ut sagt. Det är vad det är. Att behöva tänka på pengar.

Men så märker jag att jag helt plötsligt gjort det till en sport, där jag står med miniräknaren på ICA. Den lilla fighterna väcks i mig. Hur mycket mat och blöjor kan man få för exakt 827 kronor?

Men en sak ska göras klar: Jag och min familj har det jättebra. Vi har förmånen att kunna få ihop vår ekonomi, betala våra räkningar och äta oss vrålmätta varje dag. Och för det är jag tacksam. Verkligen. Tacksam. För att vi är inte på väg att slungas ner i något svart hål av skulder eller inkasso.

Vi har det helt enkelt Svenssonfattigt. Och då kan man kosta på sig att se den snåla budgeten som en sport, istället för att deppa ihop över att jag inte kan köpa den dyra osten och nya bodys till barnen. Den här månaden. Och så finns det en annan bra sak med att utsättas för detta. Man tvingas hålla sig ödmjuk. Och inse hur bra vi egentligen har det.Så jag gör ett tillägg. Det är skittrist. Att behöva tänka på pengar. Men, när man ändå fixat det under den uslaste av usla månader, så kan man känna sig stolt. Barnen har fått allt de behöver. Allt är okej. Egentligen.

Bara att man inte kan hänga med i den där materialistiska snurren just då. Och man känner sig lite utanför och missunnad. Lite som en sur fyraåring.

Men när man ändå fixat månaden, då har man förmånen att känna sig överlycklig när man väl har råd att ta en fika på stan. Och när man sitter där på det mysiga caféet och rör om i sin latte så har man lyxen att kunna tänka:

- Det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Starta om. Andas. Fortsätta.

Hjärnstopp. Huvudkaos. Error.

Det var det i veckan för mig. Det var som att huvudet inte ville vara med längre. Hjärnan började närma sig fullständig kollaps och vibrerande överhettning. Systemet varnade med stora blinkande lampor och felmeddelande dök upp på näthinnorna: "Programmet svarar inte". Det var bara trycka ctrl+alt+del. Starta om.

Ta ett andetag. Hålla händerna om huvudet för att hindra det från att krackelera. Starta om.

Det blir bara för mycket ibland. Alla tider. Alla att-göra. Alla middagar som måste inköpas och lagas. Och så barnen. Åh, barnen. Fantastiska fina, fruktansvärt krävande. Barn.

- Signe och Henry, gode Gud, när lämnar ni ert vettlösa okontrollerade naturkrafts-tillstånd?

- Leonard, när ska du växa alla dina fina tankar växa ihop med din kropp och komma i fas?

När ska vi komma i fas? Hela familjen? Det känns oändligt avlägset. Men ibland är det lättare att se vad som inte hänt, än det som faktiskt skett. Och vi har kommit framåt. Idag grillade vi korv på vår fantastiska grillplats på bakgården, med utsikt stilig som en långväga utsiktsplats. Solen sken från en djupblå novemberhimmel och alla människoansikten vände sig leende mot den och välkomnade de dyrbara strålarna. Signe och Henry släntrade runt och petade med pinnar och försökte jaga vår lilla pigga katt. Mellan näsramlingarna och frustrerade skrik, så var det hela en mycket lyckad lunchgrillning.

Som ett avstamp in i de nya tiderna. De tiderna då vi kan börja röra oss i nya cirklar. Göra saker med barnen, tillsammans, andas ny luft. För ett år sedan var detta mycket svårare. De kunde inte delta, de kunde inte gå omkring, inte jaga katt eller hålla i den kladdiga korven och mumsa i sig den.Vi har kommit framåt. Jag måste se det. Ta in det.

Så att jag vid nästa tillfälle då min hjärna hettar som en ångkokt rumpstek, inser att processen inte är statisk. Vi rör på oss. Långsamt. Men framåt.

Så det är bara att starta om.

Andas.

Fortsätta.

Den onda eftermiddagen

Det här är inte en novembereftermiddag som jag vill minnas. Nej. Jag vill lägga den i en svart låda, sätta hänglås, kasta bort nyckeln och gräva ner den i ett djupt hål.

Allting var i uppror. Vädret strilade grådaskigt regn från sörjande skyar. Jag och mina tröga hjärna hade glömt berätta för dagmammorna att jag skulle hämta klockan fyra istället för tre idag. Barnen var i spillror.

När jag, sen och besviken på mig själv och mitt kvaddade sinne, kom insnubblande till barnen hos dagmamman, så vreds kniven om ett varv till. Leonard klarade inte av att klä sig eller ens stå av sig själv, eftersom han hade ont i magen, i halsen och i fingret. Och säkert även i själen.

Detta förklarade han med den pipigaste gnällrösten norr om Dalälven. Och Signe och Henry skrek i kör om vem som skulle hålla min vänstra hand när vi skulle gå över vägen. Själv var jag fortfarande besviken på mig själv och min oförmåga att komma ihåg saker. Som till exempel, vilken tid jag ska hämta barnen.

Ett svart moln följde säkerligen minibussen där den svängde in i vår lilla by. Leonard fastnade i gråten, gnället och psykbytet. Signe fastnade i skriket, ilskan och tårarna. Den enda som var egentligen ganska nöjd, var Henry - men han påverkades effektivt av moderns svarta humör och syskonens klagovisa. Och började skrika desperat, som av bara farten.

Regnet tilltog. Psykbryten haglade. Moderns mod sjönk ner i benen, förbi fötterna och ner genom golvet. Nere i krypgrunden kurade modet ihop sig för att vänta tills stormen var över.

Det gräts utan uppehåll. Signe och Leonard grät så de dreglade och föll ihop på golvet, om och om igen. Rödsprängda ögon som blev ännu rödsprängdare för varje ny gråtattack. Henry krockade lite extra hårt med Signe och stal hennes leksaker, förvirrad av den konstiga stämningen.

Vissa eftermiddagar får övriga livet att framstå som lika lättsamt som en glättig schlager. Vissa eftermiddagar är nästan ondskefulla. Särskilt när de är i november. Det här var en sådan eftermiddag.

Det finns bara en sak man kan göra med sådana eftermiddagar. Skynda sig att glömma den.

Min hud, mitt jobb, mitt jag

Fredrik och barnen gjorde en blixtvisit på mitt jobb idag. Det är underligt. När världar möts. Två så fullständigt olika. Mitt emellan står man. Identitetsförvirrad. Kluven. Livsrollerna blir övertydliga.

Den ena. Där jag är en mamma. Min person, min kropp, sitter ihop med tre andra små personer och kroppar. Barnens fysiska närvaro i ens livs är så starkt att de nästan delar min hud. Alla deras små hyss, deras ljud, deras klapprande stereosteg, deras full-i-bus-miner, deras lockiga rufsfrisyrer, deras falsettpip. Att mitt hår flyger omkring i en tofs och jeansen är trasiga. Där känslorna finns inuti och utanpå. Glädjen och vansinnesutbrotten är lika närvarande som falukorven och makaronerna. Allt är vardag. Det vanliga. Mitt liv. Det jag är.

Och den andra. Där är jag kollega. En individ. En anställd av alla anställda. En medarbetare med sin integritet, sitt kontor och sina arbetsuppgifter. En kvinna. Som är klädd för att passa in i en vuxenvärld. En värld där man får välja vad man vill dela med andra. Hur mycket av mig som ska synas, hur mycket jag vill hålla för mig själv.

Och där kommer de vällande fram i korridorerna och i fikarummet. Gör kullerbyttor på golvet (alltså barnen, inte Fredrik), springer in till ett par enhetschefer med mössan på svaj och springer runt alla pelare och trycker på hissknapparna som de vore ett exklusivt nöjesfält. Människor blir hänförda av avbrottet av barnrop och fnittrande lintottar.

Jag blir så stolt så jag nästan spricker. Samtidigt splittrad. Blir för en sekund osäker på hur jag brukar vara, prata och bära mina barn. Som att mitt jobb-jag inte riktigt hunnit hoppa in i mamma-jaget. Som att jobb-jaget sitter kvar på kontoret och skriver på datorn och undrar vad det är för barn som springer i korridorerna. Och ändå delar jag deras hud. Att vara med dem är lika naturligt som att mina lungor hämtar ny luft varje andetag. Fullständigt och fullkomligt självklart. Bara inte här. Och ändå. Överallt.

Och jag ser det i kollegornas ögon. De ser vem jag är. Att de ser min andra hud. Vad det är som präglar mig.

Leonard betér sig världsvant där han släntrar fram till min kontorsdörr.

- Häj har jag vajit många gångej. Jag vet huj man jöj!

Bra. Om Leonard vet. Då vet nog jag också.

Att det bara att vara den man är. Man man får vara en och samma person, fastän i olika roller. Och att det fungerar. Att jag är okej. Oavsett.

Om jag bara låter bli att tänka så mycket.