Hundliv

Tänk om man bara kunde vara. Inte göra allt så svårt hela tiden. Bara finnas, här och nu. Och acceptera sig själv för den man är, utan "om jag bara gick ner fyra kilo"-attityden. Det här att vi alltid sätter villkor på hur vi kan acceptera oss själva. Vi ska alltid ändra något först INNAN vi kan tänka oss att acceptera oss som vi är. Så vägen till ett accepterande av sig själv är så himla lång. 

Hundar. De lever här och nu. Vår tax Ida har ganska nyligen kommit till oss, men hälsar oss så innerligt glatt varje gång vi ses som om hon alltid varit vår hund. Hon är en förebild.

Jag har lite svårt med att vara jag just nu. Jag försöker vila, men snurrar igång i livet och tanken, gång på gång. Jag är urkass på att acceptera mig själv för den jag är. Jag älskar sommaren, men fastnar i komplexen när sommarkläderna ska på. Jag är stolt över mig själv när jag klarat av att ignorera klädhögar och disk och istället ägnat en längre stund åt att vila. Ändå mår jag så dåligt av att se att kläderna och disken ligger ogjord. 

Åhhhh! Den som ändå vore en hund! Eller. Nja, i och för sig är det vissa fördelar med att va människa ... Men tänk den som ändå kunde leva livet mer som en hund! Ta varje situation när den kommer. Acceptera världen för den den är. Acceptera sig själv för den man är. 

Om människors luktsinne är stort som ett frimärke, så är hundars stort som en fotbollsplan. Så Ida kan känna min lukt bättre än jag någonsin känt eller vet om den själv. Så när jag kommer så kan hon förvisso se mig, men framförallt känner hon min lukt och kan med säkerhet veta att det är jag. Hennes kära vän. Och hela hennes lilla kropp spritter av glädje. 

Hon älskar mig. För att jag kelar med henne och promenerar med henne. Hon känner mig på min lukt. Det räcker för henne. 

Det är det minst kravfulla jag kan tänka mig. För min lukt behöver inte korrigeras genom bantning, inte köpas nya kläder eller gå frisören. Bara regelbundna duschar så är saken klar. 

Tänk. Hundar har egentligen listat ut de svåraste av livsfrågor och samhällsproblem som människor med stort intellekt inte kan lösa än hur många avhandlingar som skrivs. 

Tänk att det alltid är så. Att det allra enklaste, nästan alltid är det allra svåraste. 

175 väsenkrävande procent

Så var det den där saken som heter vila. Det vore väl ingen konst, om inte livet kom i vägen hela tiden. Jag har insett att när jag inte är sjukskriven så jobbar jag 175 procent. 75 procent på jobbet, 100 procent hemma. För än hur man vänder och vrider på saken, så tillägnas mitt liv, min kropp, mitt jag alltid åt mitt föräldrauppdrag. Rent praktiskt så kräver det hela min uppmärksamhet, ja hela mitt väsen, på mornar, kvällar och helger. Plus onsdagar, ganska ofta på nätterna och VAB-dagar ... och alla lediga dagar. Då kräver mitt föräldrauppdrag hela mitt väsen.

Sedan på dagarna, oavsett om jag är på jobbet eller sjukskriven eller är var sjutton jag är, så kräver mitt föräldrauppdrag saker av mig. Planering, handling, förberedelse, tankeverksamhet, att förhålla sig, förstå och bearbeta. Att försöka återhämta sig, så pass att man ska klara "väsen-krävandet" när man väl är hos barnen igen.

Detta är hela jag, hela mitt liv. 100 procent. 

Sedan, då man yrkesarbetar så läggs dessa timmar (lika matematiskt omöjligt som livsomöjligt) UPPEPÅ dessa 100 procent, i mitt fall 75 procent. Ett arbete som också kräver anspråk på min innersta själ. Ett viktigt jobb, men också ett väsenkrävande jobb. Hepp. 175 procent. 175 väsenkrävande procent!

Så som sjukskriven, så jobbar alltså bara 100 procent. "Bara" 100 väsenkrävande procent. Ja, jag vet. Sarkasmen dryper som en överlastad tortilla. Jo´rå så att det här med vila, går väl lite komsi komsa. Livet kommer emellan.

Och det är väl just det som är grejen. Det är därför jag är sjukskriven till att börja med. Att ingen människa orkar jobba 175 procent, där varje litet procent innebär att vända ut och in på sig själv, likt en uppochnedvänd handväska. Så när det går åt skogen och man blir sjukskriven behöver man ju ändå jobba 100 krävande procent. När man egentligen bara vill dra en gammal filt över sig själv. Det säger ju självt, att det inte är så lyckat.

Jag känner mig så liten, ynklig och ledsen när jag inte orkar vara mamma, partner, människa. Men för några år sedan sa jag inte så. Då. Innan jag blev en ihopskrumpen människa. Om jag hade fått ägna mig, om jag och min käre make, hade fått ägna oss åt det som är viktigast då. Om vi hade fått tid. Tid till att orka med. Tid till att bygga upp vår familj. Tid till att återhämta oss, hitta oss själv som föräldrar, som människor, tid att läka. Tid att älska. Tid, tid, tid. ALLT handlar om tid. Tid som man inte har råd med, för man behöver betala räkningar och passa in i modellen.

Så det var det här med att lyckas vila. Det går ju liksom inte så bra. Små korta stunder hinner jag släppa taget om kroppens spänningar, lyssna på fågelkvitter och andas. Jag får ofta en känsla av att dessa korta stunder kommer fem år försent. Om jag kunnat ha dem under loppet av dessa år så hade jag kanske aldrig hamnat här. Nu känns de mest som plåster på ett sår som behöver sys.

Men ändå. Att den stund då jag hör fåglarna och själen lugnar sig en stund. Så har jag i alla fall chans att inse detta, som jag nyss skrivit. Och kanske kan bara själva insikten hjälpa mig. Hjälpa mig läka. Ta några steg till. Klappa mig på axeln och säga: Bra kämpat Helena. Du älskar, därför orkar du.