På resa med prinsar och prinsessa

Som en mjuk och spänstig båge spänns den ut. Tiden. Tideräkningen. Den som tar sin början när det första barnet kommer och föräldrarskapet föds. Vi håller dem varmt i vår famn.

En kort stund, en evighet, är de nyfödda. Stilla betraktar vi varandra. Ömsesidigt förundrade över varandras värdefulla existens.
Sedan får barnaögonen något nytt i blicken. De blir medvetna. Nyfikna. Snart rör de sig. Ut på vardagsrumsgolvet. In i livet.

Som upptäcksresanden i färd att landstiga en ny kontinent. Upp på benen och med skuttande fart flyger de in i språkets land. Där avnjuter de sin tillvaro som turister på en marknad. Köper nya ord och laddar kameran med nya intryck. Präntar in och tar med sig. Kommer hem som nya människor, fulla med nya förmågor.

Våra små sagoprinsar och prinsessor. De är som äventyr inkapslade i människoform.

Att följa deras svindlande tankar och sprudlande utveckling är som att kliva upp på regnvågen och hälsa på gubben i månen. Varje dag. Vilken förmån. Att få åka med jultomtens renar till farfar sol. Att få vara en passagerare i livsutvecklingens förgyllda rymdfarkost. Ibland kraschar den. Men oftast tar den oss till svindlande höjder. Tack sagoprinsar och prinsessor.

Tack för att vi få vara besättningspersonal på er resa.

Att fira julgransplundring

Vi har ju alla våra traditioner. Fråga vem som helst.

Man kan tycka att man är en ganska obunden människa. Fri och ledig i sina tankemönster. Och, jo´vars, det må du väl vara. Men du har alltid några traditioner med dig, oavsett du vill erkänna det eller inte. Kanske är sin tradition rentav att inte ha några traditioner. Men aha, det är ändå en tradition! Jag har inga problem med traditioner. Jag gillar dem skarpt. Naturligtvis inom rimliga gränser. De hjälper mig att ratta in den rätta känslan. Få njuta en stund, få vara nostalgisk. Får vara barn-versionen av mig själv igen.

En STORARTAD tradition som jag har hemifrån är vårt sätt att fira julgransplundring.

Gärna i början av februari, för min mor är av den härligt befriande åsikten att man inte bör slänga ut sin gran förrän den börjat barra. Och har man ett ovanligt frodigt exemplar därhemma, så kan februarisolen börja leta sig in genom våra vintersmutsiga fönster innan granen kastats ut.

Bara den traditionen, att våga trotsa "slänga-ut-granen"-hysterin som drabbar 99% av alla hushåll dagarna efter nyår, tycker jag är fin-fin. Men sedan är det resten också. Äta dammigt pepparkakshus. Spela jullekssångar på skränigt hög ljudnivå och dansa runt i huset. Detta genomfördes med vissa svårigheter under ett antal år när vi syskon blivit alltför medvetna om vår nyvunna vuxenhet. Men med den nya generationen så kan traditionen explodera in i det nya millenniet!

Leonard, Signe och Henry dansade som om det inte fanns någon morgondag. Signe och Henry bockade och neg med stor koncentration, medan Leonard ivrigt hävdade att en vers (eller "avsnitt" som han kallar det) handlar om "grisarna". Han kunde med bestämdhet inte gå med på att det var "Grin-Olle", som vi vuxna svamlade om. Sedan stämmer vi upp i "nuu är glada julen slut, slut, sluuuuut", när trädet trycks ut genom altandörren.

Man skall även skriva vad som hänt under året som gått på julgransbelysningens låda. Detta har gjorts sedan anno 1974. Eller -73. I alla fall i urminnes tider. Om snöläget, julfirandeläget, boendeläget, jobbläget. Ja, om alla väsentliga lägen inom familjen.

Sedan höjdpunkten.

Godisletning med förbundna ögon. Utmaningen är att hitta det mest udda stället i huset och sedan snurra den förbundna familjemedlemmen så många varv som möjligt. Leonard var så uppspelt att han pratade i någon form av falsettskrik.
"Leonard vill du ha förbundna ögon eller inte, när du letar?"
"JAG ...EHH, TJOJ JAG VILL HA FÖJBUNDNA ÖGON!" (Jag börja knyta) "NEJ! JAG KAN INTE ANDAS" (Jag konstaterar stilla i att han inte bör ha andningssvårigheter då endast hans ögon berörs av själva scarfen).
"Ska jag ta av den?"
"JAA, JAG TYCKEJ DET ÄR BJA ATT KUNNA ANDAS!" säger Leonard, hoppar upp och ner och gråter och skrattar av iver.

Detta är ju inget man kan argumentera emot.

Man kan heller inte argumentera emot det faktum att Leonard, i ämbete av ny generation i familjen, med stor värdighet och engagemang härmed träder in och axlar traditionen "julgransplunding". Denna ljuvligt karaktärsstarka tradition.

Dess framtiden är säkrad. Check.

Den största kunskapen

Att förstå sig på livet. Hur är det egentligen tänkt att man ska göra det? Visst är det intressant att man börjar sin bana som mänsklig varelse med att tro att man vet ALLT. Idag höll Leonard på att skriva bokstäver på sin griffeltavla. Med djup koncentration plitade han dit något som kunde liknas vid bokstäver och under tiden deklarerade han för mig:
- Nu ska du få se! Om du tjoj att jag inte kan göja de svåja gjejena så haj du fel, mamma!

Killen som just lärt sig skriva sitt namn ser sig själv som oövervinnelig! Sån härlig inställning. Att man ska lyckas bäst med allt man gör. Sedan går det bara utför. Ju äldre vi blir, desto mer förstår vi att vi inte kan. Och inte vet. Och aldrig kommer lyckas med. Ganska deprimerande, om man ser det så. Och samtidigt, ganska fint. För. Egentligen är den största kunskapen den om att inse att vi inte vet. Att vi helst enkelt måste ställa oss ödmjuka inför livet och vara beredda på att vi inte förstår. Eller att någon annan vet och vi har fullständigt fel.

Och när man har den insikten, så har man möjlighet att på allvar vara en riktigt bra medmänniska. En trovärdig människa. En kompetent och flexibel medarbetare. En ödmjuk och nyanserad förälder.

Allt detta. Tack vare insikten om att man kanske inte förstår allt, kan allt, lyckas med allt. För då är man också öppen för nya insikter. Andras värderingar. Att inte i envis tjurskallighet slösa energi på att ha rätt i alla strider, utan istället använda den energin åt att hitta den lösningen som är bäst.Att kosta på sig att koncentrera sig på det som är VIKTIGT, istället för att försöka VARA viktigt.

Jag såg en intervju med Petra Mede idag. Hon sa att komiker i början ofta mest pratade om sig själva. Men att de sedan gick över till att prata om det som man tycker är viktig.

I början, när vi är barn och yngre vuxna så är vi så inriktade på att till fullo försäkra oss om vi duger som människor. Att vi är viktiga, unika, underbara och enastående.

Vissa av oss får inte den bekräftelsen och då fortsätter vi söka efter den. Vissa söker nästan hela livet. Men de flesta blir tillslut mer eller mindre mätta på sin egen bekräftelse (nåja, små doser nu och då behöver vi nog allesammans, oavsett ålder) och kan därför börja röra oss vidare. Börja ägna oss åt annat. Åt att lyfta fram andra personer. Att få barn är en stort och härligt portion av denna "icke-ego-centrering". Och härliga tider, vad skönt det är att slippa ha sig själv i centrum! Och så inser vi också att vi inte kan allt (fastän ens barn tror det).

Jag fyller 35 år om knappt fyra månader. Jag tror jag går igenom någon form av mild "mitt-i-livet-process". Jag vänder och vrider på min tillvaro. Försöker förstå om jag är nöjd med allt som det är, eller om jag hellre önskat något annat.

Och det jag alltid kommer tillbaka till är familjen. Man hade ju aldrig önskat sig ett annat liv, för familjen betyder ju allt. Därför måste ju allt vara precis som det är. Även när det är ett elände. Eftersom det liksom ingår i överenskommelsen.
Men sen, lyckokänslorna då? Hur känner jag igen lyckan när den kommer? Vore toppen om det fanns en display att titta på, som kunde sufflera: "Obs, Helena, det du nu känner är lycka". För det är så lätt att bli hemmablind.

Ja, och min "mitt-i-livet-process" får mig ju också att inse just det som jag inledde med. Att förstå sig på livet. Hur är det egentligen tänkt att man ska göra det?

Det går inte. Det är just det som är grejen. Det är den största kunskapen.

Glitter och grus

Ännu en gång upplever jag när lyckan och förtvivlan, går sida vid sida. Hand i hand. Lyckokänslorna, den outgrundliga ynnesten att få vara förälder.

Att vara mamma och ha en familj. Att höra ihop, att ha allt det där - det där man bara kan önska sig. Att få vara ute i en strålande vinter och leka i snön. Höra bubblande skratt likt ett gnistrande pärlband av lycka kring min hals. Lämnar ett glittrande moln efter sig. En vacker plats målas i mitt hjärta. Livet pulserar med sin glänsande skönhet.
Ledsenheten när orken lika snabbt tar slut och stressen förminskar tiden, stjäl den. Barnen blir sjuka, trotsiga, gnälliga. Glädjen tunnas ur.

Tonerna förvandlas från glitter till grus och de små stunderna som gnager som nålar. Stressen pulserar och svidande ögon. En svidande själ. Och vid den svidande själens sida går den glimmande skönheten. Lyckan. Olyckan.

Är det ena mer sant än det andra? Om jag är ledsen idag - är min lycka igår, mindre värd? Nej, det kallas bara livet.

För vad vore ljuset utan mörket? Det är det paradoxala och det ofattbart obegripliga. Det fruktansvärda och det underbara. Livet.

Mr 2012

Så är det här. Det nya året. Som en ny medarbetare i arbetsgruppen på jobbet. Mr 2012. Vi granskar honom lite extra noga då han på sitt rättframma sätt sveper in och intar sin plats. Hur ska samarbetet bli med Mr New Guy 2012, då?

BRA, hoppas jag! För det är väl vad vi alla gör! Hoppas som sjutton att det här ska bli något bra, något rekorderligt och trevligt.

Som en chans på en nystart. En chans att göra om, göra rätt. En chans att fortsätta på det som är bra och lägga ner det som är dåligt. Även om egentligen ingenting har förändrats. Väggarna, taken, dagarna, personerna, kalendern - allt är detsamma. Likafullt känns det som något nytt har börjat.

Underskatta inte den känslan! Sug på den. Använd den. Låt det perspektivet sitta som nytvättade glasögon på din näsa och se över i vilka hörn du behöver rensa upp därhemma i huset, kroppen och i huvudet.

2011 var en nötande år, tycker jag. Vid årsskiftet 2010-2011 hade jag då som nu förhoppningar på att komma väl överens med det nya. Då jag hoppades att livet skulle få vingar och lyfta en aning. Men vi blev kvar på startbanan. Inte stillstående, inte uppgivna eller fördärvade. Bara att det kanske inte riktigt blev som jag hade förhoppningar om. Men det är inte fel för det. Man måste bara inse att allt har sin tid.

Man måste ha tålamod med livet.

Man kan starta om på nytt, men man måste också bita ihop och acceptera om det inte blir som man tänkt. 2011 har haft sin tid. 2011 bjöd på många viktiga och underbara stunder. Många svåra. Och många, många nötande. Det absolut mest otroliga med min livsresa är att få uppleva barnens liv. Det slår allt annat! Explosivt, skiftande, utmanande och varje dag lika levande ut i varje por!

Så vill du känna dig levande under 2012 - dra dig ännu närmare barnen!

Och bara att följa med när livet fortsätter. Ta den nya medarbetaren Mr 2012 under armen och häng med. Det leder ingen annanstans än framåt. Var så säker!