Så värst ompysslad kanske man inte kan säga att jag blivit, men jag har haft en del ensamtid. Det är något att skriva om i historieböckerna, för det har jag faktiskt ingen aning om när jag senast hade. Kanske på slutet av 1800-talet. Sån där ensamtid då man hör sina egna tankar.
"Jaha, kanske ska jag läsa lite bok. Nej, först måste jag göra lite kaffe. Undra om jag ska duscha idag, nej, det behövs inte ska ju ändå inte träffa någon idag, orkar inte förresten. De sa att det skulle bli kallare ute snart. Undra om det tänker komma någon mer snö, det hade varit trevligt. Borde vi köpa skidor åt barnen? Känns liksom dyrt att satsa på alla tre samtidigt. De verkar ju inte lida av att få åka pulka istället, skidor kan vi börja med när de är lite större, kanske när Signe och Henry är i 6-års åldern. Åh, jag borde plocka bort julsakerna, men är ju helt kallsvettig, det får bli till helgen. Men det hade varit fint att sy nya gardiner till köket. Kanske färglada, vore fint till de vita väggarna. Oj, 91 poäng på Wordfued, shit, nu har jag ingen chans!"
Ni vet. Vanliga tankar. Tycks kanske en aning banalt, men ändå oerhört fascinerande. För de är som skygga fåglar, som annars bara sitter på en anonym pinne långt bak i mitt huvud. Hinner aldrig titta fram, aldrig flyga omkring och kvittra så att det hörs. Att ha en liten, liten tyst paus. Att för ett kort tag, slippa ha en ockuperad hjärna av barnabehov och jobbdilemman eller en överväldigande trötthet som får tankefåglarna att trilla av pinn. Och eftersom det dröjer innan vi får avnjuta vårfåglarnas underbara kvitter, så får jag glädja mig över att fått uppleva mitt eget tankekvitter.
Så jag känner mig ganska ompysslad ändå. Av mina egna tankar. Har glömt bort att de är sådant trevligt sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar