Välj tacksamhet

Jag är tacksam för livet. Jag skriver det igen. Jag är tacksam för livet.

Är mitt liv perfekt? Nej. Har jag allt, precis allt, jag önskat mig? Eh, långt ifrån. Hindrar detta mig, eller någon annan, att vara tacksam för livet? Igen, nej. Är jag forcerad till att vara tacksam på grund av att jag vet att så många i världen har det dåligt, lever i krig, förtryck, inte har mat för dagen, måste oroa sig för sin säkerhet eller hur de ska kunna skapa sig en framtid? Nej. Jag kan inte ha andras misär som grund för min egen tacksamhet. Det kallas snarare dåligt samvete. Och hur ska jag kunna ha dåligt samvete för omständigheter som jag inte rår över? Jag kan faktiskt inte ha dåligt samvete över att jag inte behövt vara riktigt rädd, riktigt ensam eller riktigt hungrig en enda dag i mitt snart fyrtioåriga liv.

När jag föddes i april 1977 i Sverige så föddes helt säkert ett flickebarn i Syrien, en annan i Uganda och en tredje i Ryssland (som inte ens fanns då, utan dåtidens Sovjet). Hur det kom sig att just jag hade tur att födas i ett sådant rikt och fredligt land, det är ett av livets stora gåtor.

Eller ska man vända på steken. Tänk om historien gjort Uganda till ett av världens mest välbärgade land? Och alla tyckte så synd om de stackarna som hade oturen att födas i det mörka, kalla eländiga Sverige. Ja, det höll ju faktiskt på att bli så i början av 1900-talet. Sen är det ju för väl att alla länder inte är som Sverige, fy vad trist det skulle vara. Men sen skulle vårt överflöd ha kunna fördelats lite bättre. Men nu var det ju inte världens historia eller politik som jag skulle ägna mig åt, utan tacksamhet. (Även om det i tankar kring tacksamhet kanske är nyttigt att lyfta perspektivet något). Men som sagt, dåligt samvete för att vi har det så bra i Sverige leder inte per automatik till en genuin tacksamhet för livet. Nej, för ingen forskning som jag har läst i alla fall, tyder på att vi är lyckligare i Sverige på grund av vår välfärd. Så det är verkligen att börja i fel ände.

Så. Tacksamhet. Är det en känsla? Ja, det kan det vara. Man kan känna sig tacksam. En skön tillfredsställelse kan infinna i hela kroppen och fylla sinnet med lycka. Som idag. När jag hade klippt gräset och var svettig som en gnu och bromsarna hade festat på mina svettiga armar och ben under hela klippningen. Med svetten fortfarande droppande från hakan hoppade jag in i bilen och körde till en avskild badplats och dök ner i det sammetslena sjövattnet. Vattnet var alldeles stilla och en perfekt avbild av himlen reflekterades på ytan. Jag svalkades i vattnet och kom upp på bryggan likt en förnyad människa. Solen tittade fram och torkade mitt droppande hår. Det var då tankarna om tacksamhet dök upp i mitt huvud. Jag kände mig så oerhört tacksam. För livet, för att kunna bada i en ren sjö, för att det är sommar, för att jag har så mycket fint i mitt liv.

Men tacksamhet kan, anser jag, likväl helt enkelt vara ett beslut. Ibland måste vi ta viljebeslut. Vi kan inte alltid vänta in att det perfekta känslan ska infinna sig. Då kanske vi bara skulle vara tacksamma för livet ett par-tre gånger per år. Ja, en fin sommardag. När man är på en skolavslutning och sjunger "Den blomster tid nu kommer" och när man blivit frisk från magsjuka. (Eller hur? Visst är man väl aldrig som tacksam för att vara frisk och må bra som när man varit magsjuk? Återigen. Vi har en tendens att behöva ha något miserabelt att relatera till för att vi ska känna oss tacksamma.)
Hursomhelst. Jag tror att man kan vara tacksam väldigt mycket oftare. Varje dag faktiskt. Om man går in för det. Jag ska inte säga att jag är där själv, ännu. Det är därför jag skriver det här inlägget. För att hjälpa mig själv att förstå detta bättre.

Ett tag nu har jag haft tunga tankar på släptåg. Eller ni vet som i serietidningar, när ett mörkt moln följer efter figuren och gör att det är dåligt väder bara precis där hen är. Och runtomkring skiner solen. Jag har sett på allt det bra och fina jag har omkring mig, men inte känt tacksamhet. Och väldigt sparsamt med lycka och glädje. Jag har verkligen ansträngt mig att känna tacksamhet och glädje, men känslorna är som en trotsig ponny som står fastfrusen på fläcken än hur man lockar och drar.

Vi kan inte alltid vänta in känslorna. Vi kan inte vänta med att leva tills allt känns härligt och glatt. Vi (jag) måste bestämma oss (mig) för att vara tacksam. Det låter kanske klichéartat och präktigt, men det är likväl sanningen. Och du behöver inte titta på Aktuellt först och få dåligt samvete för flyktingarna. Dem kan du ge din empati och medmänsklighet ändå. Skänka pengar och engagera dig ideellt. Vem vet kanske det till och med gör att du känner dig mer tacksam. Men tacksamheten ska inte grunda sig på det vi har runtomkring oss. På yttre omständigheterna. Det måste grunda sig inuti dig själv.

Så välj att vara tacksam idag. Du har inget att förlora. Det enda som kan hända är att du mår lite bättre och får en liten skönare inställning till livet.

 Och om du inte klarar det. Börja försök.

Det inre trafikkaoset

Vi människor vi består av ett myller av tankar. I en värld av ett myller av budskap.

Vi har kroppar som transporterar runt oss i världen och så ett huvud på toppen. Och där inne pågår ett frenetiskt tänkande. Om det gick att kika in i våra huvuden tror jag det skulle likna en enorm trafikkorsning under rusningstrafik. Eller kanske en myrstack under sin allra mest aktiva period. Alla dessa bilar eller myror som är på väg åt olika håll, men olika agendor och olika slutestinationer. Med olika syften.

Vissa tankar vill reda ut, andra vill bearbeta, en tredje tolka känslor, en ytterligare försöker förstå vad som händer, skapa argument, fördärva, uppmuntra, planera, värdera, analysera, redigera, nyansera, bombadera. Här befinner vi oss. I våra trafikkaos till hjärnor och försöker leva våra liv.

Samtidigt som vi får lika många, nej, många fler, intyck på samma gång. Sedan i summan av kardemumman av allt detta ska vi försöka hitta ett sätt att vara tillfreds med oss själva och våra liv. Det är ju det som liksom ofta är själva målet med nästan allting vi gör. Att vara tillfreds med oss själv, våra kroppar och våra liv. Men vägarna dit är ofta så komplicerade och förvirrade. Vi får alltid så motstridig information om hur vi ska nå dit.
"Du har allt du behöver", "Du ska skapa din egen lycka", "Din kropp är bra som den är", "Du behöver gå ned i vikt för att duga","Du är en bra förälder som gör ditt bästa","Du behöver bli en bättre förälder, det du gör är inte bra nog (dvs, alla andra lyckas bättre än dig)."

And so it goes on. Och det vi egentligen bara vill, är att trivas med oss själva. Vara lyckliga. Må bra. Gå och lägga oss på kvällen med en skön känsla i själen. 

Men vi ser inte vägen dit för all trafik. Att lyssna på, och försöka följa, allt som meddelas oss varje dag är en praktisk och mental omöjlighet. Det behöver man inte ha en examen i psykologi för att förstå. Så därmed behöver vi arbeta upp strategier för att sålla mellan alla yttre budskap och våra inre tankar.

Skapa trafikregler, helt enkelt. För att göra detta tror jag vi i stor utsträckning använder oss av välkända, beprövade metoder, dvs troligtvis de som våra föräldrar använde, eller de som människor vi omger oss av i vardagen, använder. Vi  skalar bort budskap från politiker, eller så sätter vi all vår tro på dem. Eller så använder vi miljön som orienteringsvertyg eller så vi följer lusten och känslorna, alternativt betonar vi våra liv på fysiskt utseende och materiella saker, eller så väljer vi inre verkligheter i form av tro, andlighet eller sökande. Kanske håller vi oss till svartvita och enkla sanningar. Dessa skapar tydliga och raka trafikled. Eller så försöker vi effektivt sortera in allting i en regnbåge av tankar och budskap och då kan det bli lite surrigare i huvudet, för då är det mycket som ska få plats.

Så hur gör du? Hur gör jag? Vilka väljer vi att vara?

I mitt inre är det ett surrigt myller. Jag vill så gärna få plats med så mycket. Tröskeln till mitt medvetande är låg. Jag tar in det allra mesta som kommer i min väg. Det blir ofta trafikkaos. Blinkande vägarbetarlampor och omdirigering av trafiken. Jag omprövar, bearbetar och analyserar. Alla tankar kopplas ihop med känslor och det blir ofta översvämning i trafikkaoset. Jag försöker manövrera mig framåt mot förnöjsamhet och glädje, varje dag, i mitt guppande hav av medvetna och omedvetna tankar och känslor.

Jag vet att vi är många som får kämpa med vår trafik. Men i slutändan tror jag det är något gott. Kanske blir man förtvivlad ibland, utmattad av allt tänkande och kaosartat inre trafikliv. Men mycket hellre så, än att mina tankar gick i exakta led. Trafik i raka led, i jämn fart, utan att svänga av, utan att någonsin uppleva hur vacker omgivningen är.

För ibland får man uppleva de vackraste platserna när man kört av på fel avfart. Det kanske skapar lite extra arbete och kräver extra tid och kraft. Men man har fått se mer. Upplevt mer.

Saker. Människor. Känslor. Man annars aldrig hade fått se. Upplevelser du hade varit en fattigare människa utan. 

Som karameller för din själ

Det var så vackert ute ikväll att det nästan gjorde ont. Glöm inte att se det. Glöm inte att titta på allt det outsägligt vackra. Och spara det. Till dagar då allt går i grått. Då färger är en dröm. Minns då det vackra. Som karameller för din själ. 

Min själs terapi

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. 

Min själ och hjärta. Mitt liv. Och kvalitén på allt i det. För min själ är en svamp. Den suger in allt. Den försöker bära allt. 

Jag går vägen fram. Jag känner allt. Allt som jag ser och hör. Det är en grusväg som leder mig genom den lilla by där jag bor. Eller mer som en samling hus, som ligger efter en liten grusväg, på landet. Under fötterna knastrar gruset. En gök kockoar någonstans gömd bland skogens grenar på min vänstra sida. Suset i trädtopparna. Fåglar som kvittrar ivrigt i glad aftonsång.

Jag ser blommor. Alla dessa tusentals blommor. Det är nästan överväldigande att ta in. Smörblommor, hundkex, midsommarblomster, lupiner, syrener och en och annan prästkrage. Sedan säkerligen en hel del blomster jag inte kan namnet på.

Juni är en intensiv sinnesintrycksmånad. Alla detaljer, alla utsökta vackra detaljer. Hundkexens vita broderimönster med de gula smörblomsstänken som bakgrund. Det fylliga gröna gräset är dess kanvas, de lilablå midsommarblomstern accentuerar konstverket. Konstverken. Alla tusentals konstverk som jag passerar. På denna lilla promenad längs grusvägen. 

Dofterna. De fyller mig utifrån och långt ner i djupet av mig. Söta blommiga dofter. Fukt från marken och träden från det stilla försommarregnet som  nyss föll. 

Himlen som takmålning. Just nu med dramatiska penseldrag. Mörka, tyngda moln går över till en liten ljus fjäderliknande molnkant, där solens strålar sipprar fram som ljuspelare.

När sedan strålarna träffar marken så blir skogen upplyst i bakljus och förvandlar björkens löv till tusentals lysande gröna smaragder. 

Känslorna. De fyller mig, ständigt och alltid. Allt omkring mig kilar in och hittar en plats i min kropp. Tillsammans med ilande tankar om livet, så blandas naturens vackra sötma med en inre gråare ton. Dessa två möts i en bitterljuv glädje. Skönheten runtomkring mig hejar på mitt inre ljus och efter ytterligare några minuter vinner det ljusa över det mörka. Blommorna och ljuden och dofterna tar hem kampen om min sinnesstämning och jag är lätt om hjärtat när jag stiger tillbaka in i mitt hus. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi.

Detta till skillnad mot att bo bland intryck. Bland röriga, brokiga och många gånger krävande, intryck. Bland många andra människor, bland ljud, ljus, pockande rörelse. 

Alla intryck pilade in och satte sig i min kropp också när jag bodde i Stockholm. Men då bestod min kvällsstund inte var en grusväg med blommor, utan en överfull tunnelbanevagn full av trötta, glada, arga, pratande, tysta, stirrande, bleka, slitna, snygga, välvilliga, illvilliga, ovanliga och ordinära människor. Och såklart är det ju inget märkligt med detta. Det är vardagen för miljontals människor varje dag över vår jord. 

Men för mig är det märkvärdigt. Inte att jag har en åsikt, inte att det är att jag tycker något för eller emot. Utan min själ. Den känner. Den känner sönder sig. 

Så, min lott blir. Oavsett om jag vill eller inte. Oavsett om jag kniper ihop mina ögon och försöker barakera min själ. Så blir min lott att bära alla dessa människors ansiktens och dofter och ljud. De hittar in i mig. De bänder sig in. 

Det nötte mitt inre och slet på min själ. 

Att bo på landet är min själs överlevnadsstrategi. Grusvägen genom byn. Min själs terapi. 

Slå ut i friskhet

När jag kom hem från jobbet hade jag som vanligt tröttheten som en mantel över ryggen. Nattsömnen var ytlig, som att jag guppade ovanpå drömmarnas land istället för att dyka ner i den. I morse signalerade huvudet sin vanliga surrande protest, när jag ändå packade iväg mig i bilen och satte igång med dagen.

Men ute. Ute möttes jag av den vaknande dagen. Och inte bara det. Den vaknande våren. Det vaknande livet. Det ser man på trädens knoppar och gröna grässtrån mot husväggen. 

Men man kan även märka det på ett annat sätt. Som ett tyst sjudande. En vibrerande känsla som ligger i luften. Det viskar: "Snart. Snart kommer det. Snart."

Grönskan kommer. Värmen. Livet kommer. Snart. 

Fastän min kropp surrar besvärat av den ständigt gnagande tröttheten, kommer ändå en förunderlig lätthet över mig. En iver. Över att ännu en gång få stå mitt i miraklet när det sker. Att se en till synes död natur väckas till liv. 

Kanske blir min fysiska kropp inspirerad av läkningen som den upplever omkring sig. Som att jag, bara genom att vara här och nu, en dag i maj, får en gratisskjuts av vårens framfart. Som ett klingande skratt som smittar av sig. Som en fysisk beröring från naurens kraft som sipprar in i mig, som små, små värdefulla droppar av en dundermedicin. 

För alla typer av läkande behövs tid. Att vittna våren återkomma till vår värld är att få en explosionsartad påminnelse om att tillfrisknande kommer ske. Naturen har det nedlagt i sig vad den behöver göra. På samma sätt vet min kropp. När tiden är rätt. Kommer också min kropp vakna upp i en vår. Och slå ut i friskhet. 

Kanske nästa april

DEN MENTALA RULLATORN

En helg i april. Solen tittar fram, fåglarna kvittrar och ingen tid att passa. 

Två barn är sju år, ett barn är inne på sitt tionde år. Friska. Välmående. Barn. 

En mamma. Som är inne på sitt 39:onde biologiska år. Men. Som känner sig som 89 mentala år. I alla fall då och då. Som nu. I slutet av denna helg i april. Då solen tittade fram, fåglarna kvittrade och vi inte hade någon tid att passa. 

Darrningar går genom kroppen av trötthet. Allt gränsdragande. Varje "nej" som slitit på hela ens väsen. Allt jätteangeläget vill ska hända nu, nu, nu. Allt syskonuppgörande. Alla ljud, alla aktiviter, all mat som ska ordnats och plockas undan. Allt uppmärksamhetssökande, alla små och stora gränser som ska tänjas. 

Man borde vara en supermänska. Eller i alla fall, så borde man vara sina biologiska 39 år. 

Så är man istället en extratrött 89-årig inre människa. Som andfådd och darrig stapplar fram med sin mentala rullator. Som vet precis vad den egentligen vill göra, vara och säga, men kroppen lyder inte såsom den borde. Såsom den gjorde.

Men nu är helgen avklarad. Förhoppningsvis så blir någon annan helg bättre. Vi har ju alltid maj att se fram emot. Eller juni. Eller kanske april nästa år. 

Då hoppas jag att jag har skrotat min mentala rullator och satt min inre uråldriga människa på hemmet. Så att jag får leva mitt liv som den ålder jag är och skutta fram. Eller i alla fall promenera spänstigt. 

Kanske nästa år.

Sex år av mitt enda liv

Idag är det jubileum. För sex år sedan idag, skrev jag mitt allra första inlägg. 

5 april 2010

Jag är människa, alltså mänsklig. Jag försöker utgå ifrån det. Det finns så oändligt många titlar man kan ge sig själv, beroende på var som livet fört en. Två titlar som jag fortfarande försöker vänja mig mig vid är; Tvillingmamma och trebarnsmor.

Orsaken till dessa titlar är mina himlabitar Leonard, Signe och Henry. Storebror är tre år och småsyskonen ett. De är fantasiska varelser, trollungar, älskade vansinnesgörare. Precis som alla barn.

Så jag är tvillingmamma och trebarnsmor. Vad säger det egentligen om mig? Livet rinner likt skvättande vårbäck och tar sina knycker och byter kurs. Helt oförutsägbart och ivrigt föränderligt. Jag blir yr om jag försöker förstå. Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva.

Så mitt i allt detta skvättande, hoppande och fullkomligt förbryllande livet jag lever så hjälper det mig att berätta om det. Filosofera om det. Ge ifrån mig lite tankar som kanske kan uppmuntra någon annan. Garva åt det. Om att vara en MÄNNISKA mitt i det snoriga, kladdiga, bärande, vakande, släpande, fixande och trixande och fantastiska man kallar att vara förälder.

5 april 2016

Ingenting och allting har förändrats sedan dess. Det är sig likt, att vara mamma. Hur paradoxalt fruktansvärt fantastiskt det är. Hur man varje dag får konstruera nya sätt att förhålla sig till sin uppgift. 

Sen är det en del som inte är sig riktigt likt. Den skvättande vårbäckens krön har tagit en del oväntade krökar som jag nog inte kunnat ana när jag skrev det första inlägget. Som att jag fått utmattningssyndrom. Som att jag och Fredrik beslutade att gå skilda vägar. 

Allt det vi fått göra - de svåra besluten vi fått lov att ta - för att behålla en vinnande kurs. För att fungera som föräldrar och må bra som människor. Bryta en spiral av endast överlevnad, för att också skapa levnad. Utveckling. 

Gemensamt tog Fredrik och jag detta allra svåraste beslut. För varandras skull. Och nu tar jag ständigt egna beslut, för min egen rehabiliterings skull. Försöker skapa förutsättningar för ett läkande. 

Dessa år av "Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva" - tog tillslut ut sin rätt. 

Vi kämpade. Vi gjorde det bra! Våra glada välmående barn är vårt vackraste kvitto. Men annat fick ta stryk. Som sagt. Min hälsa. Djupa hål av trötthet som inte längre går att övervinna med att "bita ihop". 

Sex år, en evighet, ett ögonblick. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. 

Men det är mitt enda liv. Så det är, hur man än vänder och vrider på det, en ofattbar gåva. 

Osäkert väderläge

Tänk er en vanlig svensk sommardag. Det är behagligt i luften och man går ut för att se hur vädret verkar. Kan det vara en dag då man faktiskt skulle kunna satsa på ett strandbesök, eller är det en dag då utflyktsplanerna får vänta på grund av osäkert väder? På delar av himlen syns den vackra djupblå himlen och ger hopp om vackert väder. På en annan del av himlen drar molnfronten ihop sig och ser oroväckande mörk ut. Kan innebära regn eller i värsta fall åska. Men just för tillfället lyser solen obekymrat på den blåa delen av himlen och gör hela världen färgstarkt ljus. Med den starka solen i ansiktet känns hotet om molnfronten både avlägsen och osannolik. Stegen känns lätta med solen härligt värmande på axlarna och sinnet känns lika ljust som solens lekande strålar. En sommardag med sol får hela livet att kännas behagligt att leva. Man packar sina saker och ger sig iväg till stranden, stark och glad till mods.

En bit in på dagen, som börjat väldigt angenämt med både sol, bad och en glass i solgasset, så kommer väderomslaget. Det börjar med att solen går i moln och man tittar upp mot himlen. Det som precis nyss verkat som en ohotad sol har nu på ett slag förvandlats till en nästan helt svart himmel. På bara några ögonblick går dagen från att kännas varm och ljus, till mörk och kall. Samtidigt som solen försvinner så börjar det blåsa också. Rejält. Tidningar och handdukar som man spritt omkring sig på stranden börjar plötsligt flaxa iväg åt olika håll, så man får jaga efter rymmande korsordsblad samtidigt som man snabbt försöker hoppa i ett par byxor för att inte frysa ihjäl. Huttrande springer man till bilen och när man stuvat in det sista i bakluckan faller första regndroppen. Sedan är det som att hela himlen öppnar sig och det regnar resten av dagen.

Som i ett slag känns den varma, ljusa dagen - som var bara för en kort stund sedan - helt avlägsen. Som att det hade skett en annan dag. I en annan värld. Den soliga världen var en värld med andra färger, andra känslor och ljud. Med värme, styrka och lust. Som nu blivit förvandlad till en ogästvänlig plats där det är kallt, blött och grått. Fastän jag tittar på samma sak som nyss; samma hus, samma träd, samma gata så är de inte alls desamma. Den ljusa världen är borta och istället har jag framför mig en dyster parallellvärld.

Så varför denna djupdykning i svenskt sommarväder? Jo, för det jag nyss beskrivit är en exakt spegling av livet med utmattningssyndrom. Precis så oförutsägbart, med precis så tvära vändningar.

Att vädret kan vända från underbart varm frid och fröjd till iskall hagelstorm - ja, det vet alla som bor i Sverige. Vi är vana. Vi ifrågasätter inte vädrets nycker. Vi vet att det är något vi måste leva med och acceptera när vi bor i detta nordliga undersköna land. Men en medmänniska, en kollega, en mamma, en partner. Som verkar glad och stark den ena stunden och knappt kommer ur sängen nästa, det är inte lika enkelt att förstå. Och det är ju inte så konstigt. För så ska det inte behöva vara. Det beror ju på att något är fel ställt med den människan. En lömsk liten rackare till sjukdom som kallas utmattning.
 Normalt sett så blir man mer långsamt uttröttad, till exempel i slutet på en lång dag. Man är troligtvis pigg även på eftermiddagen om man varit pigg på förmiddagen. Det är något som man mer eller mindre kan räkna med hos människorna man har omkring sig, om de inte är sjuka, gamla eller har en riktigt usel dag. Men en människa som ser ut som den är precis så pigg som vemsomhelst - och som för den delen också kanske själv utger sig för att känna sig pigg - borde inte rimligtvis störtdyka ner i ett hål av trötthet efter två timmar. Nej. Det är inte så det är tänkt. Så det är inte märkligt att det är svårt att begripa för den som inte vet. Eller inte riktigt förstår. Att den människan faktiskt är sjuk, hur pigg den än sett ut. Hen har problem med det inre väderläget, tillika kraften och orken. Det är i uppror. Man kan tro att man orkar. Man packar sin väska för en dag på jobbet. Solen skiner och molnen tycks avlägsna. Man sätter igång och arbetar och så - BOOM. Regnvädret drar in. Himlen öppnar sig. Störtskur. Tvärslut.

Då är det bara att kura ihop sig tills ovädret passerar. Vänta på att molnen spricker upp. Och så göra ett nytt försök.
 
Så till er som tycker det verkar märkligt med folk som "plötsligt inte orkar". Tänk på alla de gånger du hastigt fått springa och söka skydd från regnet en till synes solig sommardag. Tänk på det nästa gång du träffar en utmattad. Tänk väderomslag

"Den människan måste leva med ett ständigt osäkert väderläge". Tänk så.

Känslorna som inte passade in

Jag satt på en sten i skogsbrynet. Det luktade fuktigt av mossa och solvarm tall. Jag hörde en avlägsen gräsklippare, vinden och ett febrilt kvittande av olika fåglar. Allt tillsammans sjöng sången om sommar. Det var så underbart att det var som att jag skulle sprängas av känslan. 

Försommaren var här och skogen var magisk. Allting var magiskt. Att bladen sprängde fram ur sina små knoppar på träden. Alla lukter som varit försvunna hela vintern, slog emot mig med sådan berusande kraft. Jag hade utsikt över vårt hus trädgård från min sten i skogsbrynet. Jag såg mamma komma ut från huset med en korg full av ren tvätt och började hänga upp dem på sträcket, ett plagg i taget. Jag blev alltid lika varm i kroppen när jag såg mamma. Varm av trygghet. Där hon fanns, fanns inga faror, ingen oro i hela världen. 

Då hörde jag grannen ropa på sin fru. Han undrade om hon hade satt på kaffet. Hon ojade sig sådär som hon alltid gjorde. Även om deras trädgård skymdes av träd så kunde jag se henne framför mig, kanske hade hon fortfarande nattlinnet på sig? Det hade hon ibland fast det var långt fram på förmiddagen. Jag fnissade lite för mig själv när jag fick en glimt av henne och att jag hade haft rätt.

"Jaja", sa hon med sin lite irriterade röst, som på något underligt sätt samtidigt alltid lät road. Som att de hade en lek för sig, grannarna. Han lät alltid lite bekymrad  och hon irriterad, men ändå var de glada som att de njöt av sin lilla gemensamma lilla dispyt. 

Då fick jag en sådan intensiv längtan efter att låtsas att jag var på hemligt äventyr. Att det jag sett från min plats i skogsbrynet var hemliga ledtrådar i ett mysterium. Jag var tvungen att lösa det, innan det var för sent. Det spratt till inom mig av iver och jag flög ut ur skogen och sprang över vår gräsmatta och in i huset. Jag behövde nån slags utrustning, en väska, något att skriva på, kanske en karta? Jag rafsade runt byrålådan i köket efter en penna och papper. 

Då kom mamma in i köket med sin tomma tvättkorg. 

"Kanske ska du fundera vad du ska ta med dig på lägret?"

Jag stirrade på henne. Lägret. Det hade jag helt glömt. Det var ett barnläger som började ikväll och som alla skulle åka på. Alla kompisar hade pratat om de där lägret i flera veckor, ja, nästan hela året. Jättetjatigt. Varje gång vi träffades pratade de om det.

Man skulle sova över på lägergården, se på film, leka lekar, äta snacks, kanske gå upp busa med ledarna på natten. Mina vänner hade hoppat upp och ner av iver när de pratade om det. 

För mig kändes det som ett slag i magen. Känslan som jag hade haft nyss av att allt var underbart och magiskt bara löstes upp och försvann. Jag svalde. Tittade på mamma. Det var som att mitt inre vrålade så högt att det hördes över hela världen: 'JAG VILL inte'. 

"Ja, du är ju anmäld. Visst ska Anna, Sandra och Therese också åka?" 

"Mmm", svarade jag och kände hur mitt inre förvandlades till en svart klump. En svart klump som ville äta upp mig och ha sönder mig. 

Jag tittade på mamma. Mina fina mamma. Hon såg så glad ut, som vanligt. Hon verkade tycka att det var självklart att jag skulle åka. Alla verkade tycka att det var självklart. Bara för att jag har kompisar som skulle åka, bara för att alla verkade ha en uppfattning om att läget var det roligaste som någonsin existerat. Vad var det alla förstod som jag inte förstod? Jag tittade på mamma. Kunde jag säga det? Jag visste att hon inte skulle bli arg, men vad hade jag för anledning? Hon verkade tänka att det skulle bli roligt. Som att det inte var en så stor sak. Hon borde ju veta. Hon kanske visste något som jag inte visste? Och så skulle kanske hennes glada ansikte bli bekymrat om jag sa hur fruktansvärt jag tyckte det kändes. Att göra hennes ansikte bekymrat var också otroligt obehagligt. 

Jag kände mig fastfrusen. 

Jag hade ju låtsats tycka att det skulle bli jättekul när jag pratat med mina kompisar  såklart. "Hahaha, vad roligt det ska bli", hade jag sagt med en röst som inte var min. Mina kompisar hade fortsatt prata. Vilket rum de skulle ha. Vilken säng som skulle paxas först. 

Det var helt obegripligt. Jag hade tittat på mina kompisar när de pratade om detta. De pratade och pratade. Gjorde upp planer och fnissade. De verkade verkligen tycka att det var det roligaste på hela året. På riktigt. Jag förstod verkligen inte. Jag tittade på dem ännu närmare och undrade hur det gick till. Hur kunde de tycka så? Låtsades inte de också? För om de inte låtsades, så måste de tillhöra en annan slags människoras. En annan typ av barn. En helt obegriplig typ som verkade vilja åka från sina föräldrar, alla trygga dofter och saker hemma, grannar som tjafsar om kaffet, mamma som hänger tvätt, skogsbryn som känns som ett paradis, en underbar lek som inte ens börjat. Att byta detta mot en osäker värld med en annan säng, andra okända vuxna som skulle vara nära mig och lekar som kanske inte var roliga. Att byta ut en känsla av att allt var perfekt i ett skogsbryn, med kvittrande vårfåglar, sedan kvällsmackan på altanen som var så mysigt. Det allra bästa som fanns. Mot att bli bjuden på mat som kanske inte gick att svälja. För viss mat kunde jag inte svälja, inte ens känna lukten på. Och så vuxna som skulle säga att jag behövde äta upp, för det skulle man. Paniken när jag inte klarade det. Alltihop. Det var det allra värsta jag kunde tänka mig. 

Det fanns absolut ingenting som fick mig att vilja åka på lägret. Det fanns inte en enda liten lockande detalj. Inte någonting. 

Det enda som gjorde att jag med ett hjärta förvridet av oro, fick mig att att sakta gå in i mitt rum och packa för lägret var att det verkade vara så att man skulle. Man skulle tycka det var det roligaste som hände på hela året. Alla tyckte det. Jag förstod det. Och inga giltiga skäl fanns att ta fram. Jag visste vad giltiga skäl var. Det var att inte ha kompisar, att vara sjuk eller ha förhinder. Inte att det bara kändes fel. Det var inte ett giltigt skäl. Och vad var det som kändes fel och varför ville jag hellre vara hemma? För att skogen doftade gott och mammas ansikte var så tryggt? 

Inget jag tänkte eller kände verkade vara giltigt, på något vis. Hur kunde då mina känslor vara begripliga för någon annan? Sedan var det mammas ögon - de såg så fina ut när jag sa att jag skulle packa. Hon brydde sig så mycket om mig. Hon ville att jag skulle vara glad. Glad över att åka på lägret. Och jag ville att hon skulle vara glad. Så jag packade. 

För det var tydligen jag som var en annan människoras. Ett typ av barn som kände fel. 

Ett barn med känslor som inte passade in. I alla fall inte i den här världen. 

Känslomässigt spektakel

Det tycktes alltid så märkligt. De andra barnen kunde säga saker så lättvindigt. Som "jag älskar hästar." Sedan i nästa stund sa de "och jag älskar att spela innebandy." Nej. Jag blev nästan stött. Hur kunde de säga det så lättvindigt?

Då visste jag att de inte. Älskade. Som jag.

Jag älskade hästar. Men jag tyckte det var simpelt att säga att man älskade något sådär direkt och självklart, utan eftertanke. Och sedan säga att man älskar innebandy, eller godis, eller färgen lila. Att jämföra att älska hästar med något annat, var i min värld som att jämföra ett dammkorn med ett solsystem. De sa att det älskade hästar utan äkta emfas. För jag älskade inte hästar. Jag älskade hästar. Jag älskade hästar likt kroppen behöver syre för att överleva. I varje fiber av kroppen. Jag älskade. Jag älskade så mycket att mitt inre värkte och mitt huvud var ständigt ockuperat av dessa undersköna varelser. Jag kunde äga timmar åt att fantisera om hur det skulle vara att få ens vara nära en häst. Borra ner ansiktet i den mjuka manen, känna den söta doften. Klappa den, höra den andas, känna dess värdiga närvaro. Ännu mer kittlande var det att tanken på att äga en häst, eller i alla fall få låna en häst ibland. Jag drömde om och om igen om att någon i min närhet ägde en häst. Tänk om den personen sa "du får komma när du vill och rida om du vill." Hela mitt inre fylldes av en intensivt stark känsla, som att jag nästan höll på att explodera. Känslan rörde sig som en våg från huvudet ner i tårna. Känslan rullade över mig och gjorde mig nästan yr. Vilken ofattbar dröm det skulle vara. Som att livet var helt fullkomligt. Perfekt.

Om någon helt rättfram sa 'jag älskar hästar' - så visste jag. Jag visste att de inte älskade som jag. Barn som jag var, visste jag tydlig skillnad på när andra barn sa att de älskade saker och hur jag älskade.
Jag älskade hästar så mycket att jag bytte kanal om det var hästsport på TV. Så mycket att jag gick in i huset och gömde mig om någon red förbi på vägen. För det var för smärtsamt. Det var för smärtsamt att acceptera att det fanns människor där ute i världen som hade tillgång till dessa fantastiska djur och inte jag.

Mina föräldrar var inga djurfantaster och kunde nog under tidigare delen av barndomen inte greppa hur mycket jag längtade efter hästar. Och hur skulle de ha kunnat förstå? Ord var ju inte tillräckliga. När jag sa att jag verkligen tyckte om hästar så lät jag som vilken annat hästälskande liten tjej som helst. Som andra barn som sa att de älskade saker. Som älskade glass, TV-spel och sommarlov. Som älskade saker på det där lättvindiga sättet, som höll i sig en månad och sedan försvann. Som inte älskade som jag.
Så hur skulle jag någonsin ha kunnat uttrycka det bråddjupa hav av längtan jag bar inom mig? Att det handlade om existera på riktigt eller förtvina av saknad, efter dessa djur, denna hobby, som jag nästan aldrig ens varit i närheten av? Hur skulle de ha kunnat förstå att sådana magnifikt stora starka känslor ockuperade min lilla kropp?

Jag anklagar dem inte. För till slut gav de med sig. De hjälpte mig att så småningom, efter av många år av längtan, att närma mig min dröm. Och det gick inte över. Det fortsatte att kännas lika intensivt underbart. Ibland blev det jobbigt, för att människorna som kom i samband med hästarna, var inte lika enkla att ta till sig. Men hästarnas sagolikhet blev aldrig mindre stark. Än idag, snart fyrtio år gammal, känner jag det fortfarande nästan lika starkt. Dragningskraften till dessa djur, likt en inre hunger. När jag tänker på att få rida och hålla på med hästar fylls jag sådan iver att åren som gått från barndomsdrömmarna suddas ut. Som att jag sträcker ut en hand till den lilla drömmande flickan genom tidsbarriärerna och vi möts i vår passion.

Men det här inlägget handlar, tro det eller ej, inte om hästar. Det handlar om att vara högkänslig. Om att vara en människa som känner saker så intensivt att varje dag är en fråga om känslomässig liv och död. Att känna saker djupare och  mer påträngande än majoriteten av de människor du har omkring dig. Ett personlighetsdrag som är en djup plåga och en fantastisk gåva. Oftast känner jag sig som ett känslomässigt spektakel.

Jag har nyligen gjort upptäckten att jag är högkänslig. Men när jag insåg detta, så var det som att livets alla fladdrande och svårplacerade pusselbitar föll ned på sin plats. Bilden blev klar. Klar över varför det var så krångligt och ängsligt för mig att vara barn. Varför det var så oändligt plågsamt för mig att vara tonåring. Varför det varit en sådan bergsbestigning av inre känslomässiga utmaningar att vara vuxen. Och. Varför jag är så oerhört glad, tacksam och lycklig över att vara människa.

Nu har jag fått verktygen. Kunskapen om högkänsligheten är min karta och kompass.

Jag är inte ett känslomässigt spektakel. Jag är högkänslig.

Döda draken

Den kommer från underjorden. Som en ett sug från ett djupt hål. Där nere finns det Tunga Mörkret. En drake med rödglödande ögon. Han bor därnere i sin grotta, slumrar ibland. Då får man tassa förbi för att inte väcka honom. Då lämnar han mig ifred en liten stund. Låter mig leva en stund som att allting vore som vanligt. Som att jag hade den energin som tilldelades mig den dag jag föddes. Den energin som skulle ha vandrat vid min sida idag, 38 år ung, trebarnsmamma. Massor kvar att ge. Så många drömmar och idéer i sitt huvud att det ibland känns som att jag ska sprängas.

Men så vaknar den till liv. Draken. Det blixtrar ur ögonen. Slukande eld, som med brutal styrka och precision träffar mig. Den tar ingen hänsyn. Ingen hänsyn alls till att jag har tre guldlocksbarn som behöver min närvaro, min kraft, min omsorg. Den tar ingen hänsyn till mina drömmar, mina tankar, min vilja. Den tar ingen hänsyn till att jag har ett arbete att sköta, en ekonomi att hålla flytande, plikter att fullfölja som mamma, som samhällsmedborgare. Som människa.

Draken, med de rödglödande ögonen, tar aldrig hänsyn. Han är hänsynslös. När han ser mig, vill han sluka mig. Oavsett om jag är på arbetet, med mina barn eller mitt i ett viktigt samtal. Han fyller sina näsborrar med eld och låter de virvla ut ur hans mörka väsen. Hans uppgift är att dra ner mig. Tillbaka ner i det Tunga Mörkret. Ner, ner, ner. Jag faller ner i hålet. Jag slår huvudet i de vassa väggarna på grottan, jag river mig, får blåmärken och blöder. Nere på botten ligger jag sedan en lång stund. Svedd av eld, blåslagen av fallet. Fallet ner i tröttheten.

Jag har utmattningssyndrom. Det är en sjukdom. En hänsynslös sjukdom. Som en grym och elak drake, som vill förinta och utplåna. En sjukdom, som så fånigt, drabbar de som vägrar ge upp. De som vill vara starka, de som vill kämpa för andras skull, som vill räcka till. Skapa en bra värld, visa kärlek, omsorg och välvilja. De som vill ge sitt yttersta på arbetet, som vill vara en god kollega. Inte svika.

Det drabbar dem som gör detta. Som gör detta även fast förutsättningarna egentligen inte finns, för att det inte finns utrymme för återhämtning. Inte finns plats för vila i den mängd som matchar all den vilja som denna människa har. Man vill så mycket att det tar slut. Sjukdomen drabbar dem som vägrar ge upp fastän omständigheterna är svåra. Men istället för belöning för ens kamp, får man Utmattningen som en smocka i ansiktet. Man vill tills man nästan förintas. Av lågorna från drakens eld.

Det som återstår är en värld av trötthet. Som så många gånger missförstås av de som finns runtomkring. För alla människor är ju trötta. Såklart vi är trötta! Vi lever i en värld som går i ett tempo som får Formel 1 att komma på skam. Men det är skillnad på att vara trött och på att vara Trött. Att vara trött för att vår värld är tuff och livet kräver mycket. Och vara Trött så att marken under dig krackelerar och du faller ner i ett svart håll och konsumeras av en eldsprutande drake.
Jag verkar glad och vanlig. Vad är det som hindrar mig? Alla vet hur det är. Man vilar och sedan är man inte trött längre. Så ibland skäms jag. När jag säger att jag är trött. Draken blänger stingsligt på mig, ger mig en dust av förintande eld. Men det är det ingen som ser.

"Ingen tackar en för att man jobbar ihjäl sig", har mina föräldrar sagt till mig ibland. Uppenbarligen har jag inte lyssnat.

Nu vill jag bara ta fram mitt glänsande svärd och dräpa den usla draken. Men fortfarande har jag mycket kvar i min långa kamp. Än så länge har jag bara fått in några svidande hugg mot drakens hals. Men han är lika envis som jag och arbetar fortfarande i full styrka.

Men snart så. Någon gång. Så ska draken dö.

Livståget

Jag tror det ligger någon gen nedbäddad i våra mänskliga kroppar som gör att vi lättare reflekterar över vår tillvaro när vi är i rörelse. När vi promenerar, sitter i en bil eller skådar en förbiskynande värld genom ett tågfönster. Jag befinner er mig för närvarande i den sistnämnda rörelsen. För mig infinner sig känslan av att jag lugnt kan sitta stilla, eftersom intrycken kommer serverat till mig från fönstrets åskarbänk. Jag blir vaggad till ro likt barnet i barnvagnen. Och kvar blir utrymmet till tankar. Scener i mitt huvud, mot en bakgrund av ögonblicksbilder av mitt vinterklädda hemland. Dessa hus och små fragment av människors liv man ser. En mamma och ett barn vid ett övergångsställe, ett hus med skrotiga bilar på gården, en perfekt landsbygdsidyll. 

I fönstrets syns även min egen spegelbild. Vem är jag som sitter här och tittar? För de andra i tågkupén är jag en kvinna utan namn. Någon påväg från någonting till någonting. Eller kanske från någon eller till någon. Jag kan nästan skapa en egen historia om mig själv, precis på samma sätt som jag spekulerar vad de andra människorna runtom mig tåget gör och är påväg. Så kan jag för en stund se hur min egen historia är öppen. Öppen för spekulation. Öppen för andra alternativ än de som jag tänker är självklara. För även om jag vet att jag varit iväg på en resa i jobbet över dagen, så skulle jag i min medresenärs ögon kunna vara påväg till en någon speciell person över helgen. Kanske har jag längtat länge och är äntligen påväg. Eller så ska jag hem och återförenas med mig familj. Eller börja ett nytt jobb, ett annat kapitel i livet. 

Bara för att jag vet vad som är planerat för mig själv och min tågresa, min helg, nästa vecka och nästa månad betyder inte det att det inte finns möjlighet att gå in och ändra i historien. Min egen historia är ju bara min. Jag skapar den medan jag lever. Allt är möjligt. Jag styr mina steg, min rörelse, min livsberättelse. Varje dag som passerar är taget från min personliga livslott. Min begränsade tid på jorden. Ibland verkar det som att vi nästan tror att vi lever en historia som någon annan skapat. 

Livet är för värdefullt och för kort för att leva som en passagerare på sitt eget livståg. Ta och titta ordentligt på din egen tågbiljett. Vart är du påväg? Om du egentligen inte är så förtjust i den destinationen. Så är det dags att fundera på att ordna med nya biljetter.

Vibrationerna

Ljud. Är vibrationer som transporteras genom luften och når örats briljanta konstruktion. Omvandlar dessa vibrationer till ljud. Min hjärna tolkar dessa ljud och sedan, på några hundradels sekunder, skapas kedjereaktioner i den mänskliga kroppen. Min hjärna berättar att det handlar om skrik, som utstöts av två av mina barn. Mitt känslocentrum svarar direkt på detta med känslor av frustration och irritation, samtidigt som mitt hjärta börjar klappa snabbare och stresshormoner börjar skjuta hejvilt omkring sig som vore det ett nytt världskrig.

Jag säger åt min kropp att lugna ner sig, medan jag gör några försök att lugna ner situationen. Dramat utspelar sig kring en känsloutsöndrande maskin som kallas "Xbox". Det handlar om en någon slags strid om vilket spel den sista stunden på kvällens speltid ska ägnas åt. 

Uppenbarligen är detta en fråga om liv och död. 

Situationen är inte påverkbar. Båda parter är besvikna och arga. Den ena på ett mer förtvivlat, hysteriskt gråtande sätt, den andra på ett mer urilsket, går-runt-och-slår-på-saker-medan-han-konstant-skriker sätt. Vad jag säger möts av än större utfall av ilska/besvikelse. 

Dessa ljud. Borrar. Sig in i. Min hjärna. 

Som tycks bli så överhettad att det inre trycket på tinningarna är så högt att den skulle kunna klyva en atom. Eller helt hederligt explodera. Så mitt huvud flyger iväg som en raket och lämnar gnistrande glöd efter sig där den flyger över himlavalvet. Fast atomliknelsen är ändå rätt korrekt, eftersom att det som sker därefter är någon form av härdsmälta. Nej, jag vet. Som en vulkan, kanske!

Likt glödhet lava väller det ut ord uttalade med någon blandning av morrande rytningar och en smått falsk falsettaria ur min mun. Deras mor. Ett aggressivt lejon. En galen operadiva. En atombomb. En vulkan. 

Allt detta. På grund av dessa vibrationer som så obönhörligt nått mina öron. När Xbox-frågan blir för svår. Vibrationerna som bänder sig in i mitt huvud. Kommer åt huvuddatorn. På nolltid skapar katastrofliknande effekter på mitt intellekt och känslocentrum. 

Vibrationer. Osynliga rackare, som skjuter fram genom luften likt missiler.

Jag måste kanske börja rusta upp för krig. Detta måste få ett slut innan det tar ner mig, för slut på mig. Detta kräver allvarliga konsekvenser. Hårdhandskar. 

Jag måste kanske köpa mig ett par hörselkåpor.