Solig och märklig midsommar

Vi är nästan i chock. Det är söndag efter midsommar. Vi kan fortfarande knappt tro att det är sant. Vi hade en varm, solig och härlig midsommar! Inte nog med att prinsessbröllopet hade strålande väder, alla prognoser till trots. Nu, midsommar också! Och när man börjar tänka efter ... i julas hade vi drivor av snö och knastrande minusgrader. Vad är i görningen? Är tiden ur led? Har stjärnorna ställt sig i rak rad? Har lökarna verkligen börjat blomma i öknen? Det ger oss nästan lite barnslig men snudd på, helig sinnesfrid, när saker och ting blir som vi hoppas. Som vi föreställt oss. Visualiserat.

Det är midsommar. Glada barn med blommor i håret hoppar omkring hand i hand, alltmedan solen strålar från en djupblå himmel. Barnen skrattar och leker, är aldrig hungriga, kinkiga eller ramlar och slår sig på näsan. Vi är pigga och glada och såååå lyckliga. Så ser vi det framför oss. Och nu fick vi verkligen uppleva den blå himlen och strålande solen. Och grönska och blommor tillsammans med barnen.

Jo, just ja, Signe har minst en näsdykning per dag. Leonard var högst skeptisk till dans kring midsommarstången i år igen, men tvärvägrade i alla fall inte som förra året. Men då ösregnade det å andra sidan. Så det vara liksom enligt boken. Mer som vi är vana. Att midsommar "skiter sig", rent ut sagt.

I år var det en konstig midsommar. Jag kom på mig själv med att undra när allt skulle gå åt skogen. Vi har ju numera tre barn. TRE barn. Något brukar ju gå åt skogen. Garanterat. Men vi hade en storebror som överlycklig fick rida en ponny. Och två 1½-åringar som storögt tittade på alla kortvuxna barn och halvtokiga vuxna som skuttade runt och sa "koooackackaaa koooackackackaaa". De skötte sig alla utmärkt med att inte börja storgråta eller försvinna i folkvimlet.

Febrilt och smått förundrad väntade jag på att åskan skulle bryta ut, barnen skulle strula eller kaffet skulle vara glömt till kakan. När vi skulle komma försent till midsommarstångsresningen eller inte se någonting för alla människor, eller bli osams med Leonard av någon trivial anledning. Men inget av detta skedde Vi kom i exakt rätt tid. Lagom mycket folk. Gott kaffe. Nöjda barn.

Jag är i chock. Jag har dessutom prickat in två veckor föräldraledigt och har under min första vecka haft sol och vackert väder varje dag. Och nästa vecka ser lika lovande ut. Precis som jag visualiserat och hoppats på, men som jag syniskt räknade med att inte få uppleva. För det är ju i midsommartider, i juni! Men UR LED ÄR TIDEN.

Jag går barfota hela dagarna och hoppar i shortsen direkt på morgonen. Barnen kvittrar ikapp med fårglarna i träden och skuttar som glada kalvar på sommarbete. Det plaskas i plastpolen och vi myser i hammocken.

Det är helt enkelt exakt som man vill att det ska vara när det är sommar. Jag riktar blicken mot den klarblå himlen och viskar ett ödmjukt tack till Honom där uppe. För det är verkligen bara att tacka och ta emot.

Nyp mig i armen och skriv i historieböckerna om denna märkliga Astrid Lindgrens-midsommar.

Då jag blev brun om bena. Precis som de ska va´.