I midnattssolens obevekliga ljus

Nere i en av dalarna mellan fjällen i Lappland, där ligger den. Byn med tre permanentboende och några sommarboende. Mellan småväxta björkar, gula smörbollar på ängarna och myggen. Där ligger stugan där min svärfar är uppvuxen. Där han gick flera mil till skolan och ännu fler mil med fåren.

Där, i den stugan, är vi nu. På besök. På semester. Kalla det vad man vill, eller hur man vill. Men vi bara är. Här. För så mycket annat finns ej att göra, än att vara. Existera i livet som är vårt.

Renodlat bara vi. Inte allt det där andra, med jobb, hus och hem. Åtaganden, plikter eller intressen. Bortskalat, på paus. Utan bara, bara familjen, i sina egna höga personer och svindlande karaktärer. Vi.

Barnens stormande känsloväder finns här. Våra tankar om livets framtid finns här. Orden som letar sig runt i våra huvuden, som förvånas över platsen och utrymmet och möjligheten att få tänkas. Gamla bekymmer som lägger sig för att slumra i en gammal lada, för att oväntat kika förbi som en liten kall vind. Den vackra solen som tittar fram över vidsträckta granklädda berg och över vårt liv. Värmer oss en stund, ler mot oss.

"Visst äj det annojlunda häj, mamma", så Leonard när han skulle lägga sig första kvällen. Ja, annorlunda.
Besynnerligt annorlunda.

För här skiner också solen när klockan slagit natt. Här är kvällen bortjagad och natten fullkomligt strålar med sin frånvaro. Kvar finns bara ljuset och dagen. Här finns plats för tankar och livsnärvaro att kroppens innanmäte pulserar, hårt, hårt.

I midnattsolens obevekliga ljus står vi granskade av livet självt. Så sköra, så starka, så levande. Såsom vi är.

Det fina med att ta förgivet

Det här inlägget handlar om närvaro. Jag har jobbat ovanligt mycket de senaste veckorna. Inte likt mig. Inte likt mig alls. Jag är en riktig hemmagosare. Det har jag alltid varit. Som barn ogillade jag kollo och läger. Jag trivdes bäst hemma under kastanjeträdet med en bra bok. En liten Ferdinand är jag. Jag uppskattar mitt hem, om än ett oändligt operfekt sådant, men ändå mitt hem. Min plats på jorden. Med mina människor kring mig. Det har den rätta lukten, den rätta känslan, med det rätta lugnet.

Även när det är fullt ös, medvetslös. Så trots att både Signe och Henry kommer dragandes med varsin köksstol, långsamt hasande mot spisen från varsitt håll. Som att titta på en frontalkrock i slowmotion. "Nej jag ska hjälpa mamma!" "NEJ JAAG SKA HJÄLPA MAMMA!" Signes morrande skrik. Henrys buhu-gråt. Gråtande och arga kroppar slängda raklånga över köksgolvet. Trots detta, så hittar jag balansen igen ganska snabbt när jag är hemma. Sådär enkelt, som gamla jeans som är anpassade till min kropp, inte att min kropp som måste anpassa sig till jeansen.

Jag har haft på två jobb en period. Det ena jobbet som vanligt. Det andra jobbet på varje ledig stund däremellan. Jag har rest runt och iväg. Åkt bil och flyg. Bott på hotell.

När jag säger det till andra så känns det lite "flashigt" , lite viktigt liksom. Jag har träffat folk, blivit bjuden på mat, åkt vidare. Men hotellrummet luktar fel. Än hur rena handdukarna är, så är det ändå fel. Främmande ljud bakom väggen. Långt från de människor som är mina. När jag kom hem sent igår sov barnen som änglar utsträckta i sina sängar. I morse så sa Fredrik till barnen: "Har ni sett vem som är här?" Signe och Henry tittade sig oförstående omkring.

De tittade förbi mig, ut genom fönstret och runt i rummet.
"Neeej," sa de.
Inte förrän jag påpekade att det var jag som var där, så började de skutta och välkomna mig. Det faktum att de först inte reagerade handlar ju helt enkelt om att det var för självklart. Klart mamma är hemma. Även fast jag inte varit det så mycket de senaste veckorna, så är känslan i grunden ändå solid, varm och stabil som en solvarm klippa. De tar mig förgivet - och det gör de fullständigt rätt i! Att veta att mamma är närvarande, hemma med dem, det är flashigare än alla jobb och coola ställen på hela jordklotet.

Att få vara närvarande med dem, är den största resan.

Männsklighetens besynnerliga hav

Mina kära barn, livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Ibland är livet fruktansvärt och oändligt tråkigt, ibland är det underbart, lycka liksom kittlar oss i hela kroppen.

Varför det ska vara så är obegripligt? Varför måste vi uppleva uttråkning för att uppskatta det roliga? Varför måste vi uppleva sorg, för att kunna känna lycka? Varför måste det vara så? Om jag visste det, kära barn, så skulle jag förklara. Istället kan jag bara göra mitt jobb, min livsuppgift, att förbereda er inför detta besynnerliga som kallas "livet".

Leonard och jag var ute på eget äventyr i helgen. Vi lämnade syskonen och pappa hemma, åkte tåg, bodde på hotell, stirrade på storstadens myller.

När jag berättade för Signe och Henry att jag och Leonard skulle ge oss av tittade Signe storögt på oss, kastade sig bakåt i besvikelse och utropade: "Näej, ni glömde ju mej!" Det rev till i mitt inre när jag såg hennes uppriktiga besvikelse. Sedan när jag satt på tåget med Leonard och hans ögon lyste av lycka då han för första gången kände tågets krängningar och världen som flög förbi utanför. Då tumlade mitt inre av stolthet och ömhet. I varje steg jag tar finns en känsla, så mäktig. Ingenting i mitt liv är längre är neutralt. Att vara borta från barnen på resa med jobbet kan vara skönt, men som en tortyr för modershjärtat. Att vara hemma med barnen kan vara så oöverstigligt jobbigt, samtidigt vill jag inget hellre, vill inte vara någon annanstans.

Livet är en besynnerlig plats att leva i. Världen en den mystiska plats där allting utspelar sig. Jag förstår den inte, jag kan inte förklara den. Men jag satsar och lever i den. Och faktor X i mitt liv är barnen. X finns med i varje livsekvation, oavsett vad som händer i livet. Faktorn X är alltid närvarande. Och hur allt detta kunde få sig en början av att liv började växa i min kropp, är lika märkligt som det är obegripligt. Så kära barn. Låt mig hjälpa och leda er genom era egna upplevelser, finnas där som en trygg hamn i er darrande resa ut i mänsklighetens besynnerliga hav.

Om jag kunde göra denna resa åt er, så skulle jag. Men ni måste göra den själva, för att själva lära er navigera. Men låt mig vara er karta och kompass. Låt mig ge er redskap för att ni ska komma fram till era olika destinationer i livet oskadda.

Låt mig få finnas vid er sida tills den dag jag kan släppa taget och ni kan segla själva. Om jag är lyckligt lottat, så har jag lärt er att själva navigera. Och manövrera i livets kastvindar.

Bekymmer i mellanmjölkens land

Hur ska jag kunna samla ihop mina spretande tankar till ett logiskt resonemang? Min hjärna snurrar och mitt hjärta studsar. Allt det som händer i mitt liv just nu tycks tillhöra olika atmosfärer. Dimensioner och kalibrar. En dimension handlar om mitt arbete, där jag jobbar nära inpå människor. Just nu så nära den glödheta gränsen till liv och död att min själ vibrerar. Jag har närvarat vid möten då den glödheta gränsen av liv och död, hopp, förtvivlan och vanmakt befunnit sig i rummet lika starkt som stolarna vi suttit i.

Människor som fått lov att utstå sådant som jag knappt ens orkat läsa om på DN debattsidor. Människor vars öden får allt jag är, tänker och säger att verka som ett tramsigt barnprogram, så mjukt och oskyldigt att man skäms.
En annan dimension av mig är fullt upptagen av att kämpa med sitt tramsiga barnprogram till liv, då det utifrån min mellanmjölkens-land-horisont, bjuder på en hel del motstånd.

Barnens stormande utvecklingsfaser smattrar som spön i backen, det 3-årstrotsas och 6-års-suckas. Min man åker berg-och-dalbana i och ur tunga svackor. Så när rassliga vagnar på rostiga banor drar med oss i djupen, så dämpas hemmalivet med en dov sordin. Skorna som vi bär verkar väga flera ton.
Men Signe slutar för den sakens skull inte vråla som en krigssiren när hon inte kommer först. Och Henry slutar för den sakens skull inte att reta brallorna av sin storebror. Så livet liksom skälver till och man får pressa sig ett steg till för att mäkta med.

Uppepå detta ska jag jobba extra mycket ett par veckor nu, med ett helt annat arbete. Resa, flänga och hålla leendemusklerna i trim. Sedan har vi ju den gamla trista hushållskassan som inte vill räcka till. Planer man vill låta flyga, men som störtar på landningsbanan.

Och här omkring studsar mina tankar. Hur ska jag uppbåda den kraft och energi. hur ska jag hindra min hjärta, min själ att slitas itu mellan dessa dimensioner och atmosfärer? Men så är väl livet. Ett enda hopkok av alltihop. Jag får i alla fall leva i ett fritt land, tillsammans med mina barn. Jag respekteras för den jag är, jag äger mitt hem, jag har ett jobb.

Så här i mitt hopkok till liv. Så har jag det ändå ganska bra.

Ändå måste jag bryta ihop en skvätt ibland, eftersom min mellanmjölks-själ ibland inte riktigt pallar trycket.

Men när det är gjort kan jag njuta vacker natur, regnbågar, barnfnitter, god vänskap och choklad. Då är mitt liv bra. Ja, för hur bra liv lever man ändå inte - när man har lyxen att bekymra sig över att junivädret påminner om lucia?