Solskensglimtar

Lördag förmiddag. Jag och Fredrik var lediga tillsammans. Jag hade en skvätt kaffe med skummad mjölk kvar i min kopp och Fredrik hade just hällt upp en rykande kopp. Barnens grötätning var överstökad och fragment av deras söndersmulade leverpastejsmackor låg utspridda i högar på frukostbordet.
Det var då det inträffade. Glimten. Av hur vi så länge önskat att det skulle vara. Av hur det kommer att bli. Förhoppningsvis. Snart.

Ett lugn hade lagt sig. Ett lugn. Alla tre barnen var nöjda. Lekte varsinn lek. Leonard lekte med två bilar som besteg ett berg, Blisten och Bärgarn´ tror jag bestämt det var. Henry alternerade bokläsning och bilkörning. Signe alternerade bolkäsning, bilkörning och sortering av familjens alla mössor och vantar. Alla tre var nöjda.

Jag och Fredrik tittade på varandra. Vi insåg inte först vad det var som kändes så grundläggande annorlunda mot standard-lördagsmorgonen. Sedan uppenbarades det för oss. Lugnet. Vi satt och drack kaffe. Pratade med varandra. Kände oss tillfreds. Precis allt det som längtat så djupt och intensivt efter. Bara det.
När vi träffat andra tvillingföräldrar och frågat hur det var för dem när tvillingarna föddes - så har de lett snett mot oss och mumlat något om ett "svart hål" under de första två-tre åren. Och vi har bara kunnat hålla med och känt tacksamhet för att de stått framför oss och sett högst levande och välmående ut - där vi tittat ut från vårt eget lilla svarta hål.

Svårt att förklara, det här med det ¨svarta hålet". Jag vet att det absolut inte är alla tvillingföräldrar som upplever det som så jobbigt. Jag har en teori att det har mycket att göra med om man har ett storasyskon som är väldigt nära i ålder till tvillingarna.

För oss har känslan av otillräcklighet utgjort den största delen av hålet. Att känna det som att vi alltid varit för få vuxna hemma, fastän vi har varit båda föräldrarna. Att barnen varit små samtidigt, med så många av samma behov, att man än hur man försökt - ändå inte räckt till. Nästan avskytt sig själv för det. Förblindad av trötthet och sinande ork. Otillräcklighet.
Om två veckor fyller Signe och Henry två år. De börjar bli riktigt bra på att leka själva. Och med leken kommer förnöjsamhet. Och med förnöjsamhet kommer lättnad. Små, små underbara pauser från de annars oändliga mamma-pappa-behoven.

Som att vi börjar sega upp oss ur det svarta hålet. Börjar skymta solen och dess gyllne strålar. Om än fläckvisa, men väl - små glimtar.

Underbara. Hoppfulla. Solskensglimtar.