söndag 1 april 2012

Glädjen på avbytarbänken

Som en ond dimma härskar de vårt och allas liv. De har slagit ner oss, fått oss sängliggande, gjort oss odugliga och darriga. De har gjort oss olustiga, febriga, hostande, snoriga och kräkande. Man mår skit i flera veckor och så när man slutligen släpar sig till läkaren och hoppas på en lösning, rent av en medicin, så får man domen: "Det är virus, det är bara att vänta ut. Vila och sömn". Orden ekar i mitt sömndruckna huvud.

Att vila och sova är ren utopi. Därför blir det läkarens ordination också en utopi. En ironisk utopi. Att få bli frisk känns ouppnåeligt och exklusivt. Som att vinna på lotto.

Vi är i händerna på Virusen From Hell. De tycks tränga sig in i alla skarvar och vrår. Som envetna krigare sitter de på lurpass på varje dörrhandtag, i varje möte med varje människa, i varje rum, förskola och arbetsplats. Vi tar upp kampen med vitpeppar, vitlök och naturläkmedel. Men de ruckas inte, de viker inte. Inte ett handsprit i världen kan hålla dem i styr. Det är det ondskefulla kroppsliga, fysiska, viruset.

Sen har vi det ondskefulla mentala viruset. Viruset som sätter sig på mjukvaran. I huvudet, rent av i själen.

Barnens alla trots -och utvecklingsfaser kommer i sjögångsgungning när viruset härjar i deras små kroppar. Hos oss föräldrar, s.k vuxna, gör virusen att man har svårt att se det underbara precis framför oss. Vi blir så trötta att skrattet fastnar. Orden blir som smågrus som fastnar och skrapar mellan oss. Vi längtar till våren, till sommaren. Att den lättjefulla värmen och ljuset ska rädda oss från virusets grepp och trötthetens undergång. Vi längtar efter medicinen. Utopin. Vilan och sömnen, som ska läka oss i kroppen och själen.

Vi längtar till en plats, en känsla, där vi är starka och friska. Vi längtar till den stund då glädjen inte längre måste sitta på avbytarbänken.

2 kommentarer:

maria sa...

Men snart är sommaren här, och ni kan åka till stugan och bara vara.. Jag hittade för övrigt Alfta & Edsbytidningen där du skrivit, förmådde inte slänga den innan jag läst texten igen.

Jaha, nu har jag avslöjat att jag läser också.. Det var kanske på tiden! :) Du kanske inte minns mig, men jag är en som minns folk och har ramlat in här någon gång och började följa..

Krya på er!

Helena sa...

Tack!

Ja, hoppet om bättre och ljusare tider får man aldrig överge! Trevligt med folk som minns folk - och jag tror säkert att jag minns dig, kruxet är bara att jag känner så många fina Marior att jag inte riktigt kan placera in dig i rätt sammanhang. Men hursomhelst trevligt att höra från dig!