Tre korta år - en oändlighet

Och som ett bevis på vårt käraste arbete så kom Födelsedagen. Dagen som genom darrningar påminner oss om alla de andra alla dagarna som krävts för att komma ända hit.
Dagen då de två faktiskt fyller tre år.

Dagen då guldlocksbarnen tredubblat livslängd sedan den djupt mödosamma dagen 2/2 2009. Min kropp skälver när den minns. Oerhört tacksam över att det som gjorts inte måste göras igen.

En överväldigande känsla av att bestigit berg och färdats över oändliga oceaner drabbar mig. Stolt och medtagen tittar jag ut över de nya höjderna som jag nått. Det vackra landskapet, de nya möjligheterna som går att upptäcka från den här etappen. För det har varit en sådan strapatsfylld resa. Är en strapatsfylld resa.

Men som med alla resor så skapas något nytt. Något vackert och värdefullt. Ett minne, en erfarenhet och ett liv som man aldrig skulle vilja vara utan. Aldrig någonsin.

Denna dag vittnar om att framtiden tar sig an oss. Den är ger oss ett påtagligt bevis på att tiden inte står still. Att varje morgon som skänks oss är ett steg framåt. Barnen lever i sina 3-årskroppar med en utvecklingstakt som liknar formel-1 bilar. Ena dagen kan de inte ta på sig en tröja själv. Nästa dag kan de det. Ena dagen kan de inte säga sitt namn. Nästa dag säger de "Enu" (Henry). Formel-1 bilar. Wrroooooom. In i framtiden.

Ändå har det tagit en sådan oändlighet att nå hit. Ändå känns det som en oändlighet innan våra domnade kroppar ska återfå sin vanliga känsel. Innan våra sköra sinnen inte ska riskera spricka upp i sömmarna vid minsta motgång.

Tre korta år - en oändlighet. Själva dagen D var som ett intensifierat exempel det jag talar om. Det strapatsfyllda livet. Det som gör att varje dag är små bitar av en oändlighet. För att fira två som fyller tre. Behövs det ens beskrivas närmare?

Behövs det förklaras hur två som får paket vill öppna åt varandra och börjar slita saker ur händerna på varandra? En storebror som får titta på när TVÅ syskon får presenter och gråter av djupaste avundsjuka? Sedan tre som sedan vill börja leka och skriker av desperation när de ska lämnas på förskolan? På kvällen när de fikat plötsligt inte är gott och presenterna tagit slut? Men de har klivit in på sitt fjärde levnadsår. Jag väljer att se mig själv, oss, som de modiga hjältarna i en klassisk saga. Vi har skråmor och något blåmärke här och där. Men. Egentligen. Vad gör väl det?

Vi är så stolta och lyckliga över det vi åstadkommit. Åt vad långt vi nått. Och vart vi är på väg. Lyckliga och med svällande stolthet över att få vara föräldrar åt världens finaste barn. Som bara på något outgrundligt sätt landade i vår famn. Två på samma biljett in i livet.