Nya stigar

För två månader sedan blev jag anmäld till en kurs i Stockholm som äger rum imorgon. Jag hade tänkt åka dagen innan och besöka goda vänner, så precis just nu skulle jag ha suttit på ett tåg mot huvudstaden. Men här sitter jag i barnens mörka rum och väntar på att Signe ska sluta snurra runt i sin säng och prata massa tok. Jag sitter inte på något tåg och ska inte på någon kurs. Allt är satt på paus. Tänk om jag hade vetat för två månader sedan att jag istället ägnar mina dagar åt att inte ägna mig åt något. Och en tax. 

Så. Jag försöker förhålla mig till att jag inte ska förhålla mig till något. Det är en heltidssysselsättning, må jag säga. Både taxen och icke-föehållande-arbetet. 

Vad försöker jag säga? Jo, för det första. Vad märkliga vändningar livet kan göra. Att vi skulle bli med hund var en oväntad vändning. Att Fredrik skulle ha en kollega vars vän föder upp småhundar som hade en tax som gav sig på deras frigående höns och behövde en fodervärd åt den lilla bedårande hönsjagaren. Och att det skulle bli vi. Det hade jag aldrig kunnat gissa för två månader sedan. Inte hade jag heller kunnat gissa att jag inte skulle åka på den där kursen som jag var anmäld till. Inte hade jag kunnat gissa att jag helt spontant skulle börja på yoga heller. Jag som aldrig satt en fot på en yogamatta i hela mitt liv. Nu upplever jag helt nya dimensioner av kroppen med hjälp av krigarepositionen och delfinen och allt vet vad. Min kropp behövde något nytt och ett tillfälle dök upp. Som att kroppen visste något som jag själv inte hade fattat, när jag till min egen förvåning anmälde mig till kursen. 

Jag försöker också säga det här med att förhålla sig till icke-arbete. Att ge dig själv ett okej i att få ägna tid till sig själv. Stå ut med den bedrägliga känslan av att vara onyttig. Istället se det som förståndigt investerad tid på sig själv. Jag behöver skapa nya neurologiska banor i huvudet som lär mig ett nytt sätt att se på vad "nyttigt" egentligen står för. De mest välupptrampade stigarna i våra huvuden tycks vara dem som går till negativa platser. 

Att ta ansvar för sitt mående och sin kropp är också en nytta. Egentligen den största nyttan man kan göra både sig själv och sin familj. Ändå är det viskande känslor som säger annat. Som rynkar på näsan åt mig och säger att jag är arbetsskygg. Att jag smiter undan. 

Vid yogapass och magnifika morgonpromenader med Taxen Ida skapas nya upplevelser av världen. Av mitt eget liv och av min omgivning. Hjärnan får en liten knuff framåt i arbetet att skapa nya stigar. 

Hela vår lilla by är översållad av maskrosor. Detta ogräs som gör världen så vacker med sina tusentals små solar. Allt är hur man väljer att se på saken. Vad är fint och vad som är fult. 

Jag jobbar på att se mig själv som fin. Jag ska försöka få den stigen att bli väl upptrampad. Tillsammans med Taxen Ida. 

För barnens skull

Som tystnaden när man klivit av bussen. Man har lite vingligt ställt sig i gången, väntat på att de gnisslande dörrarna ska öppna sig. Man stiger ut ur den instängda bussdoften och ner på knastrande grus. Med ett stånkande och mullrade moln av damm kör bussen i väg. Och det blir tyst. Man hör fåglar som kvittrar. Vinden friskar i lite och sveper över kinden. Du är framme. Du är fri. 

Att vara sjukskriven på grund av utmattningssyndrom är inget drömscenario precis. Om det hade funnits något annat sätt att göra det på, så hade det varit väldigt välkommet. Hade det gått att bygga in en chans till återhämtning i vardagen. Ett aningens mildare tempo i arbete. Om man hade befriats den ekonomiskt hårda piskan som slår oss med sina bryska tag. Om man hade fått koncentrera sig lite mer på en sak i taget. Istället för att göra ofrivilliga cirkuskonster med livet som insats och barnen, relationen, jobbet, ekonomin och drösen av samhällets krav som glödande klot slängda i luften. Jag som inte ens kan jonglera med bollar. Jag är inte skapt för stress. Ingen av oss är det, i allafall inte i längden. 

Men nu har jag klivit av jobbbussen. Jag tar djupa giriga andetag av tystnaden. Jag försöker andas ikapp några års icke-andandes. Jag försöker förvalta min tid väl. För barnbussen och relationsbussen och skötahemmetbussen och diverse andra små bussar åker jag fortfarande med varje dag. Men mitt mål är att klara resorna med dessa bussar väl. 

Särkilt barnens. Jag vill inte kliva på deras buss med en klump i magen och ilska i bröstet. Jag vill ägna min tid med dem att vara deras mamma, så att de känner min kärlek och vägledning som ett tryggt inre kompass under resten av deras liv. Inte som en perfekt förälder. Men en mänsklig förälder, som vill och orkar göra sitt bästa. För det är just detta som är en 

förälders uppgift. Men någonstans på vägen har det slarvats bort bland livspussel och lönebesked. Människans runda behov ska ständigt tryckas ner i fyrkantiga hål. 

Jag önskar att det funnits ett annat sätt att göra detta på. Men nu, för mig, med livet och samhället och vad det än är som gjort att jag hamnar just här. Så omfamnar jag min sjukskrivning och ser den som en välsignelse. 

Så än hur bakvänt det kan tyckas vara. Om sjukskrivningen kan få mig att orka och vilja vara förälder igen. Så är den det bästa som har hänt mig.

Avhysning

Det bor en Trötthet bakom mina ögon. En oinbjuden hyresgäst under allt för många år nu. Tiden är inne för avhysning.  

- Du behöver trycka på avknappen ett tag. 

Så löd slutligen doktorns ord, efter att en timmes samtal. Avknappen. Finns det en avknapp på livet? Nej, det är ju det som är kruxet. Det var därför jag satt där, hos Dr A-M och vände utochin på mig själv. Jag är som en dator som gått med fulla fläktar i flera år nu, processorn är ilsket överhettad och den ena varningstexten efter den andra upplyser om att mjukvaran riskerar haverera. 

Avknappen. Jag ramlar nästan av stolen av lättnad. Som att jag upplöstes och rann ut som en deg på det vita doktorsrumsgolvet. 

Jag hade vänt utochin på mig själv för att ge henne en sådan rätt bild som möjligt. Jag vibrerade i hela kroppen. Som om jag fysiskt hade ryckt ut delar av hjärta och själ, så hon kunde göra en läkarundersökning av de berörda kroppsdelarna och en korrekt bedömning. Med mina nästan hasplande, osammanhängande myllrande beskrivningar av livets alla detaljer, var det som att hon klämde och kände på mitt inre, lade det under lupp och analyserade resultaten. Alla kort på bordet. Med mig själv och mina sista krafter som insats. 

Avknappen. Doktorn gav mig tillgång till en avknapp. Att låta processorn gå ner i viloläge. Fläktarna får tystna och datorn svalna. 

Jag har haft en känslan av ständig trötthet i flera år nu. Gruskänslan och ansträngningen att hålla ögonen öppna är så konstant att jag för något år sedan gick till optikern och nästan hoppades att hon skulle hitta nåt fel på synen. Inte ens en liten översynthet. Men när sockerdrickan började pirra innanför pannbenet. Och en känsla av frånvaro och oförmåga att arbeta. Ni vet, det står "loading", men inget händer. När varje liten detalj kräver en maxansträngning. 

Avknappen. Tröttheten har snyltat på mitt liv länge nog nu. Det är dags att återta mitt eget liv. Det går väl inte på en handvändning. Efter fem-sex år av konstant uttag på anspänningskontot så är minussaldot kraftigt. Må det ta den tid det tar. Dr A-M har hjälpt mig med en avknapp, i alla fall under en tid. En värdefull tid. Min vän Christer ger mig verktyg att förstå min mjukvara. Och resten får jag göra själv. Genom att helst inte göra någonting. Men kanske framförallt med att sluta med att köra över mig själv hela tiden. 

Tröttheten. Tiden är inne för avhysning. 

Att vara allergisk mot själva livet

Att vara trött är som att titta på livet genom en glasruta. Man är där, men ändå inte. Livets repor skymmer sikten. Det är en distans mellan en själv och verkligheten. Man ser allt som rusar på omkring en, men kan inte riktigt nå det. 

Att vara trött är också som att leva utan filter. Hudlös, naken. Allting tränger in, in, in. Ens naturliga försvar har nötts ner och kvar är bara en oskyddad människa. Som en dator utan antivirusprogram. En själ utan immunförsvar. En kommentar, en utmaning, ett litet gupp i vägen. Blir till skoningslösa svårigheter, berg att bestiga. En dag på jobbet är ett maratonlopp. Hörseln känslig som glassplitter. Kroppen öm som ett infekterat sår. 

Man är inte sjuk. Ändå klarar man nästan inget. Skör som äggskal. Minsta lilla tryck, så är man krossad. 

Som att vara allergisk mot själva livet. När det är låga halter av livet, så klarar man sig hyfsat. Man snörvlar bara lite. Men när livet tar i med full styrka, så har man ingen chans. 

Jag är trött. För att förstå varför så kan man nog bara läsa ikapp lite inlägg på den här bloggen. Men så finns det mer, som ligger djupare, där mellan raderna. Allt passar inte att beskriva för allt och alla. Alla människor har sina egna rader och alla människor har sådant som ligger mellan raderna. Som kanske man bara själv vet om. Som man kanske själv knappt förstår. Ändå påverkar det oss. Hela tiden. 

Jag är trött. Och jag har tre fenomenalt fina barn. Men när man knappt orkar med sig själv, så är det svårt med guldlocksbarn som väcker en med att leks skeppsbrott i sängen. Virvlar kring ens kropp som orkaner. Ropar högst för att höras. Kräver min ömma kropp, min darrande själ. 

Min familj är inte en sekund mindre fantastisk för att jag är trött. Jag behöver hitta en väg ur tröttheten. Behöver göra det som krävs. 

Så jag kan leka skeppsbrott i sängen snart igen.