måndag 23 maj 2011

Inte jordens undergång

Lördag morgon. Vaknade motvilligt och med den illavarslande känslan att jag var på dåligt humör redan innan jag hunnit slå upp ögonen. Jag kunde först inte identifiera vad det var för ljud som skar igenom hela min morgonsköra kropp.

”Kuuukkelikuuuu”, hördes genom den tunna väggen. Ett ljud uppburet av en lite sprucken falsettröst tillhörande min äldste son. Det var inte grisen som gal. Och det var inte i granens topp. Men det hade lika gärna kunnat vara det. För det upplevdes lika orimligt. Men också det faktum att jag överhuvudtaget behövde vakna och förväntades fungera. Som människa. Som mamma. Denna eländes lördag. Dagen på jorden skulle gå under.

Det hade stört mig hela veckan. Snackisen som pågått hela veckan. Att någon sekt helt befängt utpekat lördagen den 21 maj 2011 klockan 11.00 som datumet då jordens undergång skulle ske. Det surrades om det på radion med programledare som raljerade över det absurda domedagsbudskapet. Men ändå fastnar det som en tagg i mig. Hur kan vi vara så säkra på att de har fel?

Med håret på ända snubblade jag ur sängen, gick in i Leonards säng och spände ögonen i honom:
”Måste du skrika kuckeliku?!”

Inget ”God morgon”, inget ”Hej Leonard, är du vaken”. Nej. Den goda modern börjar denna lördag med ett surt fräsande åt sin lekfullt pigga 4-åring. Mannen begav sig till arbetet och bävande såg jag en lång lördag sträcka ut sig framför mig. Med ett huvud av bly och ögon som till bredden fulla med grus fumlar jag på diverse barnprogram åt småänglarna i ett stilla hopp om att få slumra en stund i sängen. ”Hej, mamma, hej, mamma, HEJ!”
Jag hade precis börjat dåsa bort i den åtråvärda sömnen när en pigg och glad pojke kommer inspatserande med en energisk hälsning till sin moder.
”Hej Henry, vill du inte titta på lite barnprogram med Signe och Leonard?” säger jag med en ansträngt snäll röst.
”Nej!” svarade han lika bestämt som glatt.
”Kom, mamma, kom mamma, KOM!” säger han lika glatt och lika bestämt.
”Åhhhh”, suckar jag ljudligt.

Jag grabbar tag lite kläder och sur som ett gammalt mjölkpaket följer jag med Henry till köket. Där ställdes det fram yoghurt och det tröstlösa tjatet om att de ska SITTA på sina stolar drar igång. Jag sätter på radion för att pigga upp mig lite ”… Och nu är vi ytterligare en timme närmare jordens undergång…” hörde jag den ärtiga radiorösten trumma rakt in i huvudet på mig. - Underbart, och så ska jorden gå under idag också, tänkte jag och fick plötsligt en riktig obehagskänsla i magen. Tänk om det verkligen var så! Var det så här jag ville att min sista morgon skulle vara? Hur kan jag vara så bergsäker på att det inte kommer bli så? Och vilken usel människa jag skulle vara som ägnade mina sista stunder på jordelivet med att bli sur på mina barn för varje liten sak de gör.

Det blev väldigt problematiskt att försöka göra vardagsbestyren samtidigt som jag försökte förhålla mig till den grandiosa tanken att dessa kanske var mina sista andetag i livet. Kanske var det på grund av min oändliga trötthet, men jag blev inte kvitt min starka domedagskänsla. Varför skulle jag annars ha slagit på radion PRECIS just när de sade det där? Jag sköt bort tanken, bara för att finna hur den smög sig tillbaka.
Klockan 10.50 gick jag ut för att klippa gräset. Min vänliga mor och barnens hyllade ”mojmoj” hade dykt upp och jag flydde tacksamt till denna handgripliga uppgift.

Klockan 12.05 var jag klar med hela vår stora gräsmatta. Och jorden vi bor på var fortfarande intakt. Himlen på plats med sina vita tussmoln. Signe, Henry och Leonard lekte glatt i sandlådan med sin mojmoj och tittade imponerat på mig när jag kom släpande med maskinen som äntligen tystnat. Vi hade överlevt och den usla morgonen hade mognat fram till en ganska okej dag.

Jag tittade på mina barns rosiga ansikten och insåg att de är tre väldigt lyckliga barn. En surmulen lördagsmorgon är faktiskt inte jordens undergång.

1 kommentar:

Miriam sa...

Fantastiskt skrivet!