När morgonen kommer

Livets skyar hänger tunga. Varje dags börda tynger mina axlar precis som de överfulla matkassarna jag bär tills handtagen skär in i händerna. Hjärtat släpar i marken, som trasiga skosnören.

Livet för en vanlig småbarnsförälder. En människa. Som lever tillsammans med en annan människa. Eller ensam. Bara att leva.

Ibland gör det så ont, bara att leva. Med allt vad det för med sig, med allt som det begär. Solen skiner utanför mitt fönster, men når inte mitt hjärta.

Men när jag i läggningsskymningen sjunger Bygga en bil med Henry och signaturen till Bilar 2 med Signe. De fnittrar nöjt och gör rörelserna fastän ingen ser. Oförställd stolthet när de kan fylla i ett ord i sången här och där. Och när de säger med sina små röster att de "äsklaj" mej.

Då flämtar det till. Ljuset. Solen. Hoppet. Hjärtat skälver till av förvåning. Kärleken stark som dynamit. Då vet jag. Att när morgonen kommer med den nya dagen. Så kommer jag leva den också.

Livspassage

När kraften är slut genom alla lager. När mitt själ bränner och min kropp stretar. När huvudet dunkar och hjärtat svider.

Då stannar inte livet upp. Det väntar inte. Det pausar inte. Det fortsätter. Barnens utbrott, behov och ursinniga levnadskraft fortsätter. Vardagens alla nyanser. Allting fortsätter. Med oförändrad kraft.

Och jag nöts. Jag nöter i botten. När jag inte längre har något att ge, fastän livet kräver det - så nöts jag ner. Jag faller genom lagren. Likt en livspassage mellan kantiga klippor fortsätter min väg. Framåt. Jag måste gå framåt. Gå, gå, gå. Livet kräver det. Livet ger sig inte. Det river mig i ansiktet. Tårar på min kind. Att vända går inte. Att vika av är inget alternativ.

Så. Den svåraste vägen, den enda vägen - den rätta vägen - är framåt. I passagen är det dunkelt. Jag får lägga mig med den trista håglösheten vid min sida. Jag får vakna med den taggiga ilskan. Så förunderligt det är. Vi tror att smärtan ska ha sönder oss. Vi tror att svårigheterna vittnar om vår misslyckande, vår svaghet. Men när jag tror att jag gått i tusen bitar. Då har jag inte dött.

Då har min själ mognat. Då har jag blivit en livspassage starkare.

Kärleken vårt superlim

Den stretar och drar i utvecklingens livstrådar. Utvecklingen i hans kropp är likt en inre tornado. Leonard fyller 6 år om en månad. Och han kan börja gråta när han tänker på att han inte fyller år just idag. Han kan också med värdig blick och förnuftig stämma berätta vad de lärt sig i skolan idag, varpå han pratar bebisspråk, jamar som en katt, snor en bil av syrran och tar över en lek så båda syskonen gråter.

Ambivalensen står med neonskrift i pannan på honom.Livet försöker rymmas i denna lilla 6-årings späda kropp men det får inte plats. Det är som att själen plötsligt expanderat och behöver mer plats, mer människa att husera i. Men kroppen är fortfarande liten och barnslig och tankarna så övermäktigt stora. Förvirrad och sprängfull av liv som måste ageras ut, tumlar 6-åringen runt.

Han försöker förstå sig på alla impulser, sinnesstämningar och insikter som bara haglar. Smattrar hårt på hans huvud. Allt JAG som ska testas, all plats som ska fyllas, alla emotionella knappar som ska tryckas.

Jag har varit på kollisionskurs med Leonard den senaste tiden. Det är som att våra själar krockar. Hans hela väsen begär om att få explodera mitt framför ögonen på mig, hundra gånger om, i alla väderstreck. Han behöver expandera här där han är helt trygg, där han har sin givna plats. Här. Hos mig. Hos oss. Och han behöver skapa sina reaktioner och uppleva stoppet och gränserna. Det trygga motståndet.

Han gör så rätt. Så ovetandes och omedveten om sin snillrika och monstruösa utvecklingsfas - så han gör precis allting rätt. Han låter sitt jag explodera där spillrorna av honom själv inte flyger för vinden, trampas ner i marken. Utan här hemma, där limmas han ihop igen. Och kraschar. Och limmas ihop. Och så kraschar vi allihop, som hjälplösa offer i 6-åringens skoningslösa känslomässiga tornado. Sedan limmar vi ihop varandra igen. Förvirrade 6-åringen och tröstlösa föräldrar.

I explosiv symbios tumlar vi vidare i utvecklingsfaserna. För hemmet är vår groplats. Och kärleken vårt superlim.

Den mänskliga föräldern

Att vara en lyckad förälder. Är det att göra allting rätt? Eller? Jag tror vi alla plågas av våra egna föreställningar om hur en lyckad förälder ska vara. Ideal vi hade innan vi fick barn. Böcker vi läst. Samtal vi haft med andra föräldrar i föräldragruppen. Skräckexempel vi sett på stan och tar avstånd ifrån. Finputsade minnen från sin egen barndom.

Vi slänger ner detta i livets hushållsmixer, så har vi ett översvämmat hem med föreställningar om vårt eget föräldraskap. Ibland snirklar vi oss hyfsat bra bland våra föreställningar, våra ambitioner och målbilder. Vi mår bra, sover hyfsat bra och är friska. Och så plötsligt slår det ner. Tröttheten. Mänskligheten. Misslyckandet. Det är som att vi ser oss själva utifrån. Förfärad undrar man: Vem är denna osmakliga mamma som fräser surt åt barnen? Vem är denna hetsiga människa som höjer rösten, morrar och säger överilade, elaka saker? Som gråter och beter sig? Vem är hon? Varför spottar hon på mitt föräldraskap? Och varför får hon mig att känna djup skam?

Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag vet - hur tråkigt det än är - att det är jag. Att dessa två, är jag. Mina ambitioner som förälder är äkta och viktiga. Men, i samma kropp bor människan. Jag som har haft en skitdag på jobbet, jag som inte räcker till, jag som inte sovit eller som helt enkelt lessnat. Ibland infekterar hon en hel dag, ibland dyker hon plötsligt upp - helt utan förvarning. Sedan kan inget få det ogjort. Jag har betett mig, gormat och skrikit, precis exakt såsom jag så dyrt och heligt lovat mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag har låtit min röst vara just så vass och jag har till och med sagt saker, som är fula och orättvisa.

Så den viktigaste frågan blir då: Är jag, i motsats till en lyckad förälder - en misslyckad förälder? Är det min titel? Min plats? Min rang? Hur förhåller jag mig nu till mig själv när bilderna inte stämmer? När målbilden kvaddas och ambitionerna visar sig vara förgäves. Och så den mest svidande lögnen är att man är ensam. Ensam med att vara en sådan usel förälder - då vi är sådana experter på att putsa på våra fina ytor. Så att vi lämnar varandra åt tron att vi inte bara är misslyckade föräldrar - utan också de enda misslyckade föräldrarna.

Så. Är det förbjudet att vara mänsklig förälder? Eller kan det vara så att vi ibland glömmer, i djungeln av ambitioner, vad som är egentligen kärnan i föräldraskapet? Vad är det orubbliga och centrala? Kärleken. Kärleken. KÄRLEKEN! Jag älskar ju mina barn! Jag älskar dem så djupt och oändligt så att alla stjärnors glans inte nog kan jämföras med den kärleken. Trots detta, gör jag bort mig som förälder - stup i ett. Jag känner skuld och ånger. Jag förfäras över min mänsklighet. Men detta förändrar inte det faktum att jag älskar dem.

Så mitt i min illaluktande mänsklighet så lär dem om mänsklighet. Jag lär dem den om stolta vackra förmågan, att be om förlåtelse. Jag lär dem om känslor, om ilska och om ödmjukhet.

Så att vara en lyckad förälder. Det handlar, tack och lov, inte ett dugg om att vara perfekt. Det är att älska sina barn - och sedan göra så gott man kan. Och. Att acceptera sin mänsklighet.