Ogräs och livskraft

I sex och ett halvt år. Har vi bott i vår vackra by, i vårt fina lilla hus. Med massor av trädgård och små fina ställen. Där de tidigare ägarna omsorgsfullt hade investerat i en trädgård med vackra perenner och slingrande rosor.

Tills 2006. När vi köpte huset. Med ett barn i magen, höggravid. Och snart därefter med TVÅ barn i magen. Ännu mer höggravid. Inte många spadtag som görs i trädgården då inte.

Och denna trädgård har i sex och ett halvt år fått stå och växt. Blivit ett töcken av ogräs och annan dekadens. För under dessa sex och ett halvt år, så har jag aldrig upplevt en enda solig vårsommardag tillsammans med barn som varit ÖVER en ålder av fyra år.

Med andra ord. I sex och ett halvt åt har vi befunnit oss i ett sammelsurium av småbarn. Och intensivt trädgårdsarbete och en klan med små småbarn, är inte en match made in heaven. En halvtimme, nån minut, ibland till och med en timme, har man snärjt åt sig. Svettigt och panikhetsigt slagit åt sig lite ogräs. Krattat värsta skräpet. Slängt en titt på nåt bortglömt hörn. Och sen bara fått titta på hur trädgården växt igen, medan man sprungit efter bollar och hindrat alltför många skedar sand fryntligt ätas upp i sandlådan.

Men idag hände det. En hel dag med trädgårdsarbete. Jag säger det igen: En HEL DAG! Barnen var hemma, de var ute med mig - men de kunde leka själva, fånga sniglar, göra maskhagar och hjälpa mig slänga kvistar.

Det är som magi. Signe och Henry är fyra år och tre månader nu. Idag var första riktiga vårsommardagen i år, som vi var hemma. Så, alltså var idag FÖRSTA gången sedan vi flyttade HIT! Ingen stress, ingen hets inget sandätande, bara något enstaka bråk med spadar. Alltså, en fröjd!

Vårt liv är ganska tufft just nu. Mannen mår inte bra. Jag försöker hålla ihop alla bitar inom mig. Försöker räcka till för barnen, för livet. Att sköta trädgården är inte livsviktigt. Men, att faktiskt KUNNA ägna sig åt trädgården - ger mig livsviktig glädje.

Dagens glada sol hettar i ansiktet. Jag har varit ute hela dagen. Fått ägna mig åt rötter och jord. Fått känna mig lite normal. Fått glädja mig åt barnen som kan reda sig lite själva. Som växt och klarar mer. Och jag får vara en person som kan ha lyxen att ha en trädgårdsdag.

Jag kommer hädanefter inte ha en perfekt trädgård. Men jag får ett aning starkare sinne och ett lite gladare hjärta.