Livets elektricitet

I söndags kväll kom den. Åskan. Urladdningen. Efter veckor av spänningar av värme som byggts upp i århundradets mest försmäktande värmebölja. Men även i själens dallrande elektricitet. Den har knastrat och sprakat där inne i bröstet, ibland så häftigt att det man nästan sett de små blixtrarna glimma till hos oss var och en i familjen. Hos någon som där tonårskänslorna bråkar stingsligt med förnuftet, hos en annan där litenheten behöver få svämma över och omfamnas, hos en annan där kärleken är så oändligt djup men kraften ibland så liten. Den fysiska intensivt påträngande värmen har vävts samman med känslorna, med behoven, med lusten, med ilskan, med lyckan. Som att naturens krafter varit trasorna och vi varit trådarna - som en trasmatta som vävts av livet självt. 

Att vara en familj med barn är som att befinna sig mitt i en virvel av naturkraft. Att vara en familj med barn, bonusbarn och varannan-vecka-liv, är ibland lite som att leva en tillvaro med ett ständigt rullande åskväder. Inte i den bemärkelsen att det kraften och blixtarna alltid är jobbiga och otäcka, utan mer att det är sådana enorma sammandrabbningar av krafter och spänningar som kommer och sedan plötsligt. Ingenting. Knäpptyst. Regnet upphör. Åskan håller andan. Ingenting hörs, inget syns. Sedan igen. PANG! Allt på en gång. De kommer tillbaka och med dem, allt annat. Kärleken, ilskan, glädjen, frustrationen, längtan, irritationen, litenheten, svulstigheten, frågorna, ivrigheten, konkurrensen, förväntningarna - känslorna, känslorna, KÄNSLORNA!

Allt på samma gång. Som livets elektricitet. Något kraftfullare finns inte. Det skulle kunna lysa upp en hel värld om den kunde omvandlas till ström.

Och vi står i mitten. Jag och Daniel. Så stadigt vi kan, så redo som vi förmår. 

Låter allt skölja över oss. Fastän vi ibland bävar, så välkomnar vi mullret, välkomnar stormen, välkomnar vinden, blixtrarna, regnet. För inuti denna fantastiska storm bor det viktigaste av allt. Kärleken.

Vissa gånger kommer stormen i stillhet, bara några svaga muller och lätt regn. Andra gånger sveper stormen över oss med sådan otrolig kraft att vi måste kämpa för att behålla fotfästet och inte hamna under vattenytan. 

Vi har haft en så underbart fin vecka tillsammans i sommarstugan. Vi har låtit dagarna varit loja och sommarloviga. Vi har badat i tjärnen, barnen har stått på händer och lekt charader under vattnet. Vi har fiskat och slagits mot myggen, lekt med hunden, suttit i skuggan och tittat på Youtube, ätit glass och spelat kort. Varit vakna sent och nattdoppat oss. Precis som det ska vara. Och precis som det ska vara så har vi skavt på varandra i den trånga lilla stugan. Någon har fisigt när någon precis ska äta, någon annan är besviken över att ingen vill spela kort, en tredje svär över att den första är så dryg och irriterande. Det har varit värmeslag, solsting och syskonbråk. Övertrötthet och besvikelse.

Det vackra flätas alltid ihop med det fula. Det svåra och ansträngande, dryga, tunga. Men inget av det är fel. Allt hör hemma. Allt är en del av familjen. Av stormen. Kärleken.  Allt måste finnas. Även det som inte syns på  de finaste Facebooksbilderna.

I söndags var det som den känslomässiga urladdningen tog sig fysisk form, rullade över skyarna med sin djupa stämma. Min själ dunkade extra hårt som den alltid gör när barnen lämnar min famn, men min kropp fortfarande känner deras värme. De fattas mig i själen. För de är en del av mig, som armar, huvuden och hjärtan som sitter ihop med mitt väsen. Därför känns det så djupt. Livets elektricitet darrar genom hela kroppen. Allting känns. Som att känslorna blivit ström som bränns i huden.

Att leva med barn varannan vecka är en ekvation som inte går ihop. För jag är mamma, alltid och hela tiden. Och deras pappa är pappa, hela tiden och alltid. Ändå behöver tiden delas upp och vardagen behöver fungera. Så det måste gå. 

Och ibland är det skönt när de åker, vilket man egentligen inte ska erkänna, enligt norm. En känsla som känns ful och förbjuden, men som inte alls är märklig eller ful. Helt naturligt att man är trött och känner en lättnad ibland. Det handlar inte om brist på kärlek. Det handlar inte om att jag är en dålig eller oengagerad förälder. Det handlar om den vanliga mänskligheten. Om begränsad ork, om att vi helt naturligt, också uppskattar att få lite tid till oss själva. Jag vägrar att låta det vara tabu. Mänsklighet ska inte vara tabu.

Men det är också otroligt smärtsamt när de åker. Ibland är det lika fruktansvärt jobbigt att skiljas, som det är en otrolig lättnad. Känslorna stångas och krockar i kroppen så att man nästan tror att man ska slitas isär. Mina barn. Mina älskade barn, som är det vackraste och viktigaste i mitt liv, skiljs från mig. I den djupaste roten av mammasjälen så gör det ont. 

Ändå är allt som det ska - för så är livet. Livet, det operfekt perfekta, bångstyrigt okontrollerbart och underbart. 

Barnen mår bra fast de inte är hos mig och den tanken ger mig ro. Om än inte alltid själen. Men det är gott så. 

För så funkar kärlek.

Sommarens löfte

Och som från ingenstans så är den plötsligt här. Sommaren. Som en uppklädd överdådig kunglighet svassar den in och tar oss med storm. Uppvaktar oss med all sin skönhet, sin frodighet, färger och sagolika dofter. Sommaren förför oss - med den äran!

Höst och vinterhalvåret är också mångas favoritårstider. Hösten med sin höga klara luft och sensationer av skiftningar och färger. Vintern med förunderligt snölandskap, skidåkning och vilsamt kurande i varma stugor. Sedan kommer ju våren, med hoppande bäckar och nyvaken sol som värmer i lä. 

Alla årstider är magnifika på sitt eget sätt. Det är vårt lands rikedom, att få uppleva årets förändring. Samma natur med fyra olika skepnader, lika viktiga, lika betydelsefulla för livsorganismerna i skogen, för de vilda djuren och för mänskligheten. För våra grödor, för vår skog och natur som vi lever av - men även för vårt psyke. Vi som lever med årstider har psyken som följer samma rytm. Vi går in i höstens vila, i vinterns kalla värdighet, vårens hoppfullhet och sommarens fröjder. Alla är en del av årstidernas förunderliga och föränderliga pussel. 

Men ibland känns det inte så. Ibland känns det som att vi bor i ett land med en evighetslång vinter och sedan en kort glimt av ljus. Så flyktig och snabb att vi är rädda att vi missar den om vi så mycket som blinkar. Vi strävar och väntar. Vinterhalvåret är inte bara kallt och mörkt, den är avklädd och utan färger. Doftlös. Tyst.

Under perioder under vinterhalvåret så är det som det bleka, kalla och mörka hakar fast i min själ. Det går hyfsat under hösten, då är det som att sommarljuset fortfarande bor kvar i mig, men ju längre vi kommer från sommarminnernas solglöd, desto mer falnar det. Medicinskt kan man förklara det bland annat kallas för D-vitaminbrist, men det är inte bara min kropp. 

Min själ får också D-vitaminbrist. Den känns som en kvävd blomma instoppad i en mörk källare - syrefattig och allt för kall. Det börjar med att blomman sluta skjuta nya knoppar, blomningen stannar av och lusten att glänsa med sin prakt avstannar. Blomman går ner på sparlåga, men bladen är fortfarande gröna och frodiga. De bär fortfarande ljuset och kraften inom sig även om omgivningen blivit kärv. Sedan börjar långsamt livet rinna ur bladen och det liv som finns kvar söker sig tillbaka i stammen och rötterna. Svag och dränerad på liv söker den sig ner i myllan för skydd och överlevnad.

Jag inte särskilt trädgårdskunnig, men jag vet att det kan vara bra för blommor att stå svalt och mörkt på vintern. Särskilt om du klipper ner den och bara lämnar den livskraftigaste stammen kvar, så klarar den sig hela vintern.

Blomman ser helt vissen ut. Död. Och det är den nästan också, förutom längst där inne i stammen och rötterna så fladdrar ett litet liv. Nästan som att blommans ande bor där inne och bevakar sin existens.

Så när våren kommer får den sättas i en kruka med ny näringsrik jord, vattnas och ställs fram i solen - och som genom ett mirakel - så återvänder den långsamt till livet.

Så är vintern för mig. Jag dör nästan. Inte hela vintern och inte fysiskt. Och för att vara helt tydlig, jag får inte tankar om att jag vill dö eller ta mitt liv. Men vintern är väldigt svår för mig. Trots att den kan komma med enastående vackra dagar, då nyfallen snö gnistrar i solen eller snöflingor faller långsamt som änglavingar från skyn. Vintern erbjuder stillhet och vila, en tid för familjen - hemma i den gemytliga värmen. Självklart finns det fantastiska höstdagar och magnifika vinterdagar, men för mig blir de bleka dagarna svåra och de mörka dagarna för många. Jag blir tidvis nedstämd och har min kraft räcker inte riktigt. 

Min ande bor där inne, men min kropp vissnar.

Sommaren lägger sin hand på allt som sett dött ut. Den omplanterade pelargonian som stått i källaren, åkern som legat i träda och bäcken som runnit stilla under snön. Sommaren svingar sitt trollspö över dygnets timmar och trollar fram ett magiskt ljus som aldrig tar slut. Den strör frikostigt omkring sig med blommor, färger, fåglar, nyfödda djurungar, maskrosor och dess dunbollar, studsande bäckar och gungande gröna trädgrenar. Den värmer sjöns vatten, sprider glitter i havet och värmer berghällen där vi kan sitta och njuta.

Naturen klär sig i sin vackraste högtidsdräkt och charmar oss med sin lekfullhet. Den bjuder oss på dejt, den uppvaktar och förför. Den fyller oss till brädden med sinnesintryck och ljus.

Den gör allt detta, så att vi sedan ska klara en ny höst, en ny lång vinter. Många klarar det med ro och även glädje. Men sommaren rår också om mig, och ni som är som jag, som inte klarar vintern så bra. Sommarens ljumma vind viskar tröstande och avger ett löfte:

“Njut nu och hushåll med mitt ljus. Och sedan i vinter, när allt är som mörkast, glöm inte att jag alltid kommer tillbaka.”

Och än så länge, så har sommaren aldrig svikit sitt ord. 🌿

Sången Sommarstund som jag och Daniel skrev förra året - är vårt sätt att HYLLA SOMMAREN! 

Om du inte ser videon så får du byta till webbversionen - scrolla bara allra längst ner på sidan så finns en knapp för att byta visningsläge. ♫📱

Om du vill höra mer av vår musik (Grains of Salt) klicka på asplövet i högerspalten så kommer du till vår hemsida. 🌸  Trevlig sommar! 🌸