Inte tu tal ...

Idag: Tal -och språkbedöming vid 2½ år på BVC. Med andra ord. 2½-åringar gånger 2. Henry fick tiden klockan halv tio. Signe klockan tio. Och så en storebror på köpet.

Alltså.

Min äkta make fick den icke så angenäma uppgiften att stuva in barnen i bilen och frakta dem till BVC. I tid. Jag fick den förmånliga lotten att promenixa från jobbet i rask takt, ut-flexad och harmonisk. Möta upp mannen med rök fortfarande pysande ur öronen och tre troll glatt spankulerande in på BVC. Hela BVC-byggnaden intet ont anande. Men de skulle bli varse.

Henry först på tur. "Jaha, Henry, nu ska vi se ... kan du säga vad den här heter...". Hon håller upp en boll. Guldlockarna guppade in i BVC-sköterskans rum i sällskap med byggnadens största leksaksbil.

"BRRRUUUMMM", vrålar han."Om ... eh, om du skulle kunna sätta dig på stolen som ...".

Guldlocksmagistern stannar upp för ett ögonblick och blinkar lite förvånad på damen i rummet. Sedan det bestämda ansiktsuttrycket. Henrys besked till den främmande damen blev: "NEJ!"

Och allt man ser av guldlocksherren är ett fartstreck som låter "BRRRUMMM". Men BVC-sköterskan kämpar tappert på. Det visades upp dockor och kossor och bilar, det skulle ritas och det ska sparkars boll, mätas och vägas.

Det blev "NEJ" till vägning och mätning (fartstreck igen) och det blir ett bestämt "BRUM" som svar på tjatet om vad bilarna heter, ett guturalt "AWWH" om vad hunden hette och så slängde han in ett litet "VAOVAV" (Henrys ord för katt) och "MAMO" (Henrys ord för mormor) här och där, så att tanten skulle bli nöjd.

När det dessutom skulle sparkas boll, blinkade han lite överseende mot henne, slängde iväg en pricksäker vänsterfot och skyndade sig att fly fältet. Fast först skulle han stänga av och på den elektroniska vågen ett par gånger. För bara för att man inte vet hur man säger "docka", så betyder inte det att man blixtsnabbt noterat att det fanns små, gömda knappar att trycka på under framsidan av vågen.

"Eh, får han pluspoäng om han har vet hur man stänger av och på vågen", skrockar den äkte maken lite nervöst. BVC-damen ler försynt. "Vi kanske ska gå över till Signe", uppger hon och systeryster lockas in i rummet med sin dockvagn fylld med ladugårdsdjur.

"Ska du ta upp dockan", undrar BVC-sköterskan (som inte ser vad hon har i dockvagnen). Signe tittar skeptiskt på henne med sina klotrunda ögon. Hon skakar på huvudet och säger sitt tystlåtna "nej". Självklart inte. Eftersom det inte finns någon docka i vagnen. Sköterskan provar igen.
"Vad har du i vagnen?". Signe tittar, fortfarande en aning skeptisk, men tycker nu att frågan är värdig ett svar:
"Bä", svarar hon och fiskar upp ett får. BVC-damen ser lättad ut och utbrister:
"Har du en BÄ i vagnen?"
"Jaa" säger Signe stolt. Och sedan skulle det vägas. Signe stod stilla och stadigt på vågen. Det skulle mätas. Signe stod kvar längre än det behövdes vid väggen. Det skulle ritas, tas upp dockor och sparkas bollar.
"Kan du GE dockan till mig?".

Då tyckte Signe slutligen att det fick vara nog.

"Nej", svarade hon bestämt och höll kvar dockan. Tanten var måhända lite snäll och tokig, men någon måtta på konstig lek fick det väl vara.

Ungefär under den tidpunkten insåg jag och maken att det gått oroväckande många sekunder sedan vi hörde vrålet av "BRRRUMMM" från väntrummet. Jag ger mig ut att leta efter en guppande frisyr i korridorerna.

"Är det här ditt barn?" frågar en dam på andra sidan trapphuset, där annan verksamhet äger rum. Jag ser guldlockarna och bekänner mitt moderskap. Damen i trapphuset ger ifrån sig ett lågt fnys och deklarerar sedan att barnet i fråga tryckt upp hissen och fortsätter med en (i min smak, ganska överflödig) förklaring om vad som hade kunnat hänt om han klivit in i hissen. Jag mumlar något till svar till damen (som tycktes tro att jag av ren lättja låtit min enda lilla till barn bara löpa helt fritt samtidigt som jag tänkte att man borde ta livet lite mer med en klackspark ...).

Hur som helst.

Frisyren återfördes till säkerhet från hissen och gör återentré i rummet (eftersom vi nu inte bett honom om att komma). Han pekar på kossan, hunden och bilen. "Mu, voff, brum" säger han rappt och ser stolt ut. BVC-sköterskan ser nu nöjd ut (men inget mot vad Henry gör) och försökte summera besöket.

"Ja, de har ju inte så många ord, men ... de tycks ju ha god ...ordförståelse. Är ni oroliga för deras talutveckling". Signe och Henry blinkar mot henne. Jag och mannen säger "nja" och syftar nog mest till frustrationen om att Signe och Henry inte pratar.Att de vägrar ge omvärlden tillfredsställelsen att låta oss förstå dem, medan de alldeles lysande förstår vad vi säger. De tycker att det är deras egen sak att bestämma vad som ska sägas och inte sägas. På det sättet äger de makten.

Men att de båda två 2½-åringarna FÖRSTÅR orden. Mer än väl. Det är inte tu tal om saken.

Det fina med tiden

Augusti har kommit klivande med stormsteg. Allt vi kan göra är att lyfta på hatten och låta augustimannen stiga på med sina mörka sensommarkvällar och stråk av höst i luften.

Många förvärvsarbetande människor traskade pliktskyldigt tillbaka till sina arbeten idag, efter vad man ändå måste klassificera som en riktig kanonsommar. (Inte ens den truligaste nordbo kan komma och säga att sommaren 2011 var en dyster syn).

Hur som helst.

Själv är jag inne i min andra semesterperiod. Men jag skulle vilja rätt och slätt kalla det för tid. Jag skippar helst alla begrepp som "semester" och "ledighet". De är laddade med så många olika föreställningar.

Jag har helt enkelt tid tillsammans med barnen. Jag viker två veckor i kalendern och ställer mig till deras förfogande - som kontrast till större delen av året då jag måste ställa mig till min arbetsgivares förfogande. Och jag snackar inte om den slentrianmässiga uttrycket "kvalitetstid". För jag tror inte det finns någon magisk kvalitetsformel. Den enda kvalitetsskillnaden på tid man kan ge till sina barn är mängden man ger. Ekvationen tror jag lyder: Mängden och närvaron. Förälder, barn, ihop, gott om tid.

Och detta gör jag inte för att ladda mina egna batterier. Tvärtom, jag stupar i säng som en urvriden trasa och vaknar med en rivstart varje morgon. I brutalt tempo som gör att jobbet framstår som en enda lång fikarast.

Nej, jag gör det för att ge mina barn chansen att tanka sina "mamma-batterier" och jag får ladda mina "barn-batterier". Snart kommer hösten med sin tuggummivardag. Och då slukas tiden in i ett svart hål och så vips är det jul. De förtjänar att se sin mamma mer än ett streck som passerar i köket. Och jag förtjänar att uppdatera mig på vilka mina barn är, vad de gillar mest och leker helst. Allt de säger, som till exempel att Henry kallar macka för "djö-djö", Signe sjunger "Pippi-jaha" och Leonard utbrister att han "luktade upp mig".

Så får jag dessutom träna på att bara vara mamma. Inte vardags-på-väg-till-jobbet-mamma. Utan deras mamma, den som jag är när jag bara är. Jag tror att jag i min trötthet ofta gömmer mig bakom vardagsmamman som inte hinner läsa bok, köra bilar och lyssna på långa, obegripliga utläggningar.

Och så tänker jag. "Imorgon ska jag stanna upp. Jag ska. Till helgen. Så ska jag".

NU gör jag det. Inte en dag för tidigt. Idag vågade jag till och med ägna hela dagen åt att inte göra någonting. Inte träffa några andra, inte åka iväg, aktivera oss. Nej, knappt lämna huset. Sådana dagar kan jag skrämmas av varje minut och timme. Så laddad med bara mamma-tid, att jag knappt vet hur jag ska bete mig. Det är ingen enkel sak. Att ge dem en dyr leksak är enklare.

Men puh, det gick bra. Alla väggar står kvar, alla mentala sinnen är fortfarande i bruk. Alltså en bra dag. Och, för mig, en stor seger.
När Henry gladeligen tänkte serva kattungarna på vatten och matskål så att mat och vatten tippade ut på kudden där de låg, så morrade jag ilsket åt honom. Då tittade Leonard bekymrat på mig och sa: "Men det gick bja. Kom ihåg att andas mamma."

Förbluffad tittade jag på min snart femårige son och undrade för ett ögonblick vem som var barn och vem som var förälder. Så, jag ska försöka, Leonard. Att andas.

Och att i varje andetag våga bara vara och ta vara på den fina och oersättliga tiden. Som är nu. Som är vår.

Drömmen om det spegelblanka havet

Det här är min blogg. Den speglar mitt liv. Bra och dåliga dagar. Idag var en dålig dag. Jag vill ge er en chans att idag välja en annan, kanske gladare, läsning. Jag tar absolut inte illa upp. Vill bara berätta, så är valet ditt. Och för er som väljer att läsa. Oroa er heller inte. Jag överlevde. Klipporna vid ett upprört hav. De kraftfulla vågorna som ursinnigt slår emot dem. Dånet och blåsten som gör att man nästan känner sig lite avdomnad i huvudet. Och samtidigt knivskarpt levande. Vinden som sliter i håret och den saltmättade luften som kryper in i varje por. Allting innanför och utanpå kroppen berörs av havets närvaro.

Så känns mitt inre just nu, i efterdyningarna av onsdagen den 10 augusti 2011. Fast mitt upprörda hav idag var livet. De kraftfulla och ursinniga vågorna var mina tre älskade barn som tog fram sitt tyngsta artilleri mot sin mor. Dånet var deras ogenomträngliga, konstanta skrik.

Vinden var deras små sprattlande kroppar och motvilliga sinnen som slet och rev i sin mors kropp. Vågornas slag mot klipporna var min vrede som genomfor mig med sin dallrande styrka. Och tömde hela mitt inre på kraft.

Den saltmättade luften var den massiva känslan av att inte orka eller klara av situationen. Som kröp in i varje por av min kropp. Och smaken av salta tårar. När jag halkade till och sögs ner i en av de virvlande vågorna, fick en kallsup och krampaktigt simmade upp till ytan. De korta, kippande andetagen av luft. Innan nästa våg.
Jag fantiserar om ett liv som inte handlar om överlevnad. Där ett kort andetag vid vattenytan inte är den dagliga ransonen av luft. Ett liv där det inte alltid är storm. Jag räds inte utmaningar. Jag räds inte motgångar eller livets oförutsägbara vändningar.

Men att rida ut kraftfull och otäck storm i en slagtålig segelbåt är inte samma sak som att ligga i vattnet utan flytväst. Att kämpa för varje andetag. Och ständigt undra vilken våg som ska dränka en. Vilken av dessa stunder eller minuter man kommer förlora kontakten med vattenytan.

Och hur det än framstår, så skriver jag inte det här för att klaga eller ondgöra mig över småbarnslivet. Jag älskar mina barn lika mycket som till månen, solen och vintergatans alla stjärnor och tillbaka. Men detta har visat sig inte vara av särskilt stor betydelse för hur svårt det kan vara att överleva ett liv tillsammans med dem. Jag skriver det heller inte för att bräcka någon i ömklighet. För att försöka överträffa någon annan i elände. Alla har rätt till sin egen ångest. Oavsett antal barn. Oavsett barn eller inte barn. Oavsett, vad som helst.

Om något gör mig ursinnig, så är det att jämföra elände. Man ska aldrig behöva förklara och rättfärdiga sin ångest. Har man den, så har man den. End of story. Erbjud varandra en tröstande kram. Ett medmänsklig försök att förstå, inte komma dragandes med vem och vad som kunde ha varit värre. Jag skriver för att överleva. För att bearbeta, tugga sönder och bli kvitt allting som denna dag hade i sitt sköte. I ett försök att skaka av mig all ilska, frustration, otillräcklighet och ledsenhet som samlat ihop sig som en skräphög i mitt bröst.

För att tända ett litet hopp. Om att någon dag få jag njuta av små stunder. Vid ett spegelblankt hav.

Att bli rik på sommar

Måndag, tisdag och onsdag. Alla dagar den här veckan här jag åkt i min bastuheta bil raka spåret från jobb, till dagmamma, till stranden. Där har vi med klibbiga ryggar och svettiga hårbottnar slängt av oss våra kläder och omfamnat den svala sjön. Och påbörjat vår stilla njutning. Det var i måndags som det klack till i mig. Jag bara måste åka och bada med barnen, fastän jag är inte har sällskap. Må det bära eller brista, tänkte jag.

Jag som är en riktig badfantast har slokat inför det faktum att det vore rena galenskapen att ge sig på ett strandbesök med mina tre barn, framförallt ensam.
För det är som att skolboken säger: "Ensam på standen med dubbel uppsättning 2-åringar. Dålig idé."

Detta främst med tanke på Henrys energi som är lika sprutande som den är impulsiv. Jag såg framför mig ett maraton av livsfarlig bryggspringning. Ingen njutning, bara frustration.

Men denna uthålliga sommarvärme fick mig att våga. Ta ett steg ut i det okända. Våga göra något som jag så många gånger förkastat som en omöjlighet.
Och, vips, så stod jag där och tittade mig förvånat omkring. Henry har använt sin energi åt att som en katapult slängt ut precis alla strandleksaker ut i vattnet. Okej, lite irriterande (särskilt om det hamnar i huvudet på ett okänt barn), men överkomligt. Signe tittar strängt på alla barn som rör vid strandleksakerna som är ihärdigt utspridda av brodern. Ja, också helt överkomligt.

De vanliga bråket om samma leksaker, ja, överkomligt. För det är ju standard. Nästan lite uppfriskande att förflytta vardagsbråken till lite nya miljöer. Liksom inte lika vardagstråkigt. Barnen blir snarare lite lugna av att få bryta mot de nötta lekarna därhemma. Få lufta sig, svalka sig och känna sig fri. Det verkar göra susen för dem.

Tänk. Och så som grädden på moset. Pricken över i:et. Spaden i hinken. Så får jag själv snabbt doppa ner min stressmolande i den klara sjön. Känna doften av sommar då varm hud blandas med sjövatten. Blött hår droppar ner på axlarna medan man torkar i solen. För mig är det som att hitta rent guld. Att bli rik på sommar.
När sommaren får bli på riktigt. Ikväll satt jag och barnen bredvid varandra på bryggan och plaskade så mycket vi kunde med fötterna så vattnet skummade. Deras skratt bubblade ikapp med de flygande vattendropparna.

Tack. Precis ett sådant minne som man behöver bära med sig från en riktig sommar. Nu kommer jag överleva ännu en vinter.

Ljuvliga sommar
Jag sparar dina varma vindar i mitt minne
Och din strålande sol i mitt sinne
För att i den mörka, kalla vintern
kunna dra den ljuvliga sommarens varma vind
och strålande sol
om mina axlar
som en varm kappa
i mitt inre

Tack för sällskapet

Man tycker ju att jag borde börjat få kläm på det nu. Det här med att vara förälder. Tvillingförälder. Trebarnsförälder. Småbarnsförälder. Ja, ni vet. Hela den där föräldrabiten. För det första, för att jag varit det ett litet tag nu. Småbarnsförälder. Tvillingförälder. Trebarnsförälder. Och för det andra, så kan man tycka att en förnuftig kvinna på 34 vårar, med två utbildningar och en blogg som som heter "MammaMind" åtminstone borde börja ha en liten susning. Denna bloggerska, som vecka efter vecka stöter och blöter, analyserar och filosoferar, plockar sönder och sätter ihop resonemang om ett och samma ämne. Att vara förälder.

Jag borde ha höjt sig ett litet snäpp vid det här laget. Blivit en aning mer kvalificerad i min utövning. Borde ha en och annan strategi som fungerar. Och, ja, ibland tror jag också nästan att jag har blivit en aning bättre på det. Inte bättre än andra, bara en aning bättre än jag själv varit. Att jag liksom samlat på mig i ryggsäcken, fått kämpa den hårda vägen och att jag ... börjat få avnjuta en viss utdelning. Mindre utbrott, mer pedagogisk, mer balanserad. Ibland tror jag det. Tills en liten, liten nål sticker hål på min lilla, lilla ballong.

PANG, sa det. Så låg jag där på golvet i förmiddags. Grinar så tårarna sprutar som på Lille Skutt när vargkusinerna grävt upp alla hans morötter.

Jag tror det var någonting med att Leonard tjatade om att spela ett visst spel, Henry slängde alla spelpjäser på golvet, Signe stoppade dem i munnen, jag sa till på skarpen och ingen lyssnade, tog undan spelet och Leonard kastade sig på golvet och skrek att det var orättvist. Något sånt.

Så snabbt gick det att komma fram till det inte var något nytt under solen. Att, jaha, jag var lika ofullkomlig som förälder idag också. Mitt humör fortsätter spela mig spratt och livet fortsätter finta mig i cirklar. Så lätt är det att bli besviken. På sig själv, framför allt. På livet, på att det envisas med att vara så svårt, fastän man har det så himla bra och allt det där. Och på alla som inte förstår. Som lägger huvuden på sned, säger att man ska vara glad över att barnen är små, problemen små och att man ska ta vara på tiden och ... bla, bla, bla.

Det är lätt att drabbas av missmod. Jahapp, tänker man. Då är det alltså mig det är fel på. Det måste ju vara det. Allt tyder ju på det. För annars borde jag ju alltså lärt mig något. Blivit lite bättre. Och njutit av alla deras guldlockar, söta små utbrott och syskongräl och tokiga påhitt. Sugit i mig av varje litet ögonblick av deras underbara småbarnstid. Så alltså är det fel på mig. När jag bara vill blunda. Hårt, hårt. Och öppna ögonen när jag orkar andas igen. När jag orkar vara den där ulliggulliga mamman.

Men så inser jag. Ibland. Att felet är att jag är människa. En vanlig ofullkomlig människa. Så alltså borde det finnas några fler, som trots allt är lite grand som mig. Ja, faktum är ju att ni där ute, också är människor.

Så rent teoretiskt, är inte heller ni helt perfekta. Så alltså är det fel på er också. För att ni är också människor. Mänskliga småbarnsföräldrar. Och finns det egentligen något bättre än att inse att man inte är ensam. Ofullkomlig, men inte ensam.

Tack för sällskapet.

Om att vara hel

Att älska är livsfarligt. Man riskerar förlora allt. Men man har också chansen att vinna. Allt. Och bli mer hel än man någonsin varit.
Mina hjältar till föräldrar tar sitt morföräldrarsuppdrag på stort allvar. Just nu har de semester och har har lagt i en extra barnbarnsväxel. Så i lördags fick jag den unika ynnesten att ha en helt egen dag, hemma i ett tyst hus.

Eller, nej, inte tyst. För radion pratade oavbrutet och den hårda klumpen infann sig. Då jag lyssnade och tog del. En sådan märklig dag, då jag skulle njuta av det fridfulla. Och så infann sig den där envist påträngande stressen ändå där. Inte för att jag hade tid att passa. Inte på grund av saker som borde göras. Inte ens på grund av barn hemma som drog mig i byxorna och utstötte sitt gnälligaste gnäll.

Utan på grund av tystnaden. Frånvaron. Av barnen. För att mitt inre blev så sorgset och tomt av allt det hemska. Att allt jag ville var att vara dem nära. Försöka ställa allting tillrätta med att pussa deras kladdiga kinder och få kramar av deras knubbiga armar.

Vilan som jag fick denna lördag var ändå välbehövlig och min tacksamhet till mina föräldrar är fantastiskt stor, men jag hade U2:s ord ringande i mitt huvud hela dagen:
"I can´t live. With or without you."

Jag är halv. Utan mina barn är jag halv. Jag känner mig sne, konstig och tom. Jag njuter av det fridfulla, men jag är ändå halv. Innan jag fick barn kunde jag vara ensam i veckor utan att vara halv. Men nu finns de. Och än hur eländigt plågsamt det kan vara att vara en trött, vresig och ofullkomlig mamma, så finns det ingen genväg. Man lever inte utan sina barn. Man är halv utan dem. Man älskar så besinningslöst mycket att det inte finns någon väg tillbaka. Och det är inte längre ett val, om man vill älska eller inte. För tillsammans med dem är man mer hel än man någonsin varit.

Och mina tankar går skälvande till de föräldrar som förlorade sina barn på Utöya i fredags. Jag vågar inte närma mig den tanken till fullo, för då tar den tag om min hals med sina iskalla fingrar. Luften stryps. Kvävande skräck. För jag vet inte hur ett hjärta skulle klara av att fortsätta slå om det hände. För att det inte får hända. Leonard åkte med sin mormor och morfar i sommarstugan igår. Hans tomma säng igår kväll fick mitt hjärta att värka, som molande huvudvärk. Jag ringde dem ikväll och jag hörde hans tjatter i bakgrunden. Han fick telefonen och sade: "Jaha, hallå, vem äj det jag pjataj med, det äj Leonajd."

Ofattbar kärlek virvlar genom mig. Kärleken och smärtan går hand i hand på den väg som kallas livet. Det är fruktansvärt och underbart. Att vara förälder. Att vara människa.

Det lilla vi kan göra

Jag har i flera dagar burit en tanke inom mig. Den har suttit på mina axlar och viskat i mina öron. Den envisa tanken har pockat på min uppmärksamhet och krävt sin rätt att bli tänkt.

Hur är det möjligt, har den undrat, att vi människor kan leva så nära varandra och ändå i så fullkomligt olika världar? Varför dessa onda och goda parallellvärldar? Denna uppstickande tanke handlar om den tillvaro vissa av våra flyktingar i landet lever i. De som kämpar med att få uppehållstillstånd och under tiden räknas som icke-medlemmar i landet och därför lever de i en slags parallell icke-tillvaro. I åratal - en hel barndom - lever hela familjen under det svarta utvisningsmolnet som suger livkraften ur dem.

De ägnar varje dag åt att frukta för sitt liv, medan jag ägnar mig åt att leva mitt. Under tiden växer deras barn upp. Pratar dalmål och går fotbollsskola. Lever som barn bör göra, helt obekymrade om framtid och baktid. Helt ovetande om att de betraktas som icke-medlemmar i det självklara livet de lever.

Är det inte en skrämmande tanke att min granne lever med fruktan för sitt liv, medan jag funderar på vad vi ska äta till middag? Detta är den påträngande tanke som jagat mig hela veckan. Om parallellvärldarna. Orättvisan. Det oförklarliga och slumpmässiga som kallas livet.

Så blev det fredag. Och jag satt sömnigt och surfade på mobilen medan jag väntade på att mina guldlocksungar skulle stänga sina stjärnögon för kvällen. När jag möttes av det vi alla möttes av i fredags. Det var som att en iskall vind drog in i den fridfulla barnkammaren. Det fruktansvärda. Vidrigt ondskefulla och orättvisa. Det oförklarliga och slumpmässiga som kallas livet.

När jag sedan vaknade i morse och slog på radion och fick förstå vidden av tragedin. Över 80 dödade. Över 80 ungdomar dödade. Då trillade tårarna nedför min kind. Det var som att tanken som förföljt mig hela veckan knöt sina hårda knytnävar och drämde till mig i magen. Och hela världen. Samtidigt. Hur får det vara så? Att sådan ondska finns parallellt med allt det goda? Hur får det vara så att vissa drabbas av den så vansinnigt hårt en helt vanlig fredagseftermiddag att de förlorar älskade familjemedlemmar och vänner, medan jag fick åka till dagmamman och hämta mina tre rosenkindad välbevarade barn? Hur får det vara så? Hur kan det vara så?

Det vet ingen. Det förstår ingen. Så det enda vi vet och det enda vi kan göra. Är att ta extra mycket hand om varandra. Att sluta upp med att ta den nya dagen i det vanliga livet så mycket för given.

Att inse vilket privilegium det är att ostört kunna leva sitt liv, återse sina älskade varje kväll och känna sig trygg varje dag. För det vi bara kallar vardag, tycker jag att vi borde kalla att vara "lyckligt lottad". För fler än vi anar har det inte så, vilket vi nyss blivit varse om med oönskad tydlighet. Jag tycker det är självklart att vi ska tillägna alla de drabbade i Norge en alldeles extra tanke. Men jag tycker också att vi kan bli bättre på att ägna vår granne ett extra leende. För att börja bygga små broa mellan våra parallellvärldar.Vi kan inte ta bort ondskan i världen. Men vi kan försöka göra den lilla plats i världen där vi lever våra liv. En aning bättre.