Vackert hjärta

Jag fick idag göra ett fint möte. Med min äldste sons empati. Leonards ömma, vackra hjärta.

Han hade en vän på besök som var arg och besviken. Och Leonard försökte med hela sin sexårings förmåga att göra sin vän glad igen. Han berättade med liv och lust om hur rolig vår pulkabacke är, med den tvära, snabba kurvan. Han erbjöd vännen att åka med honom eller åka själv, vilket han än helst önskade. Han lät vännen ta den bra Snowracern. Själv tog han den gamla svarta utan broms.

Jag tror aldrig jag är så stolt över mina barn som när de visar sann medkänsla. Sen är det självklart så att mina barn, precis som alla barn, mestadels tror att de är världens medelpunkt och roffar åt sig den största kakan och coolaste leksaken, så ofta de kommer åt. Ja, vid närmare eftertanke skulle jag bli orolig om de INTE var själviska allt som oftast, för barns själviskhet tyder på en sund och viktig självkänsla.

För empati och självkänsla är ju bästa vänner. Är man trygg i sig själv, kan man också bjuda till. Uppoffra sig. Våga gå in i någon annans känsla utan att vara rädd att tappa bort sig själv.

Genom att till exempel låna ut den bästa Snowracern. Kunna lägga sina egna behov åt sidan en stund till förmån för sin vän. Så han blir glad igen. Det är något som många vuxna skulle behöva lära sig mer om.

Leonard. Ett sådant vackert hjärta som den strålande vårvintersolen lyste på idag.

Formel 1-liv

Sprängfull. Livet begär varje fiber av mitt medvetande. Ockuperar huvud och hjärta i ett dåraktigt tempo.

Jobbet ångar på som ett skenande tåg. De två guldlockiga fyraåringarna är ändock lika ihärdigt i uppror med världen när jag kommer hem. Sexåringen har fullt lika många världsproblem att lösa och känslomässiga kaos att reda ut. Dessutom maten behöver trollas fram. Rumpor torkas. Matsäckar packas. Vantar torkas. Almanackor bevakas och bensin fyllas. Räkningar betalas, disk diskas och mat inhandlas. Syskonbråk lösas.

Ett slags ofrivilligt Formel 1-liv. Men inte med en mållinje som är en linje efter x antal varv. Utan en mållinje som sakteliga mognar fram.

Jag tror den här Formel 1-bilen måste unna sig lite choklad ikväll. För resan är lång.

Myten om det goda livet

Vad är ett gott liv? Vi famlar efter detta. Vi provar oss fram på olika sätt. Mestadels baserar vi vårt innehåll för det goda livet på någon sorts jämförelse med andra. Vi sneglar stressat på varandra och stämmer av. Jaha. Aha. Okej. Så ska det visst vara. Så ska man visst göra. Det ser roligt ut. Eller. Det verkar vara bra. Eller. Det ser lyckat ut. Vi använder varandra som facit. Men vi erkänner det sällan.

Vill gärna se det som vi tar vår egen väg. Liksom: "Vi gör det som känns bäst för oss". Men, nej. Vi vill inte göra fel. Inte missa något. Lägga ut fina bilder på Facebook. Eller, helt enkelt känna oss nöjda med oss själva. Vara de bästa föräldrarna. En lycklig familj.

Och i ivern efter detta så glömmer vi att lyssna inåt. Stanna. Rannsaka för vem och varför vi gör det vi gör. Om vi gör det för att vi vill det, då tror jag att det föder glädje och skapar en god cirkel. Trivs vi, så trivs våra barn. Om vi gör det för att vi tror att vi vill det, så föder det stress. Prestation. Ibland tror jag vi gör saker bara för att om vi inte gör dem, så är det som att vi missunnar våra barn allt det härliga.

En sådan tankekullerbytta! Vi missunnar dem ingenting, vi bara skapar en bild av det vi tror är det bästa. Jagar myten om ett gott liv.

Istället blir vi stressade föräldrar. Och stressade föräldrar är as-kassa föräldrar. I alla fall är jag det. Så. Därför struntade vi i våra eventuella planer i lördags och bar lite ved istället. Aktiviteterna får komma när de kommer. Liksom mogna fram.

Än så länge är vi nöjda med att klara av en hel lördag vid gott mod. Man kan inte stressa fram en frukt att mogna. Och än så länge har vi nästan inga mogna äpplen att plocka på livets aktivitetsträd.

Vi försöker koncentrera oss på att leva. Kanske går ut på gården i snön en stund. Ligger en liten extra stund i sängen och kittlar dem på magen. Det är en aktiviteter som jag behärskar. Riktigt bra, faktiskt.