Moderskapet

Jag är en människa. En förälder. En mamma.

Dagarna kommer och går. Jag vaknar som mamma, går upp som mamma, går till jobbet som en mamma, är ledig som en mamma, sover som en mamma.

Jag är människa, men jag har fördjupat min mänsklighet, mitt känsloliv, mitt ansvar, mitt blod, mitt hjärta. Och lagt det i händerna på mitt moderskap.

Jag andas som en människa, men jag lever som en mamma. Det är ett helvete ibland. Som himmelen ibland. Som mjuk sötma i kroppslig former.

Paradoxalt. Vidunderligt. Är moderskapet.

Jag föddes som människa men kommer att dö som en mamma. Och oavsett vad som händer med mina barn i livet, så kommer jag att älska dem.

Så hjärtat vibrerar, själen nästan brister.

Det är bördan. Det är gåvan. Att vara mamma.

Grattis alla mammor, på Mors Dag!

Ett universum av guldkorn

Ibland drabbar den oss. Sänker sig ner över oss som ett vått och unket täcke. Tristessen.

Precis som när Leonard drabbas av den kolossala olyckan av att ha tråkigt. När vi står och pratar med grannar för länge. Eller när vi hälsar på hos några som inte har barn och inga leksaker. Då smälter han han ihop som en lealös deg och levererar den inte så smickrande sanningen: "Åhh, vad tjåkigt det äj!" Vi hyschar honom och ler ursäktande. Men vi vet det. Vi alla vet det. Att det är så med oss vuxna också. Så slipade och trimmade i våra sociala beteenden som vi är, men ACK så det kan drabba oss! Inombords vill vi ibland bara skrika ut, värre än den mest uttråkade 5-åring: "Åh, vilket trrråååkigt liv jag lever!"

För så kan det verkligen kännas. Barndomens sensationer och ungdomstidens explosivitet är borta. Det kan likna känslan av att vara på motorvägen, långt till nästa stad. Variationerna består av en och annan omkörning, en bra låt på radion. Man kan drabbas av känslan av att livet helt slutat variera sig.

Att livet blivit tvådimensionellt, färgfattigt. Att varje dag innehåller exakt samma sak, varje stund och timme. Men det är egentligen lika befängt som att alla människor ser likadana ut. Eller, för den delen, att tvillingar skulle vara helt identiska! Eller att varje hand ser precis lika ut . Ja, de kan se väldigt lika ut. Ha samma grundstruktur, omfång och färg. Men man måste se detaljerna för att se den snillrika variationen. Fingeravtrycken. Varje båge och böj, unik för varje människa och varje finger.

Men ibland måste man titta fruktansvärt noga. Ibland är den väldigt svår att upptäcka - variationen. Ibland kamoufleras den av att något sker så gradvis att man inte vet att det hänt, förrän man riktigt anstränger sig för att se det. En vänskapsrelation som växt fram, långsamt men successivt. Men om man inte anstränger sig att lägga märke till det, så missar man nästan det fina som skett. Det faktum att barnen pratar och härmar nya uttryck varje dag, som idag när Signe la ifrån sig sin napp och snutteelefant och sa: "Hej då, elefanten, tjevligt att jåkas!"

Eller som en fin dag med barnen då allting faktiskt fungerar bra. Som nu i fredags då vi var i Säterdalen. Barnen var nöjda, vädret var fint och jag slogs av det faktum att de blivit så stora att de kan klättra upp i rutschkanan själva nu, det som tycktes som en utopi för två somrar sedan.

Men ibland så dyker en sådan där ljuvlig guld-variation upp. En sådan som förvandlas och blir till en skatt i hjärtat. Som att Leonard lärde sig cykla igår. Fredrik släppte taget om stödstången på cykeln och hans balans lät honom flyga fram på två hjul. Jag iakttog det på avstånd över åkrarna, hörde Leonard ropa och tjoa och insåg plötsligt att Fredrik sprang före Leonard på cykeln. Jag blev rörd till tårar. Vilken magi!

Ja, så livet kanske inte kommer med några galna kickar och hissnande känslostormar så ofta. Men i varje liten stund så ligger massor av små, små detaljer. Ett universum av guldkorn. Som bara väntar på att bli upptäckta.

Mitt liv, en kontinent

Det är alla små bitar tillsammans. En bit, och en bit, och en bit. Som skapar en stor bit.

Mer än bara en stor bit, utan ett område, en vidsträckt plats. Likaså, så är det alla små händelser som skapar en stor händelse. Nej, en enorm och omvälvande händelse. Likaså är det alla små ljud, som skapar den mäktiga symfonin, det rytande vrålet. Fiolen, saxofonen, slagverket. Pratet, skriken, ropen.

formas våra liv. Vår existens. Av små detaljer, av molekyler och kromosomer. Av sandkorn, av väte och koldioxid. Av sekunder, timmar och år. Så omges vi av LIVET. Livet som människa, i familjen, i samhället. Livet med tre små barn.
"Nu är det dags att åka," säger jag.
Signe ligger utsträckt på golvet i köket och låter Pippi Långstrump och Blixten MacQueen prata i ett gränsöverskridande möte.
"Nej, men mamma, vänta ett kag (:tag)" suckar hon sävligt och bevärdigar mig inte med en blick. Henry håller på och ställer upp ännu en av hans otaliga "gilköer" (:bilköer).
"NEJ, MAMMA IIINTE!" morrar han och får sin smått besatta blick samtidigt som han håller upp en varnande hand mot mig.

Leonard håller på att bygga ett garage av lego samtidigt som han övar sig på att räkna till hundra. "Nej, jag måste baja bygga klart mamma, bilajna måste ju bo häj!" utropar han med bekymrad blick och gäll stämma.
"Jo, fast vi behöver ... " försöker jag fortsätta.
"FÅR JAG AAALLLDJIG BYGGA KLART?!" vrålar han varpå stora tårar rullar ner för hans kind som en vattenkran.
"Jag ha den bilen?" säger Henry, då han dyker upp som gubben i lådan bakom min rygg. Och innan någon av oss en har hunnit reagera, snappar han åt sig bilen i Leonards hand och pilar iväg med den. Leonard som var uppe i sin upprörda känsla stirrar först tomt framför sig, innan ilvrålet från avgrunden bryter loss.
"NEEEJJ HENJU, NEEEJ! HAN BAJA TOOG DEN!"
"Fast vi behöver ju åka nu, så måste ändå avsluta ..."
Leonard hör mig inte. Han är redan i hallen i full färd med sin hämndaktion. Har tar tillbaka bilen från Henry och tre coola rallybilar till, som han vet att Henry tycker mycket om. Ett ytterligare avgrundsvrål avyttras, nu av lillebror. Och sen ett dovt morrande från densamme:
"NEEEEEJ LEONAJD, JAG HADE DEN!" Signe som vid denna stund fridfullt leker och inte alls bryr sig om sina bröders krigsföring kastas då brutalt in i konflikten, då Henry i hämnd mot Leonard snor Signes Blixten MacQueen. Fönsterkrossande iltjut utstöts från Signes nyss så fridfulla lilla stämma.

Mitt huvud sprängs, stressen sticker, tålamodet rinner iväg som sand mellan fingrarna. Klockan går. Någon börjar gråta. En annan hånskrattar. Jag stampar till i golvet och hör mig själv vråla: "HÖRRNI ALLIHOP, VI SKA ÅKA NUUU...!"

Vi fryser bilden.

Här är vi. Mitt i detta lever vi. Signe. Henry. Leonard. Tre barn. Tre viljor. Tre utvecklingar. Tre personligheter. Tre intressen. Tre behovsuttryck. Tre. Tre. TRE.

De små bitarna som blir en enormt stycke. En klippa, ett berg, ett land. Alla ljud som blir en symfoni, en kör, ett avgrundsvrål. Molekylerna, sandkornen, slagverket, sekunderna. Allt det där. Allt det här! Hela tiden, att leva i, hantera, förhålla sig till, orka med. Inte undra på att jag ibland tror jag ska sprängas. Smälta samman. Gå i bitar. Nötas sönder.

Inte undra på att livet känns så att det vibrerar i själen. Inte undra på att det känns stort, svårt, övermäktigt. För om vi tänker att mitt liv är många små bitar som lagts samman. Då är mitt liv en kontinent.

Den slingriga vägen

Vi var barnlediga ett knappt dygn, jag och mannen. Vi hade ett frikostigt presentkort att nyttja på en trevlig restaurang och generösa barnvakter (tillika mojmoj och mojfaj) som kunde ta hand om virvelvindarna över natten.

Men det var också något mer vi hade. Jag och mannen min. Vi hade ett akut behov av att mötas. Trycka på paus. Vrida ner volymen på livet. Och mötas. Om så bara för en kort stund. En kväll på en trevlig restaurang, med stilla musik och vår gemensamma radiofrekvens inrattad.

Så att vi inte bara kunde prata utan störningsmoment. Utan att vi även kunde förstå varandra, befinna oss på samma frekvens. Och återigen vandra stigen fram och nå till varandras sinnen, hjärtan och djupa vrår. Det var härligt, nästan lite berusande! För det må jag säga - att den stigen den är väldigt slingrig ibland. Ibland rent av så vildvuxen och ovårdad att den är ogenomtränglig.

Och det må jag också säga och dessutom skriva under, det är INTE LÄTT med tre guldlockiga virvelvindar med orkanliknande trotsåldrar i våra liv.

Men detta är dock inte den enda faktorn. Efter 13 år tillsammans har man också upptäckt ett och annat om varandra. Många fina saker. Och en del svåra, som vi stoppat undan i någon slags vag förhoppning om att de kanske kan försvinner om man inte låtsas om dem. Så, ja. Det finns en del undanstoppade lådor i vår relations gemensamma garderob. Så det fanns en del att prata om över fläskfilén.

Vi fick också i morse känna av en stunds lugn i själen av att för en stund inte behöva lösa sju konflikter och fem världskrig innan frukost.

På eftermiddagen tog vi sedan adjö av detta undantagstillstånd gjorde entré hos mojmoj och mojfaj där stormvindarna intog oss med full kraft. Så undrar man för en sekund hur man ska klara av det. Det som är vardagen. I kontrast till vårt barnlediga dygn så inser man på djupaste allvar vilket ofattbart hårt arbete vi ständigt annars befinner oss i.

Men stärkta av vårt möte så fortsätter vi vandringen. Om än slingrig, så tillsammans.

Där vi lever. I stormens epicentrum. Så det blir ånyo uppenbart varför våra olösta lådor i garderoben och de 37 punkter på hemmaprojekt "att-göra-listan" snällt får vänta.

Tills en annan gång. Kanske till ett annat liv. För imorgon kommer fortsättningen på vardagen.