För idag var en bra dag

I förrgår var en hemskt jobbig dag. Igår var en jobbig dag.
Idag var en bra dag.

Livets berg -och dalbana tar oss med på hissnande färder över tvärhöga berg, svindlande höjder, branta stup, mäktiga nedförsbackar och nattsvarta dalar. Och som mor för tre små änglabitar, så är brakar denna färd fram i ljusets hastighet.

Minut för minut, timme för timme, sveper alla skiftningar förbi.

Glädje - zoooom - svischar förbi, förtvivlan - zooom - svischar förbi, lycka - zooom, frustration - zooom, förtjusning - zooom, missmod - zoooooooom ...

- Takto, sa Henry idag och mitt hjärta spratt till. För han och hans syster verkar annars ha gjort en pratvägrar-pakt. De säger konsekvent bara "mamma" och "pappa" till allt och alla. Men idag, ett nytt ord ... !
- Sa du traktor, Henry?! utropade jag. Glädje.

- Nu är det dags att sova, säga god natt.
- NEEEJEJEEEEEJEJEJEJEJJ, skriker Signe och Henry i stereokör. Just det. De kan säga ordet "nej" också. Missmod.

Leonard får en drömmande blick vid matbordet och säger:
- Mamma, tänk om jag kunde vaja med dej på jobbet så ofta jag ville! Då skulle jag baja sitta på ditt kontoj och titta på alla fina bildej du haj på mej, Signe och Henju, föj de äj sååå fiiina. Åsså skulle jag pjata med dej näj du jobbaj. Och så om du pjataj i telefon så skulle jag baja sitta tyst - och titta på bildejna ... Lycka.

Känslorna skiftar så snabbt att det är fartränder på dem. Men huvusaken är att motorn inte skär ihop när jag är på botten. För att passera igenom den svarta dalen då och då är jobbigt, men inte livsfarligt. Det står jag ut med. För att jag har hoppet kvar. Att något annat väntar runt nästa krön.

För idag var en bra dag.

Julefrid, julekaos ...

Så blev det jul. Det blir det, varken man är beredd på det eller inte. Oavsett om man köpt klart alla julklappar eller ej. Om man tror på tomten eller ej. Oavsett om julen känns fruktad, fantastisk, förfärlig eller fullkomligt frödjefull.
Oavsett om den var fridefull. Eller kaotisk. Så blir det jul. Dopparedagen sveper in med all sin glättiga bjällerklang, Kalle Anka, Snövit och Karl-Bertil Jonsson.

Jag njuter av julen. Jag blir uppriktigt glad av julen. Och att uppleva den genom en fyraårings gnistrande blick när han berättar om tomtens allt hårda arbete med att snickra alla barnens julklappar och parkera släden vid brevlådorna. Det får mig att uppleva julens tjusning ytterligare. Och det är en ynnest.

Men det är kontrasten mellan den förväntade jullyckan och verklighetens krassa ofullkomliga värld, som gör att julen kan kännas nästintill grym i alla sin ljuvlighet.

Och detta tar sig ut på individuella sätt. För vissa människor handlar det om icke vald ensamhet, medan det för andra handlar om fasa inför det sociala tvånget med släkten. För en tredje om materiell fattigdom och för en fjärde handlar det om irritation över alla överdrivet glada julfirare, för en femte om saknad efter de julfirare som inte längre finns kvar i livet.

För mig handlar det om längtan efter att få uppleva äkta julefrid.
Att önska sig så djupt och innerligt det enda jag inte kan få. Det är väl människans ständiga lott.

Om man läser om barns utvecklingspsykologi så lär man sig att med helt normala 2-åringar så har man en liten konflikt med sitt barn ungefär var tredje minut och en större konflikt, cirka var tjugonde minut.

Så alltså. Med TVÅ helt normala 2-åringar så kan man kvickt konstatera att detta ger en liten konflikt var 1½:e-minut och en större var tionde minut. Man kan lika kvickt konstatera att mellanrummen helt enkelt suddas ut och kvar blir en konstant ström. Av konflikter.

Oavsett om det är jul eller inte.

Ungefär så här var scenariot:

Signe springer med bestämda steg in under granen och rafsar åt sig ett paket. Henry rycker det ur hennes knubbiga händer och börjar riva upp pappret med förbluffande hastighet. Jag upptäcker att julklappen egentligen var till Leonard. Leonard upptäcker detta och ger ifrån sig ett genomträngande tjut över att Henry öppnat hans paket. Och under tiden öppnar Henry ett paket som det står "God jul morfar" på. Signe tar det resolut ifrån honom, varpå Henry blir rasande och kastar paketet i syrrans huvud. Båda brister ut i skriande gråt.

Julefriden 2010, känns väldigt avlägsen. Och fruktansvärt, innerligt åtråvärd.

Att önska sig det man inte har - har ingen blivit lyckligare av. Istället får vi bli tvinga oss själva att försöka se vad vi själva har. Och göra en liten extra ansträngning att glädja sig över det - istället. Inte många sekunders julefrid fick jag denna dopparedag, utan ihärdigt julekaos. Än hur oändligt mycket mitt darrande trötta sinne och dunkande, utpumpade kropp behövde friden.

MEN.

Glada barnaögon, klappar ivrigt slits upp, busiga upptåg, klingande skratt, uppriktig glädje och varma, mjuka kramar.

Det hade vi gott om. Och det man inte fick i år. Det får man sätta upp till önskalistan, till något annat år.

Julefrid. 2015, kanske?

Den levande julgranen

Så var det dags igen.

Det är helgen före julhelgen och det är dags att gå ut och ta sig en julgran. Vår familj är en av de få förunnade, som har privilegiet att såga ner vår egen gran i skogen. Vi håller oss väl med våra kära markägargrannar. Och de ger oss en oerhörd julgåva.

Upplevelsen att välja en livs levande skogsgran. En plastgran i mitt hus och jag kan lika gärna äta pizza till julmiddag.

Jag ryste av lycka första julen vi bodde här i byn och jag insåg att vårt lilla hus på landet innebar denna ynnest. Det är det närmaste man kan komma hederlig julupplevelse, eftersom man med sina mogna 33 år får lov att inse att Tomtefar inte bor i Mora, eller på det högsta berget påväg upp till farmor och farfar (de bor i Storuman), som Leonard tror.

Men en julgran. Den är verklig. Den lever. Och bara står där i skogen och inväntar sitt högtidligt juliga intåg i vårt liv.

Men aldrig förr har allting stämt så här väl. Att få uppleva att snön dessutom ligger djup och flingorna yr omkring oss som små himlastjärnor. Det var nästan för bra för att vara sant.

Det var med vördnad vi hela familjen traskade ut i granskogens djupsnö. Skogshuggar-Leonard i täten. Tomtemor drog Signe och Henry på en varsinn pulka, pappa Fredrik bar sågen och sist av allt huskatten som smög efter för att se var husfamiljen skulle ta för sig i skogen denna snöyra söndag.

Med långa djupa steg pulsade vi in i den snöklädda katedralen av snötunga granar. Signe och Henry tippade med jämna mellanrum som hösäckar ner i de djupa drivorna när terrängen blev svårare. Leonard betraktade de snötäckta objekten med allvarlig min. Signe och Henry tittade sig förbluffat omkring. Och jag kunde nästan svära på att jag så en tomte bakom en trädstam. Trots mina 33 år.
Jag och husmannen insåg snabbt att uppdraget skulle bli svårgenomfört, eftersom granarna var beklädda och omsorgsfullt heltäckta av snö. Så med lite tur, en skarp tomtemorsblick och lite Ole dole doff så var julgranen funnen. Så alldeles egen husgran.

- Uh, uh, jag kan bäja den, sa Leonard med sin allvarliga skoghuggarröst.
- Aaadoddido, sa Henry och deklarerade att om storebror skulle bära granen så skulle han dra systers (med syster i) pulka ända hem.

Men när vi pulsat i myrfart i en halvtimme och ändå bara nått skogsbrynet, så sattes Henry - till hans stora förtret - ner i sin egen pulka . Så han skrek ursinnigt hela vägen hem, så att det ekade över den snöklädda dalen. Och skogshuggaren gnällde att han var helt sluuuuut i benen.

Men det var det värt. För nu har vi en julgran. En alldeles egen husgran direkt från tomteskogen.

Om det nu hade funnits tomtar.

Vägs ände

Snön yr omkring mig. Tumultartat som livet. Jag trampar igenom snön, varje steg kräver stor ansträngning. Snöflingorna som träffar mig slår mig som små, små pilar på kinderna. Jag blir stående. Förblindad av ljuset, snön, blåsten. Tårna och fingrarna börjar bli stela av kyla och ilningar av kyla vandrar längs skuldrorna. Jag drar upp axlarna och kisar, försöker värja mig. Jag känner den fasta marken under mina fötter, men kan inte föreställa mig den som varm och välkomnande. Den ligger hård och gömd under snö och kyla, som den aldrig genomsyrats av en lättjefull sommardag.

Jag blir stående. Här. Mitt i allt. Livet virvlar runt mig. Varje steg kräver sin ansträngning. Kroppen känns nedkyld och trött. Tillvaron känns karg, som den är täckt av snö och is. Som man glömt hur sommar känns.

Ikväll vägrade Signe och Henry högljutt och desperat att somna och Leonard grät efter att mamma skulle lägga honom. Och jag. Orkade. Inte. Min kropp vägrade och mitt huvud slutade fungera.

Vad gör man när man kommer till vägs ände?

Vad gör man när man blir stående? Känner hur livets snöflingor svider som pilar i ansiktet. Stegen blir för trötta och kylan för hård? När man inte orkar tänka på skrattets och glädjens varma sommardag?

Vad gör man?
Samma sak som naturen gör för att vintern ska ta slut och våren ska göra sitt fröjdefulla intåg. Ingenting. Härdar ut. Väntar ut.

För så länge jag andas. Så länge tiden går. Så går det att garantera. Att det så småningom kommer en vår.

Förbereda sig på en lång väntan. Klä sig så varm som möjligt. Suga i sig värdefulla stunder av vintersol. För ljusglimtarna på vägen håller hoppet om vår uppe. Och slutligen. Beslutsamhet. Riktigt gammeldags tjurskallighet. Jag ska inte lägga mig ner och ge upp. Inte bli översnöad. Inte förfrysa. Jag ska klara det. Jag och min familj ska klara det. För barnen är värda denna kamp. Mer än livets självt. Varje tår och svettdroppe.

Så vi ska nå fram till våren och in i sommaren. Men det ändrar inte det faktum. Att idag härskar kylan och den virvlande snön.

Tack lucia!

Lucia. Jag vaknade på morgonen och lät faktumet skölja över mig. Idag är det lucia! Med åren har jag inte blivit mer och mer blasé vad gäller lucia. Utan tvärsom. En succesiv stegring har skett. Som att jag växer baklänges. Som att jag blir mer och mer barn.

Eller kanske, för att jag inser hur värdefullt att få vara barnsligt förtjust över saker. Och jag är helt vansinnigt barnsligt förtjust i LUCIA. Stämningen, sångerna, lussebullarna. Men kanske framförallt: Stillheten. Kanske för att jag lapar i mig all stillhet som går att finna, just nu, som en ökenvandrare lapar i sig varje vattendroppe.
För idag stod en sak klar. Jag ville ta semester. Detsamma med min man, Fredrik. Nej, fel. Inte vill. B-E-H-Ö-V-E-R semester. På riktigt. Semester. Ni vet, sån där då man faktiskt vilar. Lite mer än i fyra minuter i taget.

En helt enkel fullständig, om än kort, paus från småbarnslivet. Jag och Fredrik börjar hacka riktigt lågt på orkeskontot nu med vattkoppor, avlösande förkylningar, skriknätter, för-tidiga tvåårstrotser - och två alldeles för klåfingriga -samarbetande-och långarmade huvudlösa vandaler ...

De är fantastiska, charmiga, välsignat underbara barn. Livet gåvor. Men vi orkar inte. Vi står och kippar fullständigt andfådda och darrande utslagna av livet självt. Men idag är det lucia. Och jag hade ynnesten att få suga i mig ett obeskrivligt vackert luciaframträdande på Faluns bibliotek imorse.

Jag lyssnade. Njöt. Sög i mig varje uns av stillhet. Magisk stämning. Lekfull glädje. Och låtsades att jag hade en liten stunds semester från mitt hårda vardagsliv.

Och förresten. För precis 12 år sedan idag blev jag och min tillsammans på en folkhögskola i småland. Sedan gick vi hand i hand och tittade på luciafirandet i den lilla bykyrkan med stora snöflingor stilla föll från en mörk himmel.

Jag har mycket att tacka lucia för.

TACK.

När tvillingödet slår mig som en stekpanna i huvudet

Så trött jag blir ibland på mina egna tankar och ord. Trött på att hela tiden höra mig själv prata om hur mycket sömnbrist jag har och vilka trixiga tillväxtfaser och nyckfulla idéer barnen har för sig. Ibland vill jag vara en vanlig 33-årig kommunanställd kvinna som gillar att inreda, skriva, sjunga och vara i naturen. Inte en småbarnsmamma. Och särskilt inte en tvillingmamma och trebarnsmor.

Så då anstränger jag mig mitt yttersta. Att inte prata så förtvivlat mycket om kaoset där hemma. Om allt knasigt, knäppt och citatvänligt Leonard säger. Som till exempel när han fått sina första vattkoppor, så lyfte han på sin tröja och sa;
”Mamma, titta, det häj äj ingen vattkoppa, det häj äj en bjösttårta!”

Jag försöker undvika att berätta om Signe och Henrys senaste manövreringar. Till exempel när Signe och Henry häromdagen lekte ”tvätta-händerna”-leken och det slutade med att hela badrummet låg under vatten – och medan jag skulle torka upp den värsta översvämningen - passade de på att med gemensamma krafter öppna diskmaskinen och plocka ur alla smutsiga bestick och lägga dem i en hög på köksbordet. Sedan stack de ut i tio minusgrader och stängde dörren efter sig.
Men eftersom varje dag, timme och vaken minut är fulla av dessa miljontals händelser, så måste jag ta ett viljebeslut att inte låta detta vara det enda som uppfyller ens tankar och präglar vartenda samtal man har med en annan människa.

Jag försöker verkligen. Verkligen, verkligen.

Men så hoppar det till lite extra. Ungefär som när man sitter på en bångstyrig häst. Man har hästen under kontroll så länge den bara gör de vanliga utfallen och krombukterna. Men om den sedan plötsligt reser sig på bakbenen samtidigt som de kastar sig åt sidan - då flyger man av. Rakt in i buskarna landar man och undrar sedan vad som hände. Man trodde att man hade varit beredd – att man kunde hästens alla trix. Men ändå blev man utmanövrerad! I alla fall jag, som inte är den absolut skickligaste ryttaren.

Så upplever jag det är att vara tvillingförälder. Man är rutinerad och van vid alla tänkbara och otänkbara situationer. Man har upplevt de mest omöjliga utmaningar och de mest krångliga lägen. Med dessa i ryggsäcken så kan man till och med invaggas i en känsla av kontroll. Och så kommer den där natten. Då man väcks av ett hysteriskt skrikande barn. Men, sedan när man snubblat sig in i barnkammaren för att ta hand om den panikskrikande Henry, så hör man att det kommer ett lika hysteriskt skrik från ett annat håll. Då är Signe i samma neurotiska tillstånd. Hon skriker så att hon nästan kräks. Och det går inte att trösta båda samtidigt. Båda behöver hela mig, samtidigt.

Det är omöjligt. Inte svårt. Omöjligt. Det är då tvillinglivsödet bara slår mig som en stekpanna i huvudet.

Och jag inser att just nu är detta mitt livsöde.

Så varken jag vill eller inte. Varken jag pratar om det eller inte. Så uppfyller det varje fiber av mig. Så är det tvillingförälderödet. Som kräver all min kraft. Lägger beslag på hela min person.

Är luften jag andas.

Min egen julsaga

Barnen somnade varma i sina sängar ikväll. Jag andades in stugans tystnad och gick ut för att hämta ved. Snön knarrade sällskapligt under skorna och snön glittrade som ädelstenar i vintergatans sken. Det doftade vedeld och frisk vinter. Himmelens stjärnor och den gnistrande marken flöt samman, som de höll varandra i handen.

Stadens avlägsna oljud kunde inte nå mig. Inte störa mig. Bara vagt påminna mig om lugnet som jag omslöts av som en vacker dräkt. Dagen och kvällens alla vardagliga bestyr tonades bort.

Alla de behov jag måste tillgodose, alla konflikter med barnen, alla platser jag måste vara på, tider som måste passas, alla förväntningar, allt jag borde göra. Tonades bort. Och försvann.

Kvar var bara jag, stjärnorna och mina hjärtslag. Jag fylldes av en plötsligt känsla av frid. Och hopp. Att jag faktiskt lever och andas därinne. Därinne, i hjärtats gömda vrå, bakom allting annat bråte. Där inne, där är jag jag. En människa. En själ.

Förundrat märkte jag att jag inte tappat bort mig själv. Jag hade bara omgett mig av så mycket brus, att jag inte hört mig själv andas. På väldigt länge. Jag tittade upp på himlavalvet och tog ett djupt andetag.
- Jag är så liten och du är så stor, viskade jag och såg hur min andedräkt svävade iväg som ett litet moln av kristaller.

Julgranens grenar var tunga av snö och julgransljusen tindrade mjukt i snön. Jag drog två pulkor fulla med ved till huset och sedan stannade jag igen. För att riktigt försöka förstå att denna fridfulla värld existerar på samma jord, i samma land, i samma stad, som mitt övriga, så hetsiga och slamriga liv. För att riktigt fånga känslan av förtrollad vinternkväll och spara den som en skatt i mitt hjärta.

En vinterkväll då plötsligt allt vardagligt känns avslägset. Och man får en ilande känsla av att allting är möjligt. Att vi alla kan hitta vår egen julsaga.

Som om. Den lilla mannen i grå rock och röd mössa precis gått bakom hörnet på vedhuset. Och lämnat en känsla av julefrid i mitt bröst.

En motvillig insikt ...

Jag har motvilligt insett en sak. Jag har tre små barn. Jag jobbar. Har ett himla hus som på något mirakulöst sätt ska hållas i ordning. Sen så ska det lagas middag varenda eviga dag.

Och så har jag numera två bloggar.

Timmarna på dynget, dagarna i veckorna, veckorna i månaderna. Räcker inte till. Räcker inte till överhuvudtaget. Och jag vill gärna tro att jag ska hinna med två bloggar. Men. Någon av dem måste nog stå tillbaka lite.

Eftersom jag vägrar lägga ner MammaMind, så kommer jag en tid framöver lägger ut samma texter på MammaMind som jag lägger ut på min blogg på Dalarnas Tidningar, MammaMinne. Mitt mål är att kunna börja skriva individuella inlägg igen, framöver.

Så därför kan du som brukar följa MammaMind - lugnt fortsätta följa bloggen som vanligt!

Och för er som följer båda bloggarna, så kommer det fortsätta vara lite fler och roligare bilder på MammaMind, plus att ni har hela mitt textarkiv här. Och kanske skruvar jag till texterna lite extra här på MammaMind. För här är det ju JAG som bestämmer ...

Detta gör jag endast för att spara tid. För att den där stroppiga klockan bara tickar och tickar och inte fattar att jag har en MASSA saker som jag vill HINNA!

Så varsågoda. Här nedan är ett sprillans nytt inlägg, som du även kan hitta på dt.se/pralin.

KRAM på er, mina trogna läsare. Jag uppskattar er.

Och jag hoppas ni vill fortsätta komma tillbaka till MammaMind.

En skitnatt i advent ...

Som en stjärnhimmel. Till synes oändliga prickar, lyser klara från bakgrunden. Men det är det inte en djupsvart himmel som utgör dess fond, utan skärvita barnkroppar. Och stjärnorna är inte gnistrande vita, utan lysande röda. Och till synes oändliga.

Vattkopporna har kommit till vår lilla stuga, denna adventstid. Tre prickiga barn har vi. Den första natten med denna berömda barnsjukdom var som ett moderskepp till alla kaotiska nätter. Fick andra sjuknätter framstå som alldagliga.

Kvällen innan hade min hedervärda svärfar hjälpt oss att flytta garderober in i vårt nätta sovrum. Och därav hade saker flyttats på och dammsugare, pallar, väskor, kläder och galgar provisoriskt spridits ut i sovrummet och barnens rum.

Vi hann somna gott och intet ont anande när sedan Leonards illtjut skar genom tystnaden vid halv två-tiden. Fumlande slog jag i tår och snubblande fram över hinderbanan som rådde i vårt sovrum. Många fula ord ringde i mina öron, men jag var för trött för att skrika ut dem.

Efter ett par tre sömngångs-vändor till Leonards rum fick han lägga sig i vår säng. Och sedan var det Henry tur. Illtjut. Han fick bäddas ner i sin sulky, för annars förvandlas han till en mänsklig tornado i vår säng. Men att det var en hinderbana i beckmörkret i vägen för sulkyn gjorde inte saken ... hur ska jag säga det? Lättare.

Sedan började valsen. De gnällde i snabb tretakt. Både pojkarna höll varandra vakna med sitt stereognäll - tills den ena äntligen nickat till. Då var det dags för den vakna gnällvattkoppspojken och skrika till och väcka den andra. Och för rättvisans skull, tvärsom. Och så höll det på. Med lite variation med gnäll från den sovande pappan när han blev sparkad av en kliande Leonard.

Henry varierade sig också med att tycka att det hela var en rolig lek och kastade sin napp och snutteapa så de flög genom rummet. Det gick ju ändå inte att sova. Ner i kaoset på golvet.
"Klockan är kvart i fyra, Henry, det är inte dags att vakna".
Men han fnittrade och ropade "däääääj" åt den okända platsen där nappen låg.

Jag höll mig för skratt.

Vid fem-snåret började sovrummet ändligen präglas av långa djupa andetag. Slutligen sov alla.

KNACK, KNACK!

Jag flög upp och tittade mig förvirrat omkring. Klockan visade 06.30. Svärfar svepte in i rummet, fullt påklädd med med toppluvan på svaj.
"Jag vill säga hej då. Det har snöat och jag vill komma iväg i tid, " deklararade han på sin breda lapplandsdialekt och syftade på hemresan som är en färd på 70 mil.

Måtte inte barnen vakna - var den enda logiska tanke som min förbryllade hjärna kunde prestera. Vi kramade om varandra och skickade iväg den tappra 74-åringen ut på sin långa färd genom det snötäckta Sverige.

"IIiiiiiiiiiihhhhhhhh", hördes från sovrummet. Henry var vaken.
"Mamma, vaj ska fajfaj? AHHHHHHHH, vad det kliiiiaj!"

Leonard var vaken.

Och för mig började en ny dag. Jag tände adventsstjärnan i köket och tittade ut i den nalkande gryningen. Och oavsett hur magiskt vackert det landskapet snötäckta var. Och än hur stämningsfull adventsstjärnans sken var. Och mysig den sprakande elden i kaminen var.

Så hade den här gnistrande adventsnatten med alla sina lysande stjärnor ...

... varit en riktig skitnatt.

Vardagens adventsstjärna

Adventstid. I rasande fart har hösten skjutit iväg oss in i juletid. Oavsett om vi förstår det, så kan vi se att det. Stjärnorna i fönstren, julerbjudanden i affärerna och tomtar som redan dansar framför ögonen på oss. Det gnistrar, blinkar och plingar. Och innan jag visste ordet av så hade jag hängt upp ett stadigt antal stjärnor, kopplat in adventsstakar och placerat ut någon liten ylletomte och halmgris. Av bara farten.

Det gjorde mig glad och samtidigt förvånad över min egen frenesi, kraft och engagemang över den anlända adventen. Jag tycker det är härligt och befriande att få skaka av sig höstdammet och stiga in i en ny tid - och det trollade fram en kraft som jag själv inte insåg att jag hade.

Som om jag flydde från verkligheten, in i en liten gnistrande värld adventsstjärnor och ljusslingor.

För egentligen. Så är jag. Splittrad. Delad i olika bitar. Och överbelastad. Av allt jag borde lägga energi på, så borde det inte vara adventstjärnor.

När jag kom hem ikväll var det som att jag lämnat mig själv på flera olika platser. På stan, på jobbet och på alla andra platser jag hunnit besöka under dagen.

Vissa av de platsena besökte jag rent fysiskt, andra mest psykiskt. Tankar om vad som ska ordnas, köpas, pengar som ska räcka och problem på jobbet som ska lösas.

Sedan var det en skälvande liten bit som kom hem. Till tre barn, på sitt allra ettrigaste humör.

Henry var på klåfingerhumöret. Han drog ut sladdar, välte mattallrikar och tryckte undan sin syster, som i sin tur var på sitt tväraste humör. Signe skrek så håret fladdrade och vägrade äta om hon inte fick en lika gaffel som sin storebror.

Och storebror, i sin tur, var på sig sjåphumör. Leonard satt och gnällde på allting som låg på hans tallrik, gnisslade med gaffeln och skyllde vid läggdags på att hans giraff Twiga var hungrig.

- Men Twiga är ju en mjukisgiraff, hon kan inte vara hungrig, sa jag torrt.

- Meeen, suckade Leonard. Jag menar ju att det är jag som är hungrig!

- Jaha, det skulle du ha tänkt på när vi åt middag.

Leonard gnällde och jag stängde jag dörren.

Nej, jag är inte jättestolt över min pedagogik denna kväll. Men det var precis så mycket kraft jag hade ikväll. Så långt räckte den. Sedan var den slut. Jag älskar mitt Leonard ändå. Och alla mina trollungar.

Men kraften. Oh, du kraft. Var har du gömt dig?

Jag vänder mig till adventsstjärnan. Kanske var det just det som jag sökte i mitt energiska adventspysslande. Ett frenetiskt försök till att trolla fram ny kraft.

Jag har läst det någonstans. Att man kan få komma till ljuset och fylla på med styrka. Mitt i verkligheten. Vardagen.

Orden ringer längst bak i mitt huvud som en avlägsen bjällra. Att försöka våga tro, det som blivit oss lovat.

Att den strålande stjärnan. Kan leda mig rätt.

Lyckan på fin-besök

Lyckan är som ett skyggt rådjur i skogskanten.

När man minst anar det så dyker det upp två-tre rådjur vid åkerns rand. Under ett ögonblick får man skåda deras majestätiska profiler. Och så plötsligt vädrar de oråd och vänder lika snabbt in i skogen igen.

Med graciösa skutt flyr de över stock och sten och smälter perfekt samman med sin omgivning. I nästa sekund är det som om man aldrig sett dem. Som uppslukade av jorden är de. De lämnar inte ens ett dallrande löv som bevis på det korta mötet.

Så är det också med lyckan. När man minst anar det så dyker den upp. Varm och underbar. Majestätisk och skygg. Under ett ögonblick undrar man vad det är för konstig känsla man har i bröstet. Den är annorlunda mot alla de andra känslorna som hinner rasa igenom kroppen på en dag. Stress, glädje, frustration.

Men att ha ett besök av lyckan, det är som att få fin-besök. Det hör inte till det vardagliga vanliga känsloregistret. Det är högtidligt.

För mig föregås lyckokänslan ofta av en känsla av att allting flyter på besynnerligt väl just för stunden. Till exempel att alla barn är nöjda på utflykten, ända till slutet på dagen. Att man är perfekt varmt rätt klädd en gnistrande vacker vinterdag. Att restaurangens mat inte bara är god, utan att också musiken är bra och lagom hög, personalen serviceinriktad och sällskapet gemytligt. Flera faktorer sammanstrålar, kommer i fas och omsluter en från alla sidor. Så uppstår lyckan för mig.

Men lyckan skämmer inte bort en. Det riskerar inte bli inflation på lycka, för den går inte att massproducera. Går inte att exakt förutspå, fånga eller garantera. Vid de mest fantastiska tillfällen på de mest efterlängtade semestrar, kan lyckan smärtsamt lysa med sin frånvaro.

För så snart lyckan ställs som ett krav, så är den plötsligt försvunnen. Precis som rådjuret. Den anar oråd och flyr tillbaka in i skogen. Man kan böna, be och jaga efter den. Men ju mer man försöker, desto längre bort gömmer den sig.

Lyckan infann sig för mig i lördags. Vi hade precis klätt på oss allihop och begav oss ut på en liten promenad i snön. Jag gick och höll Signe i handen och i maklig takt gick hon och jag tillsammans medan vi såg hur de andra sprang före oss ner för backen, tillsammans med ett par vänner.

Det var bara så. Inget mer. Inga alldeles särskilt alls. Bara en lördag, då allt kom i fas och jag plötsligt kunde ta till mig ögonblicket. Inse hur lyckligt lottad jag är. Hur tacksam jag är. Hur vackert vi bor. Vilken fin familj jag har. Vilka goda vänner vi har. Hur ljus vår framtid är.

Allt det där som jag egentligen alltid vet, varje grå vardagsmorgon. Men då känns det inte.

Men i lördags fick jag känna det. Det gäller bara att förstå att det är just lycka man känner. För innan man vet ordet av så är det över.

Söndagen var tung och grå. Inte alls i fas och lyckan kändes lika avlägsen som en solig strand i Florida. Lättskrämd hade den vänt på klacken och försvunnit.

Men glad är jag ändå att jag kände igen när den kom på besök i lördags. Jag ser fram emot när den kommer nästa gång.

Tills dess ska jag hålla utkik.

Den fasansfulla platsen

När det handlar om barn. Och om liv och död. Då väcks det någonting inom oss föräldrar.

En otyglad urkraft. En dallrande skräck, så fasansfull, att inte tusen ord kan beskriva den. Och om man är tvungen att ställa sig frågan: Hur långt är man beredd att gå för att rädda sitt barn? Så kan man höra sig säga: Hur långt som helst.

Men det är lätt för mig att säga. Som sitter här med tre friska barn i ett land i fred, i en röd stuga på landet. För vad skulle egentligen "hur långt som helst" innebära om man verkligen stod inför detta. Detta fasansfulla. Denna yttersta prövning.

Tankarna väcktes hos mig när jag såg filmen "Allt för min syster" här om dagen. Det är en smärtsam historia om en familj som på alla sina olika sätt måste förhålla sig till äldsta systerns dödliga cancer.

Och föräldrarna beslutar att skaffa, genom konstbefruktning och avancerad vetenskap, en lillasyster till henne som är den perfekta donatorn. På det sättet fortsätter familjens förtvivlade kamp, ända tills den dagen lillasyster är elva år och säger; "Nej, jag vill inte donera längre. Jag vill bestämma över min egen kropp."

Hur värderar man olika barns värden? Och de olika barnens unika behov? Hur kan man som förälder avgöra vad som är rätt beslut? Hur kan man som förälder förhålla sig till att kampen är över?

Kan man någonsin bli rustad för det?

Nej. I alla fall inte jag. Förmodlingen ingen. Det är fullkomligt känslomässigt livsfarligt att vara förälder. Att vara i någon nära relation överhuvudtaget. Men att vara förälder innebär ett skyddarbehov som får oss att känna oss besläktade med de ursinnigaste lejonen. Med den uråldriga instinkten. Plötsligt slutar alla andra värden att sluta existera. Att skydda sitt barn är det enda. Det enda som betyder något. Det enda språk man förstår.

Men här. I det fredliga landet, i den lilla röda stugan på landet, med de tre friska barnen. Så vet jag egentligen ingenting. Om hur det verkligen skulle vara. Att ta upp kampen med de ondskefulla skuggorna. Jag kan bara gissa. Men bara för en liten stund. För det är för smärtsamt att ens gissa. Men jag tror att det ändå är viktigt att då och då våga göra ett besök på dessa skrämmande platser. Och då inser jag:

- Att det enda jag faktiskt kan göra. Är att vara tacksam. Så innerligt, ljuvligt och ofattbart tacksam. För mina tre barn. För mina tre friska barn.

För när man under några skälvande minuter gjort ett besök i tankarna hos dessa svarta, fasansfulla platser. Får den unkna vardagen plötsligt ett helt annat ljus.

Att vara Svenssonfattig

Man känner sig ödmjuk när man står i mataffären och räknar kronor. Till och med ören, fast de rent fysiskt inte finns längre.

Allt är som ett enda räknetal. Dagarna på jobbet, procenten man vill gå ned i tid, dagarna man vabbar, blanketterna man fyller i, kläderna man köper och märken man väljer, mataffären man storhandlar på och vilket land kossan till köttfärsen kommer ifrån. Och så bilarna, huset och underhållet på dessa båda. En, två, sjutton, femtio, sjuhundra, fem tusen ... Jaha, oj, det här blev visst också en dyr månad!

Det är en bedrift att använda pengarna rätt. Man kan kolla på Lyxfällan och känna sig som en stjärna och sedan går man ändå på korkade erbjudanden, för dyra försäkringar och sedan kommer den där rena olyckan. Vem hade kunnat förutse att bromsarna på bilen skulle behöva bytas ut samma månad som vabbdagarna var som flest?

Skittrist. Rent ut sagt. Det är vad det är. Att behöva tänka på pengar.

Men så märker jag att jag helt plötsligt gjort det till en sport, där jag står med miniräknaren på ICA. Den lilla fighterna väcks i mig. Hur mycket mat och blöjor kan man få för exakt 827 kronor?

Men en sak ska göras klar: Jag och min familj har det jättebra. Vi har förmånen att kunna få ihop vår ekonomi, betala våra räkningar och äta oss vrålmätta varje dag. Och för det är jag tacksam. Verkligen. Tacksam. För att vi är inte på väg att slungas ner i något svart hål av skulder eller inkasso.

Vi har det helt enkelt Svenssonfattigt. Och då kan man kosta på sig att se den snåla budgeten som en sport, istället för att deppa ihop över att jag inte kan köpa den dyra osten och nya bodys till barnen. Den här månaden. Och så finns det en annan bra sak med att utsättas för detta. Man tvingas hålla sig ödmjuk. Och inse hur bra vi egentligen har det.Så jag gör ett tillägg. Det är skittrist. Att behöva tänka på pengar. Men, när man ändå fixat det under den uslaste av usla månader, så kan man känna sig stolt. Barnen har fått allt de behöver. Allt är okej. Egentligen.

Bara att man inte kan hänga med i den där materialistiska snurren just då. Och man känner sig lite utanför och missunnad. Lite som en sur fyraåring.

Men när man ändå fixat månaden, då har man förmånen att känna sig överlycklig när man väl har råd att ta en fika på stan. Och när man sitter där på det mysiga caféet och rör om i sin latte så har man lyxen att kunna tänka:

- Det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Starta om. Andas. Fortsätta.

Hjärnstopp. Huvudkaos. Error.

Det var det i veckan för mig. Det var som att huvudet inte ville vara med längre. Hjärnan började närma sig fullständig kollaps och vibrerande överhettning. Systemet varnade med stora blinkande lampor och felmeddelande dök upp på näthinnorna: "Programmet svarar inte". Det var bara trycka ctrl+alt+del. Starta om.

Ta ett andetag. Hålla händerna om huvudet för att hindra det från att krackelera. Starta om.

Det blir bara för mycket ibland. Alla tider. Alla att-göra. Alla middagar som måste inköpas och lagas. Och så barnen. Åh, barnen. Fantastiska fina, fruktansvärt krävande. Barn.

- Signe och Henry, gode Gud, när lämnar ni ert vettlösa okontrollerade naturkrafts-tillstånd?

- Leonard, när ska du växa alla dina fina tankar växa ihop med din kropp och komma i fas?

När ska vi komma i fas? Hela familjen? Det känns oändligt avlägset. Men ibland är det lättare att se vad som inte hänt, än det som faktiskt skett. Och vi har kommit framåt. Idag grillade vi korv på vår fantastiska grillplats på bakgården, med utsikt stilig som en långväga utsiktsplats. Solen sken från en djupblå novemberhimmel och alla människoansikten vände sig leende mot den och välkomnade de dyrbara strålarna. Signe och Henry släntrade runt och petade med pinnar och försökte jaga vår lilla pigga katt. Mellan näsramlingarna och frustrerade skrik, så var det hela en mycket lyckad lunchgrillning.

Som ett avstamp in i de nya tiderna. De tiderna då vi kan börja röra oss i nya cirklar. Göra saker med barnen, tillsammans, andas ny luft. För ett år sedan var detta mycket svårare. De kunde inte delta, de kunde inte gå omkring, inte jaga katt eller hålla i den kladdiga korven och mumsa i sig den.Vi har kommit framåt. Jag måste se det. Ta in det.

Så att jag vid nästa tillfälle då min hjärna hettar som en ångkokt rumpstek, inser att processen inte är statisk. Vi rör på oss. Långsamt. Men framåt.

Så det är bara att starta om.

Andas.

Fortsätta.

Den onda eftermiddagen

Det här är inte en novembereftermiddag som jag vill minnas. Nej. Jag vill lägga den i en svart låda, sätta hänglås, kasta bort nyckeln och gräva ner den i ett djupt hål.

Allting var i uppror. Vädret strilade grådaskigt regn från sörjande skyar. Jag och mina tröga hjärna hade glömt berätta för dagmammorna att jag skulle hämta klockan fyra istället för tre idag. Barnen var i spillror.

När jag, sen och besviken på mig själv och mitt kvaddade sinne, kom insnubblande till barnen hos dagmamman, så vreds kniven om ett varv till. Leonard klarade inte av att klä sig eller ens stå av sig själv, eftersom han hade ont i magen, i halsen och i fingret. Och säkert även i själen.

Detta förklarade han med den pipigaste gnällrösten norr om Dalälven. Och Signe och Henry skrek i kör om vem som skulle hålla min vänstra hand när vi skulle gå över vägen. Själv var jag fortfarande besviken på mig själv och min oförmåga att komma ihåg saker. Som till exempel, vilken tid jag ska hämta barnen.

Ett svart moln följde säkerligen minibussen där den svängde in i vår lilla by. Leonard fastnade i gråten, gnället och psykbytet. Signe fastnade i skriket, ilskan och tårarna. Den enda som var egentligen ganska nöjd, var Henry - men han påverkades effektivt av moderns svarta humör och syskonens klagovisa. Och började skrika desperat, som av bara farten.

Regnet tilltog. Psykbryten haglade. Moderns mod sjönk ner i benen, förbi fötterna och ner genom golvet. Nere i krypgrunden kurade modet ihop sig för att vänta tills stormen var över.

Det gräts utan uppehåll. Signe och Leonard grät så de dreglade och föll ihop på golvet, om och om igen. Rödsprängda ögon som blev ännu rödsprängdare för varje ny gråtattack. Henry krockade lite extra hårt med Signe och stal hennes leksaker, förvirrad av den konstiga stämningen.

Vissa eftermiddagar får övriga livet att framstå som lika lättsamt som en glättig schlager. Vissa eftermiddagar är nästan ondskefulla. Särskilt när de är i november. Det här var en sådan eftermiddag.

Det finns bara en sak man kan göra med sådana eftermiddagar. Skynda sig att glömma den.

Min hud, mitt jobb, mitt jag

Fredrik och barnen gjorde en blixtvisit på mitt jobb idag. Det är underligt. När världar möts. Två så fullständigt olika. Mitt emellan står man. Identitetsförvirrad. Kluven. Livsrollerna blir övertydliga.

Den ena. Där jag är en mamma. Min person, min kropp, sitter ihop med tre andra små personer och kroppar. Barnens fysiska närvaro i ens livs är så starkt att de nästan delar min hud. Alla deras små hyss, deras ljud, deras klapprande stereosteg, deras full-i-bus-miner, deras lockiga rufsfrisyrer, deras falsettpip. Att mitt hår flyger omkring i en tofs och jeansen är trasiga. Där känslorna finns inuti och utanpå. Glädjen och vansinnesutbrotten är lika närvarande som falukorven och makaronerna. Allt är vardag. Det vanliga. Mitt liv. Det jag är.

Och den andra. Där är jag kollega. En individ. En anställd av alla anställda. En medarbetare med sin integritet, sitt kontor och sina arbetsuppgifter. En kvinna. Som är klädd för att passa in i en vuxenvärld. En värld där man får välja vad man vill dela med andra. Hur mycket av mig som ska synas, hur mycket jag vill hålla för mig själv.

Och där kommer de vällande fram i korridorerna och i fikarummet. Gör kullerbyttor på golvet (alltså barnen, inte Fredrik), springer in till ett par enhetschefer med mössan på svaj och springer runt alla pelare och trycker på hissknapparna som de vore ett exklusivt nöjesfält. Människor blir hänförda av avbrottet av barnrop och fnittrande lintottar.

Jag blir så stolt så jag nästan spricker. Samtidigt splittrad. Blir för en sekund osäker på hur jag brukar vara, prata och bära mina barn. Som att mitt jobb-jag inte riktigt hunnit hoppa in i mamma-jaget. Som att jobb-jaget sitter kvar på kontoret och skriver på datorn och undrar vad det är för barn som springer i korridorerna. Och ändå delar jag deras hud. Att vara med dem är lika naturligt som att mina lungor hämtar ny luft varje andetag. Fullständigt och fullkomligt självklart. Bara inte här. Och ändå. Överallt.

Och jag ser det i kollegornas ögon. De ser vem jag är. Att de ser min andra hud. Vad det är som präglar mig.

Leonard betér sig världsvant där han släntrar fram till min kontorsdörr.

- Häj har jag vajit många gångej. Jag vet huj man jöj!

Bra. Om Leonard vet. Då vet nog jag också.

Att det bara att vara den man är. Man man får vara en och samma person, fastän i olika roller. Och att det fungerar. Att jag är okej. Oavsett.

Om jag bara låter bli att tänka så mycket.

Nya äventyr i mataffären

Hamburgare, blöjor och dressing. Det var det behövde köpa när hela familjen var på väg hem från Öppna Förskolan.
- Ska en av oss springa in eller ska vi gå in allihop?
Jag och Fredrik tittade på varandra. Det var som att vi tyst kom överens om att förneka att det senare var ett dåligt förslag. Kanske snudd på idiotiskt. För det är tråkigt att alltid vara så rationell. Hand i hand travade vi över parkeringen. Två jättekorta i matchande mössor, en halvkort i gul toppluva och två lite längre personer. Redan innan vi tagit oss igenom de automatiska spärrarna in i butiken hade vi stött på vår första motgång.
- Den! sa Signe bestämt och pekade på bilvaruvagnen. Varpå hon blev nekad och fick en förklaring som hon varken kunde eller ville förstå. Sedan var lilla matronan Signe fastnaglad i det marmorerade butiksgolvet.

När vi bänt loss Signe från sin fläck så började vi raskt marschera genom butiken. Jag och Fredrik i ett varsitt stadigt grepp händerna om de två kortaste. Leonard lojt eftersläntrande, på ett frånvarande sätt som bara fyraåringar kan vara. Okej, hamburgebröd. Sedan travar vi förbi fruktavdelningen.
- Jag äj hunjig, säger Leonard och sneglar på "barn-banan korgen". Plötsligt var hela syskonskaran förfärligt hungriga och vi rycker åt oss tre bananer som balanseras genom butiken.

Taktiken är att aldrig stanna tillräckligt länge på en plats så att det hinns plockas varor ur hyllorna. Svårigheten är när man faktiskt måste stanna i cirka 15 sekunder för att se att man väljer rätt storlek på blöjorna. Raskt börjades det plockas burkar med katrinplommonpuré ner från den motsatta hyllan och i en enda rörelse såg far och mor till att de giriga små fingrarna släppte taget om glasburkarna. Dags att öka tempot ytterligare.

Då började tvärnitarna dugga tätt. Signe och Henry varierade sina taktiker. Signe fortsatte med sitt statytrick, medan Henry mer körde med gelébensvarianten. Ljudligt ackompanjerade av gälla falsettskrik kånkade vi på sprattlande barn, halvätna bananer, en varukorg och ett stort paket blöjor.

Lagom till tandkrämshyllan började svetten bryta igenom på modern och fadern. Det var då Leonard kom på att han blivit lovad att sitta en stund i bilen vid entrén under tiden vi skulle betala. - Mamma, fåj jag gå till bilen?
Jag var för tillfället koncentrerad på ett hitta en skumbadstvål. En dålig idé att köpa det just idag. Men som sagt. Det är tråkigt att alltid vara så rationell.
- Ehh, det tycker jag inte ...
Troligtvis mumlade jag mitt svar. Om ens orden nådde Leonards toppluvehuvud, då jag plötsligt slets ur mina tankar av att Henry började sortera olika sorters bindor och Signe fick ett raseriutbrott.
- Leonard ...
Jag tittade bakom mig. Borta. Nu var svetten ett faktum.

Vi flög till kassan, där jag stressade genom betalning medan Signe började trycka på alla nåbara knappar och Fredrik letade rätt på Leonard. När jag och Signe överlevt betalningen återfanns Leonard i bilen och lillbrorsan bänkad brevid. En stunds lycka. Men sedan. Jag tog ett djupt andetag, för jag visste att överge de aldrig skulle överge sina platser bakom rattarna utan en strid och att ord som; "Nu får ni säga hej då till bilen", skulle talas för döva öron.

De svettiga föräldrarna stod inför sin sista prövning. Jag tog en vilt gastande Henry under ena armen och matkasse och blöjor i andra. Leonard segnade ner på golvet av tårdränktförtvivlan och Signe började krypa upp i bilen.

På något outgrundligt sätt tog vi oss alla fem, oskadda, tillbaka till vår minibuss. När alla barnen var fastspända och vi började rulla ut från parkeringen, vände jag mig till Fredrik och sa:
- Eller så skulle bara en av oss ha sprungit in ...

Sju års olycka

Jag var hemma med Henry idag. Han har ansträngda ruftrör vi kände att det var dags för ett besökt hos farbror doktorn. Hos doktorn deklarerade Henry att han inte skulle låta sig bli billigt manipulerad av doktorns roliga lampa och bamseklistermärke. Den förgäves skämtande doktorn fick känna på Henrys vansinnesurstyrka, som det gällde hans liv.

Under tiden var farmor och farfar hemma i huset. De är på besök hos oss denna vecka och har storligen hjälpt oss här hemma med praktiska göromål i huset och i synnerhet i den nya utbyggnaden. Lister i vårt nya njutbara badrum hade blivit målade och en stor nyinköpt spegeln från IKEA var flyttad bort till duschkabinen för att inte vara ivägen.

Efter doktorsbesöket klämde jag och Henry in ett besök hos färgaffärn för att fylla på med målarfärg åt flitiga farfar, medan en övertrött (efter doktorsdusten) Henry baxade fram varenda fasadmålartvätt som butiken kunde uppbåda.

- Jaha, och så ska ni ha de här? sa expediten med glimten i ögat.

En aning svettig och stressad skrattade jag och skyndade mig ut från affären.

Så kom alltså jag och Henry instormande från vårt doktorsbesök. Och en minut glömde jag bort mig. En halv minut. Kanske några sekunder. Tillräckligt många för att Henry skulle hinna tänkta:

- Jaa, jag gömmer mig i duschkabinen, som jag brukar!

KRRAAAAAAAAAAAAASCCH

Det var som att jag kastade mig in i badrummet i slowmotion. Neeeeeeeeeeej, skrek jag medan mitt inre vrålade många fula ord. Inne i duschkabinen stod en vättskrämd Henry med ansiktet förvridet i panisk gråt. Lika mycket över kraschen som över mammas vrede. Den bubblade aggressiv som en vulkan. Den heta lavan var som alla droppar i världen som fick alla bägare i universum att att svämma över.

Med all självdiciplin som jag kunde uppbåda bet jag mig i tungan, höll tillbaka de förtretliga tårarna, räddade Henry från glassplitter och tröstade honom tills han slutade hulka.

Alla känslor av att inte räcka till i livet, alla sömnlösa nätter, alla stereoskrik vid middagsbordet, alla omöjliga konflikter om alla dessa leksaker, alla stressade mornar, alla gnälliga stunder, alla gånger de vägrar sätta sig i bilbarnstolarna, alla läggningar som gått åt pipsvängen, alla saker som borde göras, alla matkassar man släpar alla veckor tills axlarna går ur led, alla gånger barnen tycker maten är äcklig, alla pengar som aldrig vill räcka, alla de stunder som jag bara vill lägga mig ner platt, skrika rakt ut och ge upp (medan barnen klättrar på mig och bråkar om vem som kan dra mamma hårdast i öronen).

Sju års olycka.

Det var verkligen vad vi behövde.
Verkligen.

Stolta Signe

Det är ruter i den här tjejen. Signe dikterar sin värld med bestämda steg och blixtrande blickar. Hon har ännu inget verbalt språk, men en inre tanke som är lika färgstark som regnbågens alla färger.Jag känner djup respekt för min enda dotter. När man måste neka henne något hon bestämt sig för, så är det som att krocka med berget. Och krocka med berget är inte roligt för den mamman som är trött som en trasa.

Jag känner djup stolthet för min enda dotter. Hon kommer kunna klara sig bra i livet. Hon verkar veta vad hon vill, rikta in sig på målet och inte ge sig förrän hon lyckats driva igenom det. Och lyckas hon inte, så låter hon vreden komma som ett åskoväder. Sedan tar hon nya tag och försöker igen.

Jag känner djup kärlek för min enda dotter. Signe.

Signe bär sin mormors mors namn, som var en kvinna med djupt känsloliv och bestämda åsikter. Men hon hade tunga ryggsäckar hon fick bära genom livet. Hon levde i en annan tid. Ett annat samhälle. Med andra förutsättningar.

Min mamma säger att Signe den yngre har samma stolta hållning som Signe den äldre. Det får mig att bli alldeles varm inombords. För jag och mormor Signe var själavänner, fram tills hennes bortgång när jag var 6 år. Vi förstod varandra, på det där sättet som inte krävde långa förklaringar och krångliga förväntningar.Och nu har jag min dotter Signe. Som bär både hennes stolta hållning och hennes namn.

Det gör mig glad att tänka att mormor Signe kanske sitter i sin himmel och förundras över denna nya lilla arvinge. Som får en ännu större chans en henne. Att kanske lyckas. Att bli något stort. Men det största av allt: Att få trivas med livet.

I tusen bitar, men inte krossad

Saker har gått i golvet hos oss en hel del på sistone. En gammal glasflaska på klinkersgolvet. Till synes i oänligt antal bitar. En värmeljuslykta i glas, som Signe dängde ihop med min rengöringslotion. Troligtvis i någon slags fantasi om att hon lagade mat. Men istället krossades den i golvet.

Och så jag. Känns som jag håller på att slitas itu. I tusen bitar. En liten bit på jobbet, en liten bit åt vännerna (dock en förkrympt bit), en åt mannen, en åt huset ... och så en stor bit åt Leonard, en STOR åt Signe och en STOR åt Henry.

Henry är en så fantastiskt sprudlande liten herre, som med osannolik frenesi vill ha 100% uppmärksamhet under 100% av sin vakna tid. Signe har en bestämdhet som skulle få vilken diktator som helst att darra. Och båda har röstresurser som får Kungliga Operan att hamna i bakvattnet. Och så Leonard. Han är fyra. Fantastiskt klok och oändligt förvirrad.Mina ben viker sig. Hjärnan kokar. Humöret exploderar.

Att vara splittrad är en sak. Att kännas som att man går itu, en annan. Splittrad har jag varit ganska länge. Sen jag blev mamma, tror jag, för fyra år sedan. Mer eller mindre, i alla fall.

Men nu är jag tvillingmamma och trebarnsmor, vilket är en lika vansinnigt stor välsignelse som det är eldprov. Och i den vackraste försommaren i år tog jag tvärslut. Jag grät för det mesta och blev arg för allting. Och så den där tröttheten. Som om att benen drog runt på 25-kilosvikter runt varje fot och gångjärnen i ögonen rostat sönder.

Sommaren kom och gick. Livet kanske inte kändes lika lättsam som den klarblåa väderleken, men allt höll sig ändå inom rimliga gränser.

Nu är hösten här. Tillsammans med den klara luften svepte den tuggande vardagen igång och tempot tickade igång. Tick-tack-tick-tack-tick-tack. Först som en klocka. Upp, iväg, jobba, hämta, handla, göra middag, i säng och så upp igen. Sedan som en travhäst. Tick-tick-tick-tick-tick. Och nu galopperar hästen på banan, snudd på sken. Oregelbundet och okontrollerat snabbt går det. TICK-TICK-TICK-TACK-TICK-TACK-TACK.

In, ut, in, ut. Men jag hör inte mig själv andas. Kanske för att jag håller andan. Och hoppas jättemycket att jag inte ska krascha, som flaskan mot klinkersgolvet.

Men jag måste försätta försöka höra mig själv andas. Måste hitta ett sätt att sätta ihop mig igen. Laga mig. Och aldrig tänker jag sluta andas. Så trots mitt sköra tillstånd, väcks en liten uppkäftig envishet. Som en liten terrier, som vägrar släppa taget.

Jag håller i. Jag går itu, men jag håller i. För min familjs skull. För min egen skull. För att Gud lovat att inte svika. Jag går itu. Men jag vägrar att krossas.