Gammal hederlig kärlek

När ens små är sjuka. Så blir man plötsligt mamma de lux. Dels så blir, i alla fall våra barn, väldigt mammiga. Som vore den lilla sjukligen en utbyggnad av min egen kropp. Som ett plåster, en andra hud. Och dels så lägger modersinstinkten in en extra växel. Ibland av oro, men oftast av en överväldigande, ja smått överjordisk, sympati och empati med de små. Det är som sjukdomen satt i ens egen kropp, nej, värre. Mer som att man kräver ett veto mot att sjukdomen ska få drabba ens ömmaste punkt.

Det är faktiskt något fint med att få uppleva denna sida hos sig själv. Att bry sig om en annan så mycket att det fysiskt värker i kroppen.

Visst är det jobbigt och drygt när barnen är sjuka, men fullt lika väl känner man sig som något av en urmoder när man vyssat en feberhet kropp, torkat kräk eller gett hostmedicin och märker att den lille somnar gott.

Kanske har hjärnan något belöningssystem för att vi ska stå ut. Ett hormon som löser ut när ens avkomma är i fara. Eller. Kanske är det bara hur helt vanlig, osjälvisk kärlek fungerar. Så enkel och basal och samtidigt (i vårt samhälle idag), tämligen extraordinärt och unikt så att vi förvånar oss själva. Gammal hederlig kärlek.