Solig och märklig midsommar

Vi är nästan i chock. Det är söndag efter midsommar. Vi kan fortfarande knappt tro att det är sant. Vi hade en varm, solig och härlig midsommar! Inte nog med att prinsessbröllopet hade strålande väder, alla prognoser till trots. Nu, midsommar också! Och när man börjar tänka efter ... i julas hade vi drivor av snö och knastrande minusgrader. Vad är i görningen? Är tiden ur led? Har stjärnorna ställt sig i rak rad? Har lökarna verkligen börjat blomma i öknen? Det ger oss nästan lite barnslig men snudd på, helig sinnesfrid, när saker och ting blir som vi hoppas. Som vi föreställt oss. Visualiserat.

Det är midsommar. Glada barn med blommor i håret hoppar omkring hand i hand, alltmedan solen strålar från en djupblå himmel. Barnen skrattar och leker, är aldrig hungriga, kinkiga eller ramlar och slår sig på näsan. Vi är pigga och glada och såååå lyckliga. Så ser vi det framför oss. Och nu fick vi verkligen uppleva den blå himlen och strålande solen. Och grönska och blommor tillsammans med barnen.

Jo, just ja, Signe har minst en näsdykning per dag. Leonard var högst skeptisk till dans kring midsommarstången i år igen, men tvärvägrade i alla fall inte som förra året. Men då ösregnade det å andra sidan. Så det vara liksom enligt boken. Mer som vi är vana. Att midsommar "skiter sig", rent ut sagt.

I år var det en konstig midsommar. Jag kom på mig själv med att undra när allt skulle gå åt skogen. Vi har ju numera tre barn. TRE barn. Något brukar ju gå åt skogen. Garanterat. Men vi hade en storebror som överlycklig fick rida en ponny. Och två 1½-åringar som storögt tittade på alla kortvuxna barn och halvtokiga vuxna som skuttade runt och sa "koooackackaaa koooackackackaaa". De skötte sig alla utmärkt med att inte börja storgråta eller försvinna i folkvimlet.

Febrilt och smått förundrad väntade jag på att åskan skulle bryta ut, barnen skulle strula eller kaffet skulle vara glömt till kakan. När vi skulle komma försent till midsommarstångsresningen eller inte se någonting för alla människor, eller bli osams med Leonard av någon trivial anledning. Men inget av detta skedde Vi kom i exakt rätt tid. Lagom mycket folk. Gott kaffe. Nöjda barn.

Jag är i chock. Jag har dessutom prickat in två veckor föräldraledigt och har under min första vecka haft sol och vackert väder varje dag. Och nästa vecka ser lika lovande ut. Precis som jag visualiserat och hoppats på, men som jag syniskt räknade med att inte få uppleva. För det är ju i midsommartider, i juni! Men UR LED ÄR TIDEN.

Jag går barfota hela dagarna och hoppar i shortsen direkt på morgonen. Barnen kvittrar ikapp med fårglarna i träden och skuttar som glada kalvar på sommarbete. Det plaskas i plastpolen och vi myser i hammocken.

Det är helt enkelt exakt som man vill att det ska vara när det är sommar. Jag riktar blicken mot den klarblå himlen och viskar ett ödmjukt tack till Honom där uppe. För det är verkligen bara att tacka och ta emot.

Nyp mig i armen och skriv i historieböckerna om denna märkliga Astrid Lindgrens-midsommar.

Då jag blev brun om bena. Precis som de ska va´.

Tjugotvå saker som gör mig lycklig ...

Att få se Signes lyckliga min när hon får gå omkring naken och klappa sig på magen.

När det blåser ljumma vindar fast jag sitter i skuggan.

När Henrys ögon glittrar.

Att känna solvarma gräset under fötterna.

Signes koncentrerade ansiktsuttryck och knubbiga kinder.

Leonards filosofiska blick när han berättar om sina lekfantasier (och berättar om varför dinesjuna har dött när det krascha en sten och dammet la sig över jordklotet)

När jag vaknar utvilad.

När Fredrik kommer hem från jobbet och ser glad ut.

När jag tänker på mina vänner som ställer upp för oss och att de dessutom tycker om oss för dom vi är.

Lugnet som lägger sig på kvällen när barnen somnat.

Att se Henrys stolta hållning när han stängt en dörr.

Att se en riktigt bra film tillsammans (och prinsessbröllop för all del).

Att äta grillat älgkött i kvällssolen som min man grillat med stolthet.

När barnen ger mig klibbiga kramar.

Att känna sommarens lukter och se ut över våra ängar och kohagar och inse att vi verkligen får bo mitt i idyllen.

Att dricka kaffe på maten med en chokladkaka till.

Att höra Lenonards förnöjda pladder om parkerade bilar och arbetande flodhästar.

När folk beundrar mina barn istället för att ge mig förnuftiga råd.

Att lukta i barnens hår och bara få sitta en stund tillsammans.

Att skratta med Fredrik och veta att vi ska få umgås en hel kväll tillsammans.

Att se Signe och Henry kikna av skratt över storebrors tokerier.

När Leonard letar efter sin pilbåde och frågar:

- Mamma, har du sett min ajmbåge?

Och detta är bara tjugotvå saker som står beskrivna.

Det mest fantastiska är att finns tusentals saker som jag inte ens hittar ord för.

Det gäller bara att förstå det.

(Tjugotre: När Leonard säger att han vill gifta sig med mig och vara med mig alltid.)

Go with the flow

Det handlar om att göra det lätt för sig. I alla fall så lätt som möjligt. Eller, i alla fall mindre omöjligt. Så man får snabbt göra en överblick av situationen. Hur gör vi detta på bästa tänkbara vis? Finns det några genvägar? Det finns en fiffig genväg denna ljuva årstid. Att vara utomhus. Leka utomhus gör att öronen inte blir lika ömma. Gör att huset inte blir lika demolerat. Gör att utforskningsmöjligheterna ökar med tusen och nöjdfrekvensen stiger som en heliumballong hos de små liven. Gör att kladdet på golvet minimeras. Gör att mamma får lite sol på sig och luft i sig, och även hennes nöjdfrekvens stiger.

En annan sådan lösning är att sätt barnen framför TV:n. Det blir lugnt (i alla fall på modellen större), det blir tyst och man vet var man har dem.

En tredje lösning är mat. När kris infaller, släng fram favoritskorpan, gurkskivorna, smörgåsrånen, vindruvorna eller vad som helst. Mumsande barn är nöjda barn. Leonard är just nu galen i "junda mackor", så mamsegullet ser till att ladda brödlådan med junda mackor. Och sedan får mamma och pappa inte glömma äta en jund macka själv, så att blodsockret håller i sig. Annars kan det vara fara och färde. Så att äta utomhus är ju den ultimata genvägen. Nöjda barn. Ingen städning på golv. Vi äter ute. Helst morgon middag kväll, men kanske inte när det regnar. Men vilken skön känsla det är när man bara ser hur couscousen lägger sig i drivor på uteplatsens stenplattor. Varsågod fåglarna, ta över mitt arbete. Tvärr har detta haft till effekt att vi fått en husmus i uterummet. En mycket trind mus.

Men det finns fler trix. Favoritgosedjuren. Livsnödvändiga ting i våra barns liv. Henry nockar alla spekulanter på hans älskade apa med en rak höger och sedan kramar han den länge, länge. Leonard kan skrika sig hes efter sin söndegosade giraff och Signe går och håller sin goseelefant tillgivet mot örat. Dessa djur är lika levande i vår barns liv som deras eget liv. Och en räddningsplanka till ihopsäckade föräldrar.

Man ska inte spela game B i onödan. Rutiner är viktiga och det gör barn trygga. Men om det är grunden, så kan man göra undantag. Och ibland räddar ett litet undantag en hel dag. Ett litet lördagsgodis på en tisdag. Kanske värt det. Överväg. För man behöver ta sig fram i den snåriga småbarnslivetsdjungeln, där barnen är djungelns konungar och vi bara små betjänter med det ärofulla uppdraget att få dessa att bli mätta, glada och vettiga . Så det gäller att hitta lösningar. Stategier.

Annars får man själv frispel och blir halvt galen på kuppen, när ens son gallskriker för man råkat dra ut sugröret från festisen - och treåringen hade tänkt "göra deeeet SJÄÄÄÄLV!". Och när mamma sedan sätter sig på en jordgubbe på barnkalaset, med sina ljusa sommarbyxor. Då är det nära att man har en gråtande mamma bakom ballongerna. Och det vill man inte.

So go with the flow. Ät ute. Klä dig i mörka, melerade kläder så inte fläckarna syns. What ever works.

Och nu säger jag som Leonard sa vid nattningen ikväll:
- Nu måste jag få va ifjed. Jag ska sova.

Kontrasternas tvillingsjälar: Same, same but different

Tvillingar. De har delat livmoder. De har känt varandras rörelser och personligheter långt innan de mötte världen. De föddes samma dag. Eller rättare sagt, samma dygn. För efter att Henry (som alltid) tagit täten så tyckte Signe (som alltid) att det var läge att ta det lite lugnt. Vänta fyra timmar eller så. Vem skulle med bussen?
Hur som helst. De delade plastbalja på BB. De lärde sig amma, ta flaska, få på sig blöjor och bli beundrade tillsammans. De delade vagn och vagga. De delar alla upplevlser av vad världen har att erbjuda. Tvillingar. Och så fullkomligt olika. Man tänker att två så små liv som har så ofattbart gemensamt, i alla fall borde vara lite lika. Henry är hastig, Signe sävlig. Henry är orädd, Signe lite harig. Henry är otålig, Signe lugnet själv. Henry är smidig och klättrig, Signe stadig och metodisk. Henry retsam, Signe klurig. Om Henry silar ut alla grönsaker ur munnen, så dammsuger Signe i sig varenda en. Om man säger ett strängt "nej" till Henry, så skrattar han, Signe börjar gråta.

Jag skrattar nästan för mig själv när jag använder begreppet tvillingar till okända människor, när jag lite snabbt och enkelt ska förklara min familjesituation. Många lyser upp och verkar se två identiska små knoddar framför sig, eftersom de flesta dessutom förknippar termen tvillingar med enäggstvillingar. Då fnissar jag ännu mer inombords, när jag ser Signe och Henry högst oidentiska små personligheter och ansikten framför mig. Hur Signe kan sitta i en gunga en hel eftermiddag och Henry är nöjd efter fem minuter. Hur allvarligt reflekterande Signe oftast ser ut och hur Henry alltid går omkring med ett galet litet flin.

Som tvillingmamma till två väldigt starka små personligheter finns det ett stort dilemma. De vägrar dela på mammas famn. När slutet på dagen kommer och jag hämtar de hos dagmamman, så kastar Henry allt han har och börjar målmedvetet stega mot mig samtidigt som han håller en lång tjattrande utläggning. Samtidigt tittar Signe förvånat upp från sitt sandprojekt, ler lite. Då är Henry redan framme och uppe i min famn. Då när Signe beslutat att vandra till mamma står hon och väntar på sin tur att komma upp i famnen. Men då vägrar Henry släppa. Och Signe vägrar kramas medan Henry är kvar. Och så fortsätter det.

Förstå vad de lär sig om livets alla kompromisser. Förstå vad de lär sig att ta för sig. Att ta konflikter. Att samspela. Att spela sociala regler. Att vara listig.

Häromdagen tog Henry en bil av Signe, vilket fick henne att bli ursinnig. Tillslut gick hon tårögd och hämtade en ny bil, som han naturligtvis också tog ifrån henne på en röd sekund. Jag noterade förundrat att hon inte blev arg den andra gången. Henry började trimuferande leka med den nya bilen, varpå jag såg hur Signe mycket målmedvetet kastade sig över den första bilen. Och gissa vem som såg triumferande ut nu?

Så de är i allra högsta grad olika, samtidigt som de har i allra högsta grad oändligt gemensamt. Oavsett olikheter. Oavsett vägar livet kommer föra dem, så har de alltid delat livmoder. Kommer alltid känna varandra på ett sätt som ingen annan gör. Alltid ha någon att lita på. Alltid ha en nära, nära vän. Och framförallt veta exakt vad som retar den andre allra, allra mest.

Signe och Henry är inte så mycket tvillingar. Men de är tvillingsjälar.

I mataffären med tre småbarn: En avhandling.

- Och så behöver vi handla lite också, hur ska vi lägga upp det? frågade jag till Fredrik i eftermiddags.
- Ja, åka till affären är det vanligaste, svarade han och log snett.

Sedan suckade både han och jag. Vi satt där med våra 3½ -och-1½ -och-1½-åriga barn hängande och klängande omkring oss. Handla lite. Det låter ju som något man kan göra i förbifarten. Men i själva verket är det ett svårbestiget berg att ta sig över. Utan säkerhetsutrustning.

Jag föreslog en mataffär i närheten som brukar vara glesbesökt. Det skulle visa sig som ett smart drag, eftersom vi redan haft en vild diskussion i bilen med Leonard om hur högt Mora Träsk skulle spelas. Lite som uppvärmning.

Sedan var det frågan hur vi på bästa sätt skulle få våra större och mindre familjemedlemmar att flyta med så smidigt som möjligt genom affären. Eller rättare sagt, skapa så få katastrofer som möjligt.

Ett minus för den utvalda matbutiken var att de inte hade några bilkundvagnar, så det gick med lite lirkning att få Leonard att ta sin egen minikundvagn - efter stor besvikelse med rullande tårar. Så efter ett tag svalde Leonard utmaningen med hull och hår. Här skulle köras kundvagn! Redan på frukt -och grönt började han slira i kurvorna. Sedan tacohyllan.

- Leonard, kör lite försiktigt, annars kan du krocka med ...
- Vad sa du? sa Leonard samtidigt som tre-fyra lådor med tacoskal på nedersta hyllen tippade baklänges av Leonards sena inbromsning.
- Ja, till exempel så kan det bli sådär, om man inte kör försiktigt, fortsatte jag.
- Jag kör försiktigt, försäkrade han och sladdade mot brödet.

Som sagt. Leonard körde egen kundvagn, Henry satt i säkert förvar i kundvagnens kungastol och ... Signe? Jo, hon blev anförtrodd platsen i kundvagnen. Bland varorna. Med sin milda blick, som alltid ser en aning förvånad ut, tog hon intresserat emot alla varor som langades ner i vagnen. Havrefras. Brödpåse, åh, prasslar. Toalettpapper. Hårt bröd.

- Ja och så den här! säger Leonard med självklar stämma och börjat dra ut ett hårdbrödpaket som låg näst underst. Hela stapeln börjar vingla.
- Nej, nej, nej, Leonard, du får inte bara ta ... vad som helst! (fastän det från hans synvinkel uppenbarligen verkade vara så det gick till, eftersom vi plockade varor från hyllorna - utan att fråga). Vi förklarade kort reglerna. Man måste fråga mamma och pappa först.
Mjölk. Ketchup. Pasta. Havregryn. Äggen. Hur skulle vi göra med dem? I Leonards vagn levde de ett farligt liv som rallyfrakt och i andra vagnen skulle de metodiskt upp plockas en efter en av Signe. Fredrik fick hålla dem i handen. Det börjar bli fullt i vagnen.

- Går det bra Signe?
Hon tittar på mig med sina tefatsögon från sin grop mellan varorna. Hon är inkilad mellan toapapper och blöjpaket. Hennes rörelsemöjligheter börjar begränsas kraftigt.
- Ehhh, gnäller hon lite svagt, men ser ändå smått road över situationen.
Jag stuvar om i vagnen för att försäkra mig om att inget hon har i knäet blir för tungt eller hårt. Hade man bara tittat som hastigast i kunvagnen - och inte vetat att hon satt där - så hade man nog inte sett henne där i sin röda jacka med svarta prickar. Perfekt matchning med blöjorna och tacoprylarna. Jag känner mig för ett ögonblick saligt tacksam över hennes tålmoda kynne.

Henrys kynne är också enastående, men inte tålmodigt. Han börjar tycka att den här rundresan borde lida mot sitt slut. Så han börjar systematiskt kasta ur allting jag lägger i vagnen. Rökta grytbitar, vips över kanten. Köttbullar, hej då. Frysta kycklingen likaså. Han tittar förnöjsamt på mig.
- Nej, säger jag och stirrar bestämt på honom. Han drar bara till ett snett léende och nappar tag i påsen med tomater.

Det är då jag riktigt bestämmer för att inte utmana ödet mer. Nu gäller det att avsluta detta medan vi fortfarande behärskar situationen. Jag tog resterande varor i famnen och körde vagnen med en hand. Staplade varorna på golvet i närheten av kassan och förkastade tanken på att detta inte är kutym - för att kolla var Leonard tagit vägen. Puts väck. Måtte han vara med Fredrik.
Japp, alla på plats. Kassan - mållinjen - är inom räckhåll. Packas upp, piiip, piiip, piiip, packas ner. Leonard ber om att få gå och sätta sig i den åkande bilen i entrén (som f.ö står stilla). Han får klartecken och då lackar Henry ur, och sätter till sitt stressigaste gnäll. Helt oövertänkt släpper jag ner honom. Loss. Fri. Jag intalar mig att jag kan hålla koll på honom medan han roar sig med att utforska de automatiska dörrarna och flirta med inkommande kunder. Packa, packa, packa. Signe lackar också ur, ställer sig i vagnen och börjar skaka på den. Känns halvosäkert. Packa fortfare, fortare.

- Henju gåj ut!
Kroppen reagerar innan hjärnan ens fattat det. Jag ser en bil i ögonvrån påväg mot entré dörren.
- HEEEENRY, AAAAHAHAHA! vrålar jag när jag kastar mig mot entrédörrarna och den målmedvetna pojken med näsan mot parkeringen. Jag får tag i honom. Han ler sitt charmigaste leende och pekar glatt på bilarna.
- Neej, farligt, sa jag och kramade honom. Då ser jag Signe hoppandes i kundvagnen medan Fredrik packar de sista varorna i sitt anletes svett. Då släpper jag ner henne och vi traskar i omgångar över den regniga parkeringen till vår minibuss och lassar in varorna.

Det är när jag sätter upp Signe i hennes bilstol som jag ser att hon bara har en sko. Hon har gått i strumplesten över den blöta parkeringen. Utan att klaga. Jag pussar henne förlåtande på kinden.

Det var, trots allt, en lyckad handling i mataffären.

Att blåsa på en maskros

- När jag blir stor ska jag äta glass och tårta till middag, sa Leonard till mig imorse.

- Mmm, svarade jag. Han funderade lite till.

- Det är ju vuxna som bestämmer saker, fortsatte han. Och jag är mindre än tje å ett halvt, och när jag blir bebis, då blij jag äldre än Linda som är förti!

- Eh, njaa ... säger jag tveksamt och reflekterar roat över Leonards intressanta kronologi.

- Ska du jobba idag? frågade han sedan.

- Ja.

- Jag ska också till mitt jobb. Och mina kollegor också. Vet du, jag och min kollega försökte sätta på oss skorna själva igår, men det gick inte!

Vi satte oss vid gröten och han tittade på jordgubbssylten och såg drömmande ut.

- Vet du? Jordgubbarna ramla ner i avloppet och så var dom sååå sams, och så kjamades dom!

Jag tittar på Leonard och skrattar. Han har så många tankar, att han nästan inte hinner säga alla i takt med att de dyker upp. Han testar otippade ord som "kakrecept" och "traska iväg" (fast han säger förståss "tjaska iväg"). Men psykbryten är förvisso lika många. Det finns ett genomgående koncept på psykbryten. Att välja att vilja någonting som han blivit nekad till och sedan kräva det med förvånandsvärd uthållighet och fruktansvärt gnäll och långdragna skrik.

Känner någon igen sig, kanske? Vid godishyllan i mataffären kanske?

Och så mitt i allt inre kaos så håller Leonard på att bli en pojke. Han förvandlas, mitt framför mina ögon från bebispojke - till en riktig pojke! En pojke som har intressen och drömmar och kan planera och ha åsikter och säga ord som "kollegor"! Han upplever saker just nu som han kommer minnas hela sitt liv.

Leonard älskar att blåsa på överblommade maskrosor - precis som alla barn. Han blåser och blåser och blåser. (Han är en aning bekymrad över att de ska ta slut, men inser inte att det vitabeklädda fältet brevid vårat hus inte är snö i juni - utan överblommade maskrosor). Leonard upplever att blåsa maskrosor och det kommer han minnas resten av sitt liv. För att han nu är en pojke, som börjar samla små minnen och viktiga delar av sin barndom i sin erfarenhetsryggsäck som han kommer bära med sig hela livet. För att blåsa på maskrosor är helt nytt för honom. En upptäckt. En skatt, värd att spara, oavsett om man anser det som vuxen eller inte.

När jag lade mig på rygg på vår gräsmatta idag och tittade upp på himlen så dök en sådan liten del från min barndom upp. Hur det känns att ligga i gräset och känna lukten av jord och gräs. Hur ljuden blir lite dämpade. Hur rogivande det är. Hur annorlunda världen och omgivningen det känns, bara genom att ligga på rygg på gräset.- Mamma, mamma!! Lukta på den här, sa han och tryckte upp en syrén i näsan på mig.

- Och kameran ska lukta på den också! sa han och la syrénen vid vad Leonard ansåg vara kamerans näsa, alltså linsskyddet.

Leonard lär sig hur underbart syréner doftar. Det är en upplevelse som han kommer bära med sig genom hela livet.

Och påminna honom om den där sköna känslan av obekymrad barndom .

Att orka vara mamma

Den här texten tillägnas min fantastiska man, som alltid står vid min sida.

Livet är fullt av motgångar och utmaningar. Till exempel när man är ensam hemma med alla tre barnen och står vi skötbordet med en överfull bajsblöja, så upptäcker man att Signe fastnat med fingret i leksaksdammsugaren. Då får man stänga den dignande blöjan, ta det sprattlande knytet under armen för att ploppa loss systerns tumme.
Ett annat exempel är maten. Två som just lärt sig äta innebär en och annan utmaning. Det kastas mat i varandras hår, det stjäls mat från varandras tallrikar och dubbla besvikelser över att maten är slut. Bara för att nämna några. Men barnen hjälper till också. Lite. Försöker i alla fall. Leonard brukar hjälpa mig att vattna blommorna. Signe och Henry också, fast mest stoppa grus i vattenkannorna.

När barnen somnat ikväll, så vattnade jag våra rosor. De har tagit mycket stryk den här hårda vintern. Jag läste i Falu Kuriren att man skulle "fjäska" och skämma bort rosorna rejält, för att öka chanserna för dem att överleva. De ska ha massor av näring och ljummet vatten för att de ska känna att det är "dags att vakna". Den stora klängrosen har nu börjat skjuta skott och ser ut att långsamt hitta sin växtkraft, men de små rosbuskarna är det värre med. De sitter där i jorden, vintervissna och utan livstecken. Det känns nästan vemodigt. De härdade inte ut den envisa kylan ända fram tills att vårvärmen återvände. De gav upp och därför kanske vi aldrig mer får njuta av dess näpna, rosa blomblad och behagliga doft.

Jag känner igen mig i rosorna. Det har varit en otroligt hård vinter och ibland känns det som jag fortfarande har den iskalla kylan omkring mig. Jag behöver oändligt med näring för att komma tillbaka. Jag önskar att det fanns "växtnäring" för människor också. Jag försöker med vitaminer, blutsaft och mellanmål, men kraften vill ändå inte riktigt infinna sig. I alla fall inte tillräckligt för vad det här livet kräver av oss.

Jag känner att jag orkar vara mamma. Att jag älskar att vara mamma igen! Så, då tänker jag glatt: Då kan jag ju jobba också! Men när jag kommer hem från jobbet, då älskar jag inte att vara mamma längre. Då har den viljan och kraften runnit ur mig någonstans bland arbetsuppgifterna och papprerna på jobbet. Och till barnen finns bara skalet kvar. De vintervissna kvistarna.

Men vårt samhälle kräver att vi gör och orkar både och! Det är uppbyggt så! Men jag önskar så innerligt att det hade funnits utrymme att få vara människa och mamma. Att det hade kunnat belönats så till vida, att man faktiskt skulle kunna välja att prioritera det. För barnens skull. För sin egen skull. Men framförallt för att jag inte klarar eller orkar något annat just nu. Jag kan ju faktiskt inte säga upp mig från min mammaanställning. Så då prioriterar det sig själv. Men ... hur gör man då? Är det verkligen vettigt att sjukskrivning är enda alternativet? Måste jag klassa mig som sjuk bara för att jag ska kunna vara mamma?

För en tid sedan letade Leonard efter sin mormor och utbrast:

- Mormor, där var du ju! Jag trodde att du hade gått in i dimman!

Nej, hon hade inte gått in i dimman - och vi hoppas innerligt att det dröjer länge tills dess.

Livet är fullt av utmaningar och ibland undrar jag om det är rimligt att vi ska orka. Orka byta bajsblöjor på toksprattlande lillkillen och rädda tösens tumme från dammsugaren, samtidigt som Leonard tjatar om chokladbollar. Så det Leonard sa till mormor kanske inte var så fel ute. Det kan lätt kännas som att man går rakt in i dimman.

Men allt jag vill är bara att orka vara mamma.

Den nyföddas kokong

Jag träffade en treveckors bebis idag. Han låg där på rygg och vevade med sina tunna armar på den mjuka fårfällen. I rummet hördes mjuka toner av en speldosa, som var i form av en färgglad mjukisfigur. De lätta tonerna skapade en lätt magisk stämning i rummet. Tonerna var mjuka och sköra, precis som bebisen och hans föräldrars genuina ömhet för sitt lilla barn. Den lilla gossen använde all sin styrka och koncentration han kunde uppbringa i sin treveckorskropp för att ta in intrycket från mjukisfigurens ljud och färg. Han stötte ifrån sig små knorrar och stånkar i sitt hårda arbete, tills han blev alldeles färdig och ändrade ljud.

- Mamma! ropade han, fast i form av ett darrigt litet skrik. Då kom mamma och han stillade sig förnöjsamt vid hennes bröst.I denna lilla kokong var allting stilla och skyddat. Stadens aktivitet, som egentligen fanns bara några meter från lägenheten, tycktes tillhöra en annan väld. En annan tid.Och tanken på mina egna nyfödda barn lägger sig som en varm filt om axlarna. Den ömhet, lycka och fullkomlig berusning på livet går inte att beskriva. Det är som att det som förut var inuti, istället finns utanpå. Man har insett att denna lilla livsgåva är mer värd än ens eget liv, vilket gör en skör, blottad, livrädd, totalt närvarande och överlycklig. Den stämningen gick att ta på i rummet, så tydligt att jag hade kunnat fånga lite med handen och stoppat i fickan.
Tanken på mina egna barn i sitt nuvarande tillstånd känns också som en fullkomlig, nästan komisk, kontrast. Mina barn, därav som alla är under fyra år, vet redan så oändligt mycket om livet. De har redan upplevt så mycket. De vill så mycket. De tränar på sociala regler, dänga till någon med en spade, bråka om samma leksak, leka, hitta sina skor, kramas och äta med sked.

Att vi föds så små och stillsamma är ett brilliant upplägg. För tillsammans med detta lilla liv så växer föräldrarna. I början är de små och bräckliga. Om ett år är de robusta och aktiva. Precis i samma takt som deras barn går från en inomhusdocka till en pojke med smutsmustasch och munnen full av nyplockat grus.

Hos de nyblivna föräldrarna som jag träffade idag, så är pojkens smutsmustasch oändlig avslägset. Men när barnet plötsligt fyllt ett år - så tycks ingen tid ha passerat.

Och då kan jag bara ana hur svindlande det känns när mina barn fyller arton.