Känslomässigt spektakel

Det tycktes alltid så märkligt. De andra barnen kunde säga saker så lättvindigt. Som "jag älskar hästar." Sedan i nästa stund sa de "och jag älskar att spela innebandy." Nej. Jag blev nästan stött. Hur kunde de säga det så lättvindigt?

Då visste jag att de inte. Älskade. Som jag.

Jag älskade hästar. Men jag tyckte det var simpelt att säga att man älskade något sådär direkt och självklart, utan eftertanke. Och sedan säga att man älskar innebandy, eller godis, eller färgen lila. Att jämföra att älska hästar med något annat, var i min värld som att jämföra ett dammkorn med ett solsystem. De sa att det älskade hästar utan äkta emfas. För jag älskade inte hästar. Jag älskade hästar. Jag älskade hästar likt kroppen behöver syre för att överleva. I varje fiber av kroppen. Jag älskade. Jag älskade så mycket att mitt inre värkte och mitt huvud var ständigt ockuperat av dessa undersköna varelser. Jag kunde äga timmar åt att fantisera om hur det skulle vara att få ens vara nära en häst. Borra ner ansiktet i den mjuka manen, känna den söta doften. Klappa den, höra den andas, känna dess värdiga närvaro. Ännu mer kittlande var det att tanken på att äga en häst, eller i alla fall få låna en häst ibland. Jag drömde om och om igen om att någon i min närhet ägde en häst. Tänk om den personen sa "du får komma när du vill och rida om du vill." Hela mitt inre fylldes av en intensivt stark känsla, som att jag nästan höll på att explodera. Känslan rörde sig som en våg från huvudet ner i tårna. Känslan rullade över mig och gjorde mig nästan yr. Vilken ofattbar dröm det skulle vara. Som att livet var helt fullkomligt. Perfekt.

Om någon helt rättfram sa 'jag älskar hästar' - så visste jag. Jag visste att de inte älskade som jag. Barn som jag var, visste jag tydlig skillnad på när andra barn sa att de älskade saker och hur jag älskade.
Jag älskade hästar så mycket att jag bytte kanal om det var hästsport på TV. Så mycket att jag gick in i huset och gömde mig om någon red förbi på vägen. För det var för smärtsamt. Det var för smärtsamt att acceptera att det fanns människor där ute i världen som hade tillgång till dessa fantastiska djur och inte jag.

Mina föräldrar var inga djurfantaster och kunde nog under tidigare delen av barndomen inte greppa hur mycket jag längtade efter hästar. Och hur skulle de ha kunnat förstå? Ord var ju inte tillräckliga. När jag sa att jag verkligen tyckte om hästar så lät jag som vilken annat hästälskande liten tjej som helst. Som andra barn som sa att de älskade saker. Som älskade glass, TV-spel och sommarlov. Som älskade saker på det där lättvindiga sättet, som höll i sig en månad och sedan försvann. Som inte älskade som jag.
Så hur skulle jag någonsin ha kunnat uttrycka det bråddjupa hav av längtan jag bar inom mig? Att det handlade om existera på riktigt eller förtvina av saknad, efter dessa djur, denna hobby, som jag nästan aldrig ens varit i närheten av? Hur skulle de ha kunnat förstå att sådana magnifikt stora starka känslor ockuperade min lilla kropp?

Jag anklagar dem inte. För till slut gav de med sig. De hjälpte mig att så småningom, efter av många år av längtan, att närma mig min dröm. Och det gick inte över. Det fortsatte att kännas lika intensivt underbart. Ibland blev det jobbigt, för att människorna som kom i samband med hästarna, var inte lika enkla att ta till sig. Men hästarnas sagolikhet blev aldrig mindre stark. Än idag, snart fyrtio år gammal, känner jag det fortfarande nästan lika starkt. Dragningskraften till dessa djur, likt en inre hunger. När jag tänker på att få rida och hålla på med hästar fylls jag sådan iver att åren som gått från barndomsdrömmarna suddas ut. Som att jag sträcker ut en hand till den lilla drömmande flickan genom tidsbarriärerna och vi möts i vår passion.

Men det här inlägget handlar, tro det eller ej, inte om hästar. Det handlar om att vara högkänslig. Om att vara en människa som känner saker så intensivt att varje dag är en fråga om känslomässig liv och död. Att känna saker djupare och  mer påträngande än majoriteten av de människor du har omkring dig. Ett personlighetsdrag som är en djup plåga och en fantastisk gåva. Oftast känner jag sig som ett känslomässigt spektakel.

Jag har nyligen gjort upptäckten att jag är högkänslig. Men när jag insåg detta, så var det som att livets alla fladdrande och svårplacerade pusselbitar föll ned på sin plats. Bilden blev klar. Klar över varför det var så krångligt och ängsligt för mig att vara barn. Varför det var så oändligt plågsamt för mig att vara tonåring. Varför det varit en sådan bergsbestigning av inre känslomässiga utmaningar att vara vuxen. Och. Varför jag är så oerhört glad, tacksam och lycklig över att vara människa.

Nu har jag fått verktygen. Kunskapen om högkänsligheten är min karta och kompass.

Jag är inte ett känslomässigt spektakel. Jag är högkänslig.