En dikt om att leva med utmattning
Likt ränderna av ljus i en skog, så företer sig min kropps kraft.
Den glimmar till ofta. Stark, klar och lysande. Sen slocknar den så kort därefter. Famlar i sin skugga, lika stark, alltid lika oväntad.
Ofta hinner den inte uppfattas av omvärlden. Skuggan, mörkret, kraftlösheten. För nästa stund, så är ljuset tillbaka igen.
De såg den aldrig. De såg inte skuggtimmarna i sängen, de kände inte darrningarna i kroppen, mörkret i ögonlocken.
De såg bara ljuset som dök upp igen efter skuggkampen.
Eller leendet som ska härma ljuset, för att skarva när mörkerstrimmorna plötsligt kommer.
Skuggorna och ljuset leker kurragömma med varandra. Förvillar de som inte tittar tillräckligt noga.
De ler glatt och berömmer ditt ljus.
Ser inte skuggan som sitter på axeln.
Och en dikt om att inte ge upp.
Att livet är underbart, för att varje liten sekund med ljuset gör det värt. Allt.
2 kommentarer:
Vill bara idag skicka dig en stor kram!
Har just läst andaktsboken för mammor, och där var det din dag idag. Denna boken är ju några år, och jag undrade hur det hade gått för dig/er, under dessa år! Letar upp din blogg och läser och förstår att mycket hänt, och att livets trötthet blev till utmattningssyndrom.
Jag vill skicka dig en uppmuntran, från mig som också varit där, det går att komma tillbaka till livet. Men inte till det livet som man hade INNAN! Krafterna kommer så småningom tillbaks. Men inte som det var INNAN! Viljan kommer också tillbaks. Men inte som det var INNAN. Du kommer tillbaks. Men inte som det var INNAN! För man är inte samma människa som INNAN. Man har gått igenom något till både kropp och själ, som bara den förstår som varit eller är där! Du kan komma tillbaks, men som en delvis en annan människa, med alla dessa nya erfarenheter, som när åren gått, man inte vill vara utan (men heller aldrig vill gå igenom igen).
Jag vill uppmuntra dig till att vara rädd om dig själv, att lära dig att säga NEJ, till sådant som inte känns rätt för dig eller som du bara känner att du inte orkar. Tänker på ditt inlägg om hur du, trots att allt inom dig skrek NEEEEJ, ändå åkte på sommarlägret med dina barn, för att alla andra skulle bli glada. Hur det gör våld på dig själv, och definitivt inte gör dig friskare. Jag vet inte hur du mår just nu, för ditt sista inlägg är från augusti, och i min värld så betyder det att du kanske inte har orken att skriva blogg just nu. Jag vill bara omfamna dig och säga att en dag kommer skrattet tillbaks till dig, och du kommer att bli glad (och förvånad) över att det var möjligt, en dag kommer lusten att träffa människor igen att komma, en dag kommer inspirationen tillbaka igen..... det finns så många "en dag" jag skulle kunna skriva till dig om. Idag kanske du inte ens orkar tänka "en dag", men jag vill bara idag, önska dig god bättring och ett välsignat 2018, då jag önskar att du ska få se ljuset återvända. Stor och varm kram Marguerite
Hej!
Oj, tack för din kommentar som jag läser nu ett drygt halvår senare! Jättefina och uppmuntrande ord!
Jo, jag mår bättre, men det tar så fruktansvärt lång tid. Delvis på grund av att jag fortfarande har väldigt svårt att acceptera att jag måste prioritera ÄNNU hårdare ibland. VILL så mycket. Han så höga krav på mig själv. Men det går framåt och jag är ofta både glad och pigg. Jag ser ljust på livet och framtiden, även när trötthetes skugga följer mig.
Kram och tack igen.
Skicka en kommentar