Jag drar två bobbycars och en traktor, samtidigt. Jag gungar både Signe och Henry medan jag snabbt som en pil springer in och fixar mellanmål som man kan duka ut på gräset. Jag blir nedbrottad och dragen i näsan. Det har plaskats och ätits sand och burits stenar och pinnar. Det ska tvättas, torkas, plockas ihop och vaktas.
Att gå tillbaka till mitt sekundära kontorsarbete på måndag, känns nästan lite som att gå på semester. Bakvänt?
Men att vara så kallat "ledig" hemma hos oss är det fyiskt tuffaste jobb jag haft sedan jag rensade rabatter och satte plant i tonåren. Men då slutade man klockan fyra och man kunde klaga hos cheferna. Här är det cheferna som klagar om servicen är dålig och deras undersåtar sinkar. 
Men. Skämt å sido. Det är inte samma sak som att jag tycker att det ska bli skönt att slippa mina små pallervantar på dagarna. Nej, för jag har njutit. Njutit tills jag nästan stupat av utmattning och solsting. Ett och ett halft-års åldern som Signe och Henry nu är i, är lite av paradoxal ålder. De skrattar med illmarigt blänk i ögonen när man säger ett strängt nej och i nästa sekund är de så förträffligt charmiga och kluriga att man måste skratta högt och nästan blir rörd till tårar.
Och de snappar upp kunskaper i alla hörn.
Torka sig om munnen har de fattat är en viktigt grej. Så fort de har chansen så torkar de sina små trutmunnar, oavsett om det är en handduk eller mammas linne som hänger på en krok på toaletten. Och så deras förståndiga uttalanden somde ropar till varandra är också sköna: "Daaddaddaddaaaaaaa dadad bubbbbuda" ropar Signe till Henry som befinner sig borta i sandlådan och ser ut att ha förstått precis vad hon sagt: "Dadduddaaaa", svarar han bestämt.
Henry ger också vår hussnickare lite instruktioner med samma bestämda röst. Och så hela-handen-pekningar. Där är han en mycket sträng chef. Det är bara att lyda. Gör om, gör rätt. 
Henry har också fattat att det här med att vinka är en annan viktig sak. Så hej, hej på allt och alla. Alla bilar blir rättvist skänkta en resolut helarmsvinkning. Sätter grannen två hus bort på sin gräsklippare så få den sig en vinkning också. Det är lika bra. Man vet ju aldrig.
Han har också fattat att vattna är bra. På saker. På blommor, på filtar, på skorna, på syskon. Och Signe ska sitta på saker. På traktorn, på bobbycaren, på mammas smalben, på en grytlapp, på ett syskon. Man tager vad man haver. Där det erbjuds en litet utrymme, ska Signes mjuka blöjända placeras.
Så dåliga arbetsförhållanden, tunga lyft och ruttet betalt. Vem bryr sig? Det är en förträfflig förmån att få underkasta sig två prinsar och en prinsessa.
De är värda att hålla hov för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar