tisdag 16 november 2010

Den fasansfulla platsen

När det handlar om barn. Och om liv och död. Då väcks det någonting inom oss föräldrar.

En otyglad urkraft. En dallrande skräck, så fasansfull, att inte tusen ord kan beskriva den. Och om man är tvungen att ställa sig frågan: Hur långt är man beredd att gå för att rädda sitt barn? Så kan man höra sig säga: Hur långt som helst.

Men det är lätt för mig att säga. Som sitter här med tre friska barn i ett land i fred, i en röd stuga på landet. För vad skulle egentligen "hur långt som helst" innebära om man verkligen stod inför detta. Detta fasansfulla. Denna yttersta prövning.

Tankarna väcktes hos mig när jag såg filmen "Allt för min syster" här om dagen. Det är en smärtsam historia om en familj som på alla sina olika sätt måste förhålla sig till äldsta systerns dödliga cancer.

Och föräldrarna beslutar att skaffa, genom konstbefruktning och avancerad vetenskap, en lillasyster till henne som är den perfekta donatorn. På det sättet fortsätter familjens förtvivlade kamp, ända tills den dagen lillasyster är elva år och säger; "Nej, jag vill inte donera längre. Jag vill bestämma över min egen kropp."

Hur värderar man olika barns värden? Och de olika barnens unika behov? Hur kan man som förälder avgöra vad som är rätt beslut? Hur kan man som förälder förhålla sig till att kampen är över?

Kan man någonsin bli rustad för det?

Nej. I alla fall inte jag. Förmodlingen ingen. Det är fullkomligt känslomässigt livsfarligt att vara förälder. Att vara i någon nära relation överhuvudtaget. Men att vara förälder innebär ett skyddarbehov som får oss att känna oss besläktade med de ursinnigaste lejonen. Med den uråldriga instinkten. Plötsligt slutar alla andra värden att sluta existera. Att skydda sitt barn är det enda. Det enda som betyder något. Det enda språk man förstår.

Men här. I det fredliga landet, i den lilla röda stugan på landet, med de tre friska barnen. Så vet jag egentligen ingenting. Om hur det verkligen skulle vara. Att ta upp kampen med de ondskefulla skuggorna. Jag kan bara gissa. Men bara för en liten stund. För det är för smärtsamt att ens gissa. Men jag tror att det ändå är viktigt att då och då våga göra ett besök på dessa skrämmande platser. Och då inser jag:

- Att det enda jag faktiskt kan göra. Är att vara tacksam. Så innerligt, ljuvligt och ofattbart tacksam. För mina tre barn. För mina tre friska barn.

För när man under några skälvande minuter gjort ett besök i tankarna hos dessa svarta, fasansfulla platser. Får den unkna vardagen plötsligt ett helt annat ljus.

2 kommentarer:

Niclas sa...

Ibland är det svårt att behålla perspektivet i vardagen. Brao ch tänkvärt skrivet Helena!

Helena sa...

Tack för de orden! Det är viktigt att göra ibland ... Kram!