Lekstugan

Vi åt kvällsmat i lekstugan ikväll. Jag bar ut smörgås och O'boy på en bricka och vi trängde ihop oss på 2 kvm, medan regnet smattrade på taket. Tänk om jag vetat detta för en vecka sedan. 

Jag har länge önskat en lekstuga. 

Kanske för att jag själv inte hade någon som barn. Kanske för att jag fortfarande har ett väldigt levande barnasinne. Kanske för att jag tänker att barnen kanske kunde bli lite nöjdare med sin utelek då. Kanske för att försöka fokusera på något trevligt istället för alla svarta gropar som envisas med att dyka upp på livets väg. Kanske en blandning av dessa.

Men vi hade ju ingen lekstugsbudget. Den behövde vara i princip gratis. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att det borde finnas övergivna tomma lekstugor där ute på gårdarna, som längtar efter nya glada invånare. Men hur dessa ska kunna hittas visste jag inte. 

Jag hade tänkt sätta upp en "sökes"-lapp, men det hanns aldrig med. Det var som att jag istället med ren tankevilja försökte pressa fram en lekstuga. Men aldrig hade jag trott att det skulle fungera.

Så. För mindre en vecka sedan, i onsdags, såg jag lappen på en anslagstavla i närheten av Leonards skola.  Handskriven av en gammal hand. "Lekstuga, liten och enkel. 500 kronor." Jag bokstavligen kastade mig på telefonen. När den gamla rösten svarade och förklarade att lekstugan inte var såld, att han hade sagt upp lappen för 3-4 timmar sedan, så spratt det till i mig.

När det sedan visade sig att gamla Olle 88 år, skruvat ihop denna lilla pärla till stuga med sina egna händer, men att sedan några komplicerade livsomständigheter hade gjort att inget barn någonsin lekt i den. Då visste jag. Han hade gjort stugan till oss. Han hade bara inte vetat om det.

I lördags, den 1 juni 2013, flyttade stugan hem till oss. Olle fick 500 kronor och ett innerligt "tack" och tre barn fick en ny trogen vän att leka med en hel barndom. Det verkar kanske överdrivet att uppskatta en liten lekstuga så oerhört. Men när jag ser den stå där ute vid hallonbuskarna så ser jag inte bara en lekstuga. 

Jag ser att det mesta är möjligt. Om man bara vill det, tillräckligt mycket.