Just det. PRATA! Och sluta gnälla som enda kommuniktationsform.- Mamma, dudidodidom, säger Signe och tittar förmanande på mig. När jag gissar fel så ger hon mig mördarblicken och då vet man vad man har att vänta. Tårögonen. Gnället. Skriket.
- Neeej, deeeheeen, säger Henry och pekar med ansiktet ihopskrynklat som ett olyckligt russin. NEJ, DEN, NEJ DEEEN! Tårögonen. Gnället. Skriket.
Om man gör en snabb överslagsräkning så tror jag att cirka 80 procent av Signe och Henrys vakna tid tillsammans med sina älskade föräldrar består av av 40 procent gnäll och 40 procent skrik. Vi är fångna i det dystra Landet Gnäll. Öronen ringer och huvudet dunkar. Skriket tar inte bara kål på hörseln, utan också på vettet. För att inte tala om gnället. Gnället tar kål på alla spillror som är kvar.
Det fiffiga med att ha ett tvillingsyskon är att de får goda tips från varandra både hur, när och varför man bör gnälla. Oj, tänker Henry och tittar på Signes surmin tvärsöver bordet, nu höll jag på att sitta nöjd hela middagen. Vips. Henry börjar gnälla. Lika Signe.Oj, just det tänker Signe och tittar på Henrys vråltjut tvärsöver bilen. Mamma får ju inte lyfta in mig i bilen, jag ska stå här och vägra klättra upp. Vilken idé! Vips. Signe börjar skrika.
Någon gång, när jag försökt spela oberörd för deras gnäll och vänt uppmärksamheten inåt, så har jag noterat kroppens alla fysiska reaktioner. Det jag känner är fysiskt obehag, som tusentals små sylvassa nålar som sticker mig på huden.
Som het vax som rinner över huvudet på mig och in i hjärnan så att det känns som att den ska börjar koka. För att inte tala om bröstkorgen. Kraftiga hjärtslag och rusande blod i ådrorna, som även det är påväg att koka och ursinnigt spränga sig loss från sina kärl. Gnället. För att inte tala om låtsasgråtet när någonting inte blir exakt som de själva vill. Som sandpapper på öm hud.Och hur svårt det är att värja sig. Mycket står man ut med, men gnället krånglar sig förbi varje liten mur och barriär som en skoningslös tsunami. Skriket. Gnället. Låtsasgråtet. All denna frustration i dessa små kroppar för att deras inneboende diktator, Herr Utveckling, beodrar dem att trotsa. Att prova sin egen vilja. Och pröva sina föräldrar allra hårdast, för det är de som älskar dem mest.
Jo, tack, Herr Utveckling, det stämmer - men kan du hälsa gnällspikarna att om de utvecklar språket så skulle de kanske någon gång ibland andra toner. Rösten. Orden. Och så skulle deras föräldrar inte se så vanvettiga ut fullt lika ofta.Och det faktum att trotsperioden någon gång går över. Att de någon gång faktiskt kommer att prata så det sprutar. Att de någon gång blir stora, gamla och giftasvuxna och vi skrattar åt det på deras förtjusande bröllop. Struntar jag fullständigt i. För idag och varje dag är jag fången i ett land av gnäll.
Så nu ber jag snällt. Det räcker nu. Om ni slutar gnälla, så kan få all glass ni vill. Och godis. Och ponnyridning och Blixten MacQueen och Pippi och Lilla Gubben. Vad som helst!
Bara ni släpper ut mig från Landet Gnäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar