tisdag 7 december 2010

Min egen julsaga

Barnen somnade varma i sina sängar ikväll. Jag andades in stugans tystnad och gick ut för att hämta ved. Snön knarrade sällskapligt under skorna och snön glittrade som ädelstenar i vintergatans sken. Det doftade vedeld och frisk vinter. Himmelens stjärnor och den gnistrande marken flöt samman, som de höll varandra i handen.

Stadens avlägsna oljud kunde inte nå mig. Inte störa mig. Bara vagt påminna mig om lugnet som jag omslöts av som en vacker dräkt. Dagen och kvällens alla vardagliga bestyr tonades bort.

Alla de behov jag måste tillgodose, alla konflikter med barnen, alla platser jag måste vara på, tider som måste passas, alla förväntningar, allt jag borde göra. Tonades bort. Och försvann.

Kvar var bara jag, stjärnorna och mina hjärtslag. Jag fylldes av en plötsligt känsla av frid. Och hopp. Att jag faktiskt lever och andas därinne. Därinne, i hjärtats gömda vrå, bakom allting annat bråte. Där inne, där är jag jag. En människa. En själ.

Förundrat märkte jag att jag inte tappat bort mig själv. Jag hade bara omgett mig av så mycket brus, att jag inte hört mig själv andas. På väldigt länge. Jag tittade upp på himlavalvet och tog ett djupt andetag.
- Jag är så liten och du är så stor, viskade jag och såg hur min andedräkt svävade iväg som ett litet moln av kristaller.

Julgranens grenar var tunga av snö och julgransljusen tindrade mjukt i snön. Jag drog två pulkor fulla med ved till huset och sedan stannade jag igen. För att riktigt försöka förstå att denna fridfulla värld existerar på samma jord, i samma land, i samma stad, som mitt övriga, så hetsiga och slamriga liv. För att riktigt fånga känslan av förtrollad vinternkväll och spara den som en skatt i mitt hjärta.

En vinterkväll då plötsligt allt vardagligt känns avslägset. Och man får en ilande känsla av att allting är möjligt. Att vi alla kan hitta vår egen julsaga.

Som om. Den lilla mannen i grå rock och röd mössa precis gått bakom hörnet på vedhuset. Och lämnat en känsla av julefrid i mitt bröst.

1 kommentar:

Annica sa...

Fint skrivet.. precis så där är det ibland. Man har så mycket brus att man inte hör sig själv. Önskar dig fler brus-fria dagar!