Hundar. De lever här och nu. Vår tax Ida har ganska nyligen kommit till oss, men hälsar oss så innerligt glatt varje gång vi ses som om hon alltid varit vår hund. Hon är en förebild.
Jag har lite svårt med att vara jag just nu. Jag försöker vila, men snurrar igång i livet och tanken, gång på gång. Jag är urkass på att acceptera mig själv för den jag är. Jag älskar sommaren, men fastnar i komplexen när sommarkläderna ska på. Jag är stolt över mig själv när jag klarat av att ignorera klädhögar och disk och istället ägnat en längre stund åt att vila. Ändå mår jag så dåligt av att se att kläderna och disken ligger ogjord.
Åhhhh! Den som ändå vore en hund! Eller. Nja, i och för sig är det vissa fördelar med att va människa ... Men tänk den som ändå kunde leva livet mer som en hund! Ta varje situation när den kommer. Acceptera världen för den den är. Acceptera sig själv för den man är.
Om människors luktsinne är stort som ett frimärke, så är hundars stort som en fotbollsplan. Så Ida kan känna min lukt bättre än jag någonsin känt eller vet om den själv. Så när jag kommer så kan hon förvisso se mig, men framförallt känner hon min lukt och kan med säkerhet veta att det är jag. Hennes kära vän. Och hela hennes lilla kropp spritter av glädje.
Hon älskar mig. För att jag kelar med henne och promenerar med henne. Hon känner mig på min lukt. Det räcker för henne.
Det är det minst kravfulla jag kan tänka mig. För min lukt behöver inte korrigeras genom bantning, inte köpas nya kläder eller gå frisören. Bara regelbundna duschar så är saken klar.
Tänk. Hundar har egentligen listat ut de svåraste av livsfrågor och samhällsproblem som människor med stort intellekt inte kan lösa än hur många avhandlingar som skrivs.
Tänk att det alltid är så. Att det allra enklaste, nästan alltid är det allra svåraste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar