Semester, helt enkelt?

En vecka på semestern är lagd till handlingarna. Vi möts och vi stöts med varandra. Att ha semester ihop. Att vips ha vardag ihop. Att ha frukost, lunch och middag ihop. Att mötas som familj, på riktigt.Det tar lite tid. Nu efter en vecka har vi kalibrerat våra uppnötta vardagsvägar så att de inte krockar fullt lika mycket.

Barnen har funnit varandra i en och annan lek, då den vardagliga dansen med kamraterna hos dagmammorna fått ställa sig i kulisserna en stund. Så träder syskonleken fram lite tydligare. Storebror får spela Allan. Småsyskonen får retas, fnittra och beundra. Böcker hinner läsas och glass ätas. Barnen springer ut i sina pyjamaser i gröngräset, äter bulle till mellanmål, lägger sig två timmar efter läggdags på kvällen - och alla rutiner är sådär hälsosamt semesterflytande. Goda vänner och släkt har kommit på besök och vi har ätit gott och fikat massor. Trevande ord mellan barnen som utvecklats till utblommade lekar. I bruset av barnens lek har de vuxna avhandlar tiden som gått, vardagens bestyr och hur läget ligger - samtidigt som vi har tröstat barn och löst leksaks-intresse-konflikter. Sedan har vi sagt hej då, vinkat, diskat och plockat ihop.Med trötta kroppar har vi sjunkit ner framför TV:n och reflekterat över vårt möte. Varje möte kräver sin insats, men ger sin belöning i stärkta band och berikade relationer med människor. Sedan vill både hon och han titta på något trevligt på TV:n, då vi upptäcker att vi inte alls vill se samma sak. Gäspande kompromissar vi med varandra.

Men på semester hinner även trötta föräldrar ha samtal med varandra som skjutits upp och blivit satta på paus. Vardagligt och livsfilosofiskt. Både tråkigt och viktigt. Både ytligt och känsligt, hinner avhandlas över kopparna kaffe som bryggs och stunderna som uppstår. Trötthet som kommer ikapp och tar ut sin rätt. Tunga känslor, som föder nya processer. Som för oss framåt. Som blir en del av resan. En del av relationen. Av familjen. På semestern. Det må vara något positivt med semester, men ingen har sagt att det endast är enkelt.

Som en diamant i mitt hjärta

Alla dessa små detaljer som tillsammans utformar vad vi kallar livet. Alla dessa stunder som tillsammans utformar vad vi kallar en livstid. Vissa stunder i livet sväller som en överjäst deg och hänger över kanterna med sin kladdiga existens. En sådan stund var igår när det var dags att äta korv och för Henry att överge den stillastående åk-för-10-kronor-bilen på Stormarknaden . Signe och Leonard lämnade motvilligt sin brandbil. Det Henry gjorde går inte att kalla "motvilligt". Det hamnar i en helt annan kategori.

Henry satt i racerbilen. På min första och andra uppmaning skakade han så häftigt på sitt huvud så att lockarna flög och blicken blixtrade. Sedan blev det "nejnejnejnejnejnejnej", tills det hela övergick till ett skrik av dödsvrålskaraktär. När jag lyfte ur honom var det som att hela hans kropp fullkomligt exploderade i sparkande och fäktande armar och ben. Det var som att försöka fånga en ilsken tjur, men utan det röda skynket och den stora äran. Istället sneglade människor skeptiskt på oss där vi drog fram som en skrikande orkan. Leonard ville vara behjälplig och köra kundvagnen under tiden jag var upptagen med Henry, varpå jag ser honom åka slalom med den stora vagnen mellan kunderna med ett par milimeters hårsmån.

Väl framme vid korvdisken finner jag Signe simmande på golvet under ett av borden och frejdigt smaska i sig halvätna korvar från tidigare gäster. När vi sätter oss vid bordet och jag ger ifrån mig en ljudlig suck, säger Leonard:
- Mamma, jag tjoj Henju kommej bli bättje näj han blij stoj.
Och det frustrande skrattet som var tvunget att tränga sig fram genom min frustrerade kropp och se hur komiskt allting var.

Det var en stund i livet. En del av livet. Som alla små stunder som liksom miljoner pusselbitar utgör varje timme och dag. Jag och Fredrik har semester. Några utvalda dagar på året då vi lösgörs från våra ordinarie arbeten och har möjlighet att själva förvalta minuterna och timmarna. Då vi ska ha stunder av vila, stunder av familjetid, små utflykter, träffa vänner och stunder av "hinna-göra-sånt-som-man-aldrig-hinner-annars". Städa, måla saker som behöver målas, kanske sätta upp de där listerna? Och där trängs allt detta, med varandra. Under livets alla stunder. Och ju mer saker som behöver göras, så blir inte stunderna fler bara tiden mindre.

Sällan inser vi heller att det är dessa stunder som svischar förbi som Formel-1 bilar är livet som passerar. Och inte förstår vi heller alltid att det inte spelar roll om man kostar på stunderna med dyra semestrar eller fina saker. Stunderna blir inte då automatiskt mer minnesvärda. För livet själv väljer ut vad som vill bli ihågkommet. Stunden med vrålskrikande Henry på Stormarknaden har redan etsat sig fast i min kropp. Den har redan intagit sin plats i en av stunderna i livet. Som varken jag vill eller inte. Kommer träda fram som en tydlig pusselbit bland alla de andra. Och det som jag tyckte var att uppleva dödsskuggans dal igår. Kan vara de minnen som strålar mest. Kanske är just detta ett sådant minne.

Så när det förlorat sin nutids beska frustation kommer slipas från att vara en gråsten till att gnistra som en diamant i mitt hjärta.

Glad midsommar alla vänner! Hoppas minnet av den får glittra!

Fånge i Landet Gnäll

Okej. Nu är jag less. LESS. Gränsen är nådd. Måttet rågat. Varsågoda, Signe och Henry, nu är det dags att börja prata! Just det. PRATA! Och sluta gnälla som enda kommuniktationsform.
- Mamma, dudidodidom, säger Signe och tittar förmanande på mig. När jag gissar fel så ger hon mig mördarblicken och då vet man vad man har att vänta. Tårögonen. Gnället. Skriket.
- Neeej, deeeheeen, säger Henry och pekar med ansiktet ihopskrynklat som ett olyckligt russin. NEJ, DEN, NEJ DEEEN! Tårögonen. Gnället. Skriket.

Om man gör en snabb överslagsräkning så tror jag att cirka 80 procent av Signe och Henrys vakna tid tillsammans med sina älskade föräldrar består av av 40 procent gnäll och 40 procent skrik. Vi är fångna i det dystra Landet Gnäll. Öronen ringer och huvudet dunkar. Skriket tar inte bara kål på hörseln, utan också på vettet. För att inte tala om gnället. Gnället tar kål på alla spillror som är kvar. Det fiffiga med att ha ett tvillingsyskon är att de får goda tips från varandra både hur, när och varför man bör gnälla. Oj, tänker Henry och tittar på Signes surmin tvärsöver bordet, nu höll jag på att sitta nöjd hela middagen. Vips. Henry börjar gnälla. Lika Signe.

Oj, just det tänker Signe och tittar på Henrys vråltjut tvärsöver bilen. Mamma får ju inte lyfta in mig i bilen, jag ska stå här och vägra klättra upp. Vilken idé! Vips. Signe börjar skrika.

Någon gång, när jag försökt spela oberörd för deras gnäll och vänt uppmärksamheten inåt, så har jag noterat kroppens alla fysiska reaktioner. Det jag känner är fysiskt obehag, som tusentals små sylvassa nålar som sticker mig på huden. Som het vax som rinner över huvudet på mig och in i hjärnan så att det känns som att den ska börjar koka. För att inte tala om bröstkorgen. Kraftiga hjärtslag och rusande blod i ådrorna, som även det är påväg att koka och ursinnigt spränga sig loss från sina kärl. Gnället. För att inte tala om låtsasgråtet när någonting inte blir exakt som de själva vill. Som sandpapper på öm hud.

Och hur svårt det är att värja sig. Mycket står man ut med, men gnället krånglar sig förbi varje liten mur och barriär som en skoningslös tsunami. Skriket. Gnället. Låtsasgråtet. All denna frustration i dessa små kroppar för att deras inneboende diktator, Herr Utveckling, beodrar dem att trotsa. Att prova sin egen vilja. Och pröva sina föräldrar allra hårdast, för det är de som älskar dem mest. Jo, tack, Herr Utveckling, det stämmer - men kan du hälsa gnällspikarna att om de utvecklar språket så skulle de kanske någon gång ibland andra toner. Rösten. Orden. Och så skulle deras föräldrar inte se så vanvettiga ut fullt lika ofta.

Och det faktum att trotsperioden någon gång går över. Att de någon gång faktiskt kommer att prata så det sprutar. Att de någon gång blir stora, gamla och giftasvuxna och vi skrattar åt det på deras förtjusande bröllop. Struntar jag fullständigt i. För idag och varje dag är jag fången i ett land av gnäll.

Så nu ber jag snällt. Det räcker nu. Om ni slutar gnälla, så kan få all glass ni vill. Och godis. Och ponnyridning och Blixten MacQueen och Pippi och Lilla Gubben. Vad som helst!

Bara ni släpper ut mig från Landet Gnäll.

Söta som stryk

Fem små kattungar som ännu inte öppnat sina ögon för världens vedermödor. Och när de väl kan se så kommer de kunna slicka en tass och med stolt hållning gå därifrån.

Fem små kattungar, nästan lägst på skalan över viktiga individer i vår värld - men helt ovetandes av detta lever de tryggt vid mammas trygga värme och växer sig starkare för varje dag. Och lever och andas ändå.En liten kattunge ska få dröja sig kvar i denna lilla trygga vrå av världen, medan fyra små kattungar behöver hitta nya underbara platser att bo på. Med förnuftiga människor som vet att förstå att katten är en individ värd att acceptera . En livskamrat som man behöver låta leva stolt och nöjd, utifrån kattens egna höga person.
Fem små kattungar, har krävt sin rätt att finnas. De får sin bullriga omvärld på fall, genom att bara lilla där och pipa. För de är söta som stryk.

Berättelsen om en mor

I lördags var dagen kommen då det var dags att föda. Jag vill berätta den gripande historien från början till slut och känner därför att jag måste varna känsliga läsare. För livets begynnelse är om än mäktig och stark, inte alltid helt vacker.

Det började med att den bliviande modern Kezia vankade av och an, ängsligt letande och kelande. Hon tittade på oss med sina outgrundliga kattögon, som om hon försökte låta oss höra sina tankar. Ivrigare och ivrigare snurrade hon runt i huset och provade platser. Garderoben, Pippitältet, under soffan, i lilla förrådet. Leonard, som kan förstå när katter pratar - visste precis vad det handlade om.
- Hon säger att hon ska få sina ungaj nu, utbrister han självklart.
Jag, med sin egen förlossning nära i minnet, kunde istället känna hennes ivriga ängslan. Jag mötte hennes mörka kattblick och såg hennes bedjan om flockens stöd vid denna svåra stund. Flocken, denna dag bestående av mamma Helena (sedemera kattmoromor), lilla kattfarbror Henry, stora kattmorbror Leonard och så kattmoster Signe, gjorde allt i vår makt. Största ansvaret kände kattmorbror Leonard som troget höll henne sällskap i sin hörna i lilla förrådet som jag vänligt men bestämt påvisat henne. Så snart han lämnade hennes sida gick hon ängsligt efter.

- Leonard kan du sitta med henne lite tror du? undrade jag, språkrör för den ängsliga modern.
- Jajjamen, sa han och parkerade sig vid den dörröppningen. Sjöjövajfabbe-fajfajsfaj, de va mej en sjusädeles kaj! hördes snart skrålande från kattmorbrorn och Kezia lade ned huvudet för att vila en stund lugnad av den sällskapliga sången.
- Föjjesten Kezia, kan du vänta lite med att föda, jag ska baja hämta mina bilaj!
Kezia fixerade sin oroliga blick på den hårfagre unge pojken. Han var snart tillbaka och gav henne alla sina bästa råd.
- Tjyck Kezia! Tjyck ut ungajna!
Hennes ängslighet ökade i takt med böljande rörelser över magen, vilket jag i mitt inre förstod var värkar. Med en overkligt stark känsla sympatiserade jag med denna vånda, varpå hon oroligt började springa runt i huset. Hon ställde sig på olika platser och började trycka.
Slutligen hamnade hon i sin bajslåda och där hon med stirrig blick satte igång att trycka. Och sedan blir mitt minne en aning otydligt. Många saker hände på samma gång.
- Mamma, titta däj! utropade Leonard

Och ur Kezias rumpa hängde en slemmig kattunge och lite annat odefinierbart slem. Allt detta var nära att landa rakt på Lilla gubben som Signe lagt ifrån sig på golvet. Signe stod med uppsprärrade ögon och mumlade skräckslaget för sig själv; "neeej, ajjj!" med Henry gastade; "DÄJ, mamma, DÄJ!".

Med en handduk i högsta hugg lyckades jag tog emot det lilla darrande knytet. Jag torkade försiktigt bort det värsta slemmet och kände att den lilla ungen inte vägde mer än en varm korv med bröd. Hjärtat slog för allt som det var värt av den chockartade entrén till livet. Stressad och förvirrad smet Kezia därifrån. Jag försökte följa efter henne och visa den lilla avkomman för henne, men hon tycktes leta efter något annat. När hon slutligen visade intresse för den skakiga blinda ungen och såg ut att börja slicka den, så öppnade hon istället sina käftar och började måtta in hugg på det det lilla huvudet som med sina mösstroféer.

- NEEJ! Ät inte upp din unge! skrek jag förskräckt och ryckte bort det lilla livet från henne. Den pep ynkligt och jag kände hur en lätt panik sänkte sig över mig. Ett virrvarr med tankar på berättelser om unga katter som äter upp sina ungar och hur vi skulle behöva se den lilla ungen självdö i brist på dimjölk, snurrade runt i min överhettade hjärna.

- Ätej hon upp sitt barn!? skriker Leonard med skräck i blicken.
- Jag vet inte Leonard, jag hoppas inte det, sa jag klentroget.
- Åh, nej, åh, NEJ! Jag som tjodde Kezia skulle bli en jättebja mamma! utropade han förtvivlat och sprang snyftande ut på gräsmattan.

Jag visste inte för vem mitt hjärta blödde mest. För det stackars nyfödda livet eller min egen förtvivlade, djupt engagerade, avkomma. Det var då tanken lyckades tränga fram till mig. Efterbörden. Någon har nämnt någon gång att kattmammorna ofta vill äta upp efterbörden. Ett litet hopp tändes. Kanske var det efterbörden hon så ängsligt sprang runt och letade efter? Kanske var det den som hon förväxlade ungen med?

Halvt äcklad började jag leta i handduken som jag höll ungen i efter den slemmiga klump som kommit tillsammans med ungen, sedan dök jag ned brevid Kezia och visade upp den för henne. Hon nosade först skeptiskt innan hon satt tänderna i den. En våg av lättnad for genom mig. När hon sedan slukat den insåg jag att det bara fanns en sak att göra.

Jag lyfte den omtumlade nyblivna modern in i den mjuka boet och sedan lade jag dit ungen. Må det bära eller brista, tänkte jag, för ungen överlever ändå inte utan sin mamma. Men GODE GUD låt henne inte äta upp den! Hon nosade lite trevande på ungen som med ofattbart kraftfull iver och med oseende ögon började leta efter den livsgörande mjölken.

Då var det som att ett lugn sänker sig över den stressade kattmamman. Hon lade sig rätta, slickade välkomnande på ungen och lät den böka runt efter hennes spenar. Jag satte mig utpumpad av lättnad på golvet, när jag insåg att Leonard gick omkring i sin förvivlan ute i trädgården.
- Leonard! Hon tar hand om sin unge nu!
Glädjestrålande kom han skuttande.
- Åh, det vaj ju det jag visste, att hon skulle bli en underbaj mamma!
Vi stängde dörren om den lilla kattlyckan och lät det darriga ekipaget ta hand om varandra i lugn och ro. När vi en och en halv timme senare tittade till dem, så hade den lilla ungen fått sällskap av fyra små syskon som alla ivrigt sög på mammans spenar. Kezia mötte stolt och matt min blick.
- Du har varit så duktig, Kezia, sa jag och hon tog kurrande emot min smekning.

Ja, alla mammor som någon gång burit ett barn i sin kropp är duktiga. Oändligt, ofattbart, underbart duktiga.

Knivskarpt levande

På svajiga ben lämnade vi vår lilla stad i söndags. Jag, maken och brodern hade ett dygn att spendera i vackra huvudstaden. Ett event i Globen stod på programmet för att fira broderns födelsedag och för övrigt en del vuxenaktiviteter på önskelistan. De är ofta ganska anspråkslösa, de där önskelistorna.

Typ - få sitta på en resutaurang utan att vara som mardrömsgäster med matskvättande, skrikande barn. Att få strosa på stan utan oförutsedda blöjbyten och butikskravlande barn. Gå ut på kvällen, känna sig - om inte som en ungdom, men i alla fall något sånär ung. I alla fall inte gammal. Eller, levande. I alla fall levande. Som en levande människa.

Jo, visst, är jag en människa när jag är hemma och är mamma också. Mammor och pappor är också människor. Men då är vi liksom hela tiden någon annans människa. Hela våra jag tillhör uppgiften. Mammauppgiften - pappauppgiften. Hela min kropp, mitt väsen, mitt hjärta och själ tillhör den grandiosa uppgiften. Och då kan man nästan glömma bort hur och på vilket sätt man lever. Man överlever, man jobbar, man finns till hands. Men inom vissa ramar, i vissa former.

Så märkligt att bara känna sig som en, vilken som helst, levande människa. Som är sin egen. Vuxen och bara, sin egen. En stund. Så det gjorde vi. Vi gick omkring på stan, åt på restaurang, gick på vårt event, strosade, var uppe sent, SJUKT sent (när 22.45 är sent i vanliga fall, ja, då fattar ni). Njöt av nattliv, träffade lite nya människor, åt på ett nattöppet McDonalds, tog tunnelbanan hem och somnade när morgonfåglarna började sin uppsjungning. Vi kände oss exakt lika dödströtta som vanligt dagen efter. Inte mer dödströtta. Inte piggare. Precis lika som vanligt.Men wow, vad levande vi kände oss.

När vi satt i bilen hem pratade vi om dygnet i Stockholm som vore det en veckas upplevelser. Vi hade till och med sett Kungliga vaktparaden och Peter Forsberg. Som att vi levt ett annat liv, nej, bättre upp, besökt ett helt annat land. Nej, en annan planet! Långt bortom vintergatans vardagliga stjärnor. Vi hade sett nya dimensioner, galaxer, nya väsen. Helt onåbara för jordens enkla invånare, så avslägsna och sällsynta de är.

DÄR hade vi varit. Eh ... Eller? Eller hade vi helt enkelt varit barnlediga i Stockholm ett dygn och blivit helt groggy av den ovana känslan?När jag var på toaletten på en av mina favoritrestauranger i Stockholm för en lunch innan vi skulle sammanstråla för hemfärd - så kom det över mig. Det faktum. Att jag var cirka tre-fyra timmar från att återse mina barn.
Att vi nu skulle åka hem till barnen. Att vi snart skulle få ha deras varma mjuka armar omkring våra halsar och titta in i deras gnistrande stjärnögon. Och att det var 3-4 timmar kvar tills dess. Som genom ett slag var 3-4 timmar en evighet! Varje mil på E4:an mot Gävle kändes långsammare än en hasande snigel. Det njutbara dygnet utan barn blev plötsligt en smått oviktig, men ändå trevlig, biroll i livets stora huvudroll.

Medan jag satt där i min snigelbil så hade jag lite tid till att begrunda. Hålla upp och beundra denna skarpa känsla. Av längtan. Intensiv kärlek och ömhet. Moderkärleken, faderskärleken. Den äger inga illusioner om att kvällen, natten, dagen och veckorna som följer ska bli en lekande dans, en dröm av glädje. Nej. Den vet att utmaningarna börjar samma minut som vi återträder in i barnens synfält. Med vidöppna ögon vet vi detta. Men ändå. Ändå är det som definitivt. Så knivskarpt klart. Att jag inte önskar någon plats på jorden hellre än hos mina barn. Oavsett allt det åtråvärda, spännande livet där ute. Oavsett vad som helst.

Livet med mina barn upptar mitt väsen så att jag ibland inte inser. Att TACK vare det. Mitt i mammauppgiften där jag alltid jobbar och alltid finns till hands. Är någon annans människa. Mina barns människa. Precis just så. Är jag knivskarpt levande. Varje dag.

När himlen är vårt tak

Barnens tid är här. Barnens tankar är sommarens.
Lyckan är när sommaren har kommit till oss. Lyckan är att bara få vara i sommarens underbara rum. När världen byggs ut med gröna hus med levande väggar. När jag känner solen smeka min kind och vinden är varm. När ute och inne smälter ihop till en enda plats som kallas hemma. Vi får leka som vi vill med jord, vatten och vind. Kläderna får bli smutsiga och fingarna kladdiga. När himlen är mitt tak och gräset kittlar under mina fötter.

Lyckan är när vi får bada utomhus, när vi får gunga och när mamma sitter med mig i hammocken och läser en bok. När vi går och tittar när kossorna släpps ut på sommarbete och gör glädjeskutt. När vi äter pannkakor till lunch på vår uteplats och det inte gör så mycket om vattenglaset välter.
Den läkande tiden är här. Sommaren ger mamman och pappans trötta tankar ny kraft och lust:

Lyckan är att våga njuta av de goda stunderna tillsammans med barnen. Lyckan är när sommaren kommer med sin uppmjukande värme och glada ansikte.

När jag vågar bara vara och inte tänka på alla de mörka dagarna som gått förbi och mörka dagar som skall komma. Lyckan är att våga njuta av plötslig lycka fastän gårdagen var full av olycka. Att förstå att livets balansvåg inte följer logiska mallar där lycka och olycka måste betalas med jämna vikter.

Att våga bara tacka och ta emot när den goda sidan helt oförhappandes tippade över. Då värmen kom och molnen sprack upp. Solen tittade fram. Och lyckan likaså.

Är det inte underbart att jag inte måste ta ansvar för morgondagens svårigheter för att förtjäna lyckan för idag?

Jag beklagar alla de dagar som inte känns goda. Som känns som raspande sandpapper på själen. Då jag tittar på mina barns ansikten, men missar att deras ögon tindrar och kinderna doftar sött.

Men att sörja de svarta dagarna gör inte att jag får dem tillbaka. Men att låta de goda dagarna passera obemärkt skulle vara som att låta gyllene korn försvinna mellan fingrarna.
Idag var en god dag. Genom att njuta av den blev de onda dagarna mindre betydelsefulla. De krympte som ynkliga små regnmoln i horisonten, långt bort från vår klargula sol. Vi njöt av att himlen var vårt tak och solen vår vän.

Att njuta av de goda dagarna är att fånga de dem. Äga dem. Föreviga dem.