söndag 28 oktober 2012

Föräldraskapets paradox

Känslorna trängs i sin trånga boning. Att vara förälder är att husera en gigantisk paradox.  Precis lika osannolikt som det är att Skalman faktiskt kan ha ihopfällbara helikoptrar i sitt skal, lika osannolikt motsägelsefulla känslor får vi dras runt med. I alla fall jag.

Jag är en känslo-ambivalent förälder. För, även fast hela mitt inre skriker efter att få VARA I FRED från barnen, från familjen, från ansvaret, från det gnälliga 3-årsmotståndet, från all mänsklig interaktion - så vägrar jag ändå lämna deras sida.

Ja, helt frivilligt. Jag väljer bort möjligheter situationer, stunder och dagar, då jag hade kunnat släppa iväg barnen och deras fullt kompetente fader på egna äventyr.
För än hur gärna jag vill vara ifred, så kan jag heller inte stå ut med tanken på att missa ett äventyr med dem. Mina barn, min familj. Så därför sätter jag på mig ansvarsbyxorna, biter i den sura 3-års-gnäll-citronen och hänger med.

allt som denna långa söndag bjöd på. Bland annat ett svettigt besök på en Hamburgerkedja där Henrys läsk spilldes vida omkring och ett annat besök på en Mataffär där Signe skrek så det ekade ända bort till köttdisken över att Mimmi Pigg inte fick följa med hem. Dessa situationer kommer ju inte som en överraskning. Inte alls faktiskt. 

Trebarnsmor har jag ändock varit ett litet tag nu. Tillräckligt länge för att inte bära på några illusioner. Illusioner som liknar Ellos-katalogen. Nej. Jag vet precis vad det innebär att ge sig ut, ännu en vanlig dag, med två 3-åringar och en 6-åring.
Man behöver inte ens lämna hemmets värn för att det ska upplevas alltför övermäktigt. Redan innan klockan var slagen 08.00 hade jag gråtit en skvätt och ömkligt yttrat orden: "Jag orkar inte vara mamma idag." Och ändå. Valde. Jag. Att. Vara. TILLSAMMANS. Med. Mina. Barn. HELA. Dagen. Lång. (Och ja, jag hade faktiskt ett val idag.)

Paradoxalt. Att vilja och inte vilja någonting - samtidigt - och så mycket. Kanske är det en lätt mental rubbning som vi drabbats av, vi föräldrar. Eller så är det bara en kärlek större än våra enkla hjärnor kan begripa.

Inga kommentarer: