Att vara sjukskriven på grund av utmattningssyndrom är inget drömscenario precis. Om det hade funnits något annat sätt att göra det på, så hade det varit väldigt välkommet. Hade det gått att bygga in en chans till återhämtning i vardagen. Ett aningens mildare tempo i arbete. Om man hade befriats den ekonomiskt hårda piskan som slår oss med sina bryska tag. Om man hade fått koncentrera sig lite mer på en sak i taget. Istället för att göra ofrivilliga cirkuskonster med livet som insats och barnen, relationen, jobbet, ekonomin och drösen av samhällets krav som glödande klot slängda i luften. Jag som inte ens kan jonglera med bollar. Jag är inte skapt för stress. Ingen av oss är det, i allafall inte i längden.
Men nu har jag klivit av jobbbussen. Jag tar djupa giriga andetag av tystnaden. Jag försöker andas ikapp några års icke-andandes. Jag försöker förvalta min tid väl. För barnbussen och relationsbussen och skötahemmetbussen och diverse andra små bussar åker jag fortfarande med varje dag. Men mitt mål är att klara resorna med dessa bussar väl.
Särkilt barnens. Jag vill inte kliva på deras buss med en klump i magen och ilska i bröstet. Jag vill ägna min tid med dem att vara deras mamma, så att de känner min kärlek och vägledning som ett tryggt inre kompass under resten av deras liv. Inte som en perfekt förälder. Men en mänsklig förälder, som vill och orkar göra sitt bästa. För det är just detta som är en
förälders uppgift. Men någonstans på vägen har det slarvats bort bland livspussel och lönebesked. Människans runda behov ska ständigt tryckas ner i fyrkantiga hål.
Jag önskar att det funnits ett annat sätt att göra detta på. Men nu, för mig, med livet och samhället och vad det än är som gjort att jag hamnar just här. Så omfamnar jag min sjukskrivning och ser den som en välsignelse.
Så än hur bakvänt det kan tyckas vara. Om sjukskrivningen kan få mig att orka och vilja vara förälder igen. Så är den det bästa som har hänt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar