Sex år av mitt enda liv

Idag är det jubileum. För sex år sedan idag, skrev jag mitt allra första inlägg. 

5 april 2010

Jag är människa, alltså mänsklig. Jag försöker utgå ifrån det. Det finns så oändligt många titlar man kan ge sig själv, beroende på var som livet fört en. Två titlar som jag fortfarande försöker vänja mig mig vid är; Tvillingmamma och trebarnsmor.

Orsaken till dessa titlar är mina himlabitar Leonard, Signe och Henry. Storebror är tre år och småsyskonen ett. De är fantasiska varelser, trollungar, älskade vansinnesgörare. Precis som alla barn.

Så jag är tvillingmamma och trebarnsmor. Vad säger det egentligen om mig? Livet rinner likt skvättande vårbäck och tar sina knycker och byter kurs. Helt oförutsägbart och ivrigt föränderligt. Jag blir yr om jag försöker förstå. Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva.

Så mitt i allt detta skvättande, hoppande och fullkomligt förbryllande livet jag lever så hjälper det mig att berätta om det. Filosofera om det. Ge ifrån mig lite tankar som kanske kan uppmuntra någon annan. Garva åt det. Om att vara en MÄNNISKA mitt i det snoriga, kladdiga, bärande, vakande, släpande, fixande och trixande och fantastiska man kallar att vara förälder.

5 april 2016

Ingenting och allting har förändrats sedan dess. Det är sig likt, att vara mamma. Hur paradoxalt fruktansvärt fantastiskt det är. Hur man varje dag får konstruera nya sätt att förhålla sig till sin uppgift. 

Sen är det en del som inte är sig riktigt likt. Den skvättande vårbäckens krön har tagit en del oväntade krökar som jag nog inte kunnat ana när jag skrev det första inlägget. Som att jag fått utmattningssyndrom. Som att jag och Fredrik beslutade att gå skilda vägar. 

Allt det vi fått göra - de svåra besluten vi fått lov att ta - för att behålla en vinnande kurs. För att fungera som föräldrar och må bra som människor. Bryta en spiral av endast överlevnad, för att också skapa levnad. Utveckling. 

Gemensamt tog Fredrik och jag detta allra svåraste beslut. För varandras skull. Och nu tar jag ständigt egna beslut, för min egen rehabiliterings skull. Försöker skapa förutsättningar för ett läkande. 

Dessa år av "Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva" - tog tillslut ut sin rätt. 

Vi kämpade. Vi gjorde det bra! Våra glada välmående barn är vårt vackraste kvitto. Men annat fick ta stryk. Som sagt. Min hälsa. Djupa hål av trötthet som inte längre går att övervinna med att "bita ihop". 

Sex år, en evighet, ett ögonblick. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. 

Men det är mitt enda liv. Så det är, hur man än vänder och vrider på det, en ofattbar gåva.