Det anspråkslösa, det omöjliga

Idag var en ovanlig dag. Det var en dag som med ingående planering, ordnades så att jag fick ha huset för mig själv. Hela dagen. Då min dyrbara tid skulle nog fördelas ut på det som annars aldrig går att genomföra.

Enkla, grundläggande saker. Som att sortera barnens urvuxna kläder och lägga undan sommarkläder. Sådant, som kan tyckas vara så självklart. Som man med tre små barn och ett varsitt arbete inte hinner. Inte någonsin. Det mest grundläggande har blivit likt den mest exklusiva lyxen.

På detta sätt gäckar mig livet.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förhålla mig till min egen begränsning. Ja, just de saker som vi helt enkelt inte kan och hinner göra. Inte att vi "inte har lust" eller "hellre gör något annat". Nej. Detta är mer i klass med "låt oss promenera en sväng på vattnet"-svårt att genomföra.

För när man lägger den mest maniska sidan till så hinner man det mest grundläggande. Äta, tvätta, städa, diska jobba och handla. Det är som att resten av livet klättrar på min kropp. Äger den. Mina underbara barns sprutande behovsfontäner äger hela mitt liv. All min tid. Alla mina ambitioner. Allt. Det är det jag på många vis vill och önskar. Älskar och är tacksam för. Men likväl är det så svårt att förhålla sig till sin begränsning.

Som att springa på ett skenande löpband. Hur snabbt jag än springer, så hjälps det inte. Jag når ändå inte fram, till mina små punkter på min ändlösa att-göra-lista. Hur anspråkslösa de än tycks vara, så är det omöjligt.

Jag kan inte förvandla sten till guld. Jag hinner inte slänga skräp i förrådet. Det är livet. Take it or leave it. Så idag tog jag en promenad på vattnet. Jag sorterade barnens alla kläder. Halleluja!