Mötet och lärdomen

Fortsättning på mitt förra inlägg. Kort resumé.

Helena möter sig själv i ett tidssprängande tankeexperiment. När jag plötsligt en dag drabbades av överväldigande nyfikenhet om vad jag skulle ha sagt till mig själv för exakt tre år sedan. Då Signe och Henry låg små och ofödda i min mage.

Vad har egentligen hänt? Och hur har jag klarat det? Och vad skulle jag velat höra av mig själv, för tre år sedan? Jag sitter i en bil med Helena 2008. Allt som Helena 2008 kan tänka på är att tanken på tvillingar bara varit ett diffust töcken av siffran två. Två bebisar att amma, dubbla att byta blöjor på, två spjälsängar, två bilbarnstolar, två matbordsstolar, två, två , två av allt!

- Men hur är det då egentligen? När barnen faktiskt är här, är födda och snart tre år? undrar Helena 2008 och bävar inför svaret. Helena 2011 tar ett djupt andetag, för sanningen känns tung att leverera. - Det har varit väldigt tufft, för man är alltid en för få föräldrar där hemma, en ständig otillräcklighetskänsla. Och så var det så länge som vi knappt fick sova på nätterna eftersom de löste av varandra med att skrika. Sen nu, när de är två och ett halvt, så är det en sådan oerhörd konkurrens om allting, för de är ju så olika och ändå i exakt samma fas, med precis samma behov, och jag blir ibland så otroligt arg och frustrerad att jag ...

Helena 2011 slänger en snabb titt på Helena 2008 som börjar se alldeles vit ut i ansiktet. Hon hejdar sig lite. Det här är ju inte det man vill höra när man står vid tröskeln inför sin livs största utmaning.

Samtidigt. Så är det sanningen. Det har varit perioder då vi trott att vi ska gå under. Övermannade av otillräcklighet och tröstlös kamp. Men - frågan är vad man vill lägga sin vikt vid? Vad är egentligen viktigast för Helena 2008 att veta? För hur har det egentligen gått, så här långt? Har katastrofer inträffat? Barnen varit olyckliga? Allt gått snett?

Nej, det har varit en succé! Leonard, Signe och Henry har utvecklats fantastiskt fint. Blivit trygga, glada och humoristiska individer. Men precis som med all framgång, så har det haft sitt pris, men som utan tvekan är värt det.

Det blir tyst en stund. Helena 2008 har öppnat bilfönstret och andas djupa andetag. - Du kommer klara det fullständigt strålande. Du kommer vara den allra, allra bästa mamma som dessa barn någonsin kan önska sig.

När Helena 2011 började tänka på det blev hon själv helt överväldigad och får tårar i ögonen.

Hon börjar berätta om känslan av att ha tre studsande små guldlockiga barn som kastar om halsen på en när man hämtar hos dagmamma. Hur oändligt stolt man är när människor beundrar ens barn, där tvillingeffekten är särskilt stor. Hur fantastiskt mycket humor dessa små liv har. - Men du sa ju, allt det där jobbiga, de sover inte, och bråkar, och jag blir arg ... protesterar Helena 2008, men Helena 2011 skakar bara bestämt på huvudet.
- Det är faktiskt helt oviktigt. Du kommer klara det! Och det med bravur! Det är allt du behöver veta.

Och så upphör tankens magi.

Vardera Helena befinner sig åter ensamma på varsin sida om tidsbarriären. Omtumlade och lämnade åt sina egna tankar. Och de har båda lärt sig något. Den gravida och grubblande Helena 2008 har fått en trevande, men stark känsla över att hon nog kommer att klara det.

Helena 2011 har gjort en befriande upptäckt om att hon - trots allt jobbigt, all ledsenhet, utbrott och frustration - så har hon klarat det. Så här långt. Med bravur!