Exakt i det ögonblicket vi vaknar. Precis i de få sekunderna vi glider ur sömnen och återfår vaket medvetande. I någon sekund så är vi blanka. Drömmen är fortfarande verklig och den riktiga verkligheten har inte riktigt hunnit ikapp ännu. Vi är mitt emellan. Ett tillstånd som inte går att försätta sig i med tankekraft om inte du tränat i åratal på meditation.
Det är inget att hymla med. Jag har absolut ingen kontroll på mina tankar. De flyger och far och trummar och maler i varje vaket ögonblick. Jag har många gånger - blivit rekommenderad av läkare och terapeuter att börja med mindfulness, eller kanske åtminstone yoga? Mina åratal av utmattning och stress har nött på min hjärna och fört mig runt i cirklar otaliga gånger tillbaka till ännu en vänlig vårdkunnig individ som rått min utbrända hjärna att träna på mindfulness.
Mindfullness. Hjärnfridfullhet. Ett sätt att försöka eftersträva detta korta ögonblick på dagen. Den enda stunden då jag är blank. Sekunden innan allt sätter igång igen. Som en omstart. Precis, precis då. När jag vaknar.
Vaknar. Ett ord som innehåller så många dimensioner. Från yttersta vardagligt då vi varje kväll funderar på när vi behöver vakna, vi sätter väckarklockan och förbannar den när den ilsket sliter oss ur vår sömn. Till att handla om djupt existentiella frågor. Är vi vakna, rent existentiellt? Är världen som vi tror att den är, eller lever vi i en skuggvärld? Är vi sömngångare i dimension som ser ut som att den är verklig? Vi tänker osökt på Matrix och varken vi gillar Keanu Reeves i solglasögon eller inte, så kan vi inte låta bli att låta tanken snudda vid vårt inre.
Vakna. Det jag tänker när jag hör ordet vakna, förutom väckarklockor, är att göra insikter. Det kan vara stora och små. Men insikter som skapar en känsla av förundran över något jag inte riktigt sett eller insett förut. Det kan kan komma plötsligt och det kan komma smygande.
Det kan räcka med att jag träffar någon som säger något, som gör att det liksom faller på plats. Det kan vara något i förbifarten, som t ex: "Vad modig du är som gjorde det där."
Så enkelt kan det vara. Att någon gör en reflektion över något jag gjort. Ett val jag gjort i livet. Vägar jag gått, men inte sett, för allt jag har stirrat på är mina fötter och ett litet darrande steg i taget. Inte förrän någon säger att jag varit modig, så tittar jag tillbaka och ser den. Utsikten. Ser vägen jag gått, faror jag bekämpat, berg jag bestigit. Jag har inte sett skogen för alla träden. Jag har inte lyft blicken. Inte förrän något gjort mig uppmärksam på det. Klockan ringer. Väcker mig. Ring-ring! Va? Nä? Nu? Vadå?
Vaken.
Hur hamnade jag här?
När gjorde jag den här resan?
Låt oss vakna lite oftare.
Jag är kanske inte någon mästare på hjärnfridfullhet, men det har absolut sin viktiga funktion - men jag tror också starkt på uppvaknanden. Även om tankarna surrar som getingar kring en syltburk, så kan vi påminna oss om vart vi är. Det är också en slags mindfullness. Att hjälpa sinnet hitta ro. Hjälpa oss att förstå vad som lett oss hit. Se saker med perspektiv.
Att titta på utsikten. Vad som hänt i livet. Vad vi har. Kanske vem som kommer hem varje kväll. Hur hamnade vi här?
Vi behöver inget blått piller för att vakna. För att minnas vad vi är.
Klockan ringer. För en sekund är vi blanka.
Nu är du vaken.
Så.
Vad vill du göra med resten av ditt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar