Rätten att må bra

Vi har rätt till att må bra. Med barn, utan barn. Med jobb, utan jobb. Med problem, utan (uppenbara) problem. Alla har rätt att må bra.

Men när man befinner sig i en långvarig ansträngning och när det goda livet känns som att det är oåtkomligt bakom lås och bom, alltför länge. När man inte mår dåligt, men heller inte bra. När man helt enkelt är ansträngd. Under lång tid. Då drabbar det kroppen, förr eller senare. För tillräckligt många vattendroppar på en solid sten urholkar den tillslut. Även om den enstaka vattendroppen inte kan skada någon.

Då behöver man be om hjälp. För att få bekräftat ett livsviktigt faktum: Du har rätt att må bra. Inte bara överleva. Må bra!

Därför är jag nu något som jag väljer att kalla "hälsoskriven" eller "må-bra-skriven". Där jag en period får vara något annat än en mamma som överlever - och istället en person ska få ägna sig lite mer åt privilegiet att helt enkelt må bra. Så allt är som vanligt, men allt är annorlunda. Inget nytt har hänt idag, bara detta enkla, befriande konstaterande. Jag har rätt att må bra.

Väldigt odramatiskt. Må bra-saker är ju något vi ägnar oss åt stup i ett. Unnar oss sovmornar. Hittar på något trevligt en kväll. Ha en lyxig frukost i lugn och ro. Inte göra något vettigt handtag på en hel helg. Det är sunda må bra saker. Och jag har också ägnat mig åt dessa saker, allt som oftast.

Men inte det senaste året. En storebror och två tvillingsyskon senare så gör jag och min man bara gör saker som liknar dessa: Träffar folk. Utflykter. Försöker sova ut. Men i slutändan har vi varit tröttare efteråt än när det hela började. Att sova ut blir bara ett dåligt samvete mot Fredrik som måste orka istället. Faktum är att det som förut varit "må bra-saker", har blivit "för ansträngande-saker". Och tillsammans med detta, minst 365 långa nätter av störd sömn, som slagit bort orken ur kroppen på mig. Oss.

Så jag tänker nu försöka passa på att återerövra må bra-konceptet. Det är lite slingrigt att hitta fram till vilostunderna, men med en "hälsoskrivning" ska det nog ändå gå att få till. I alla fall öka frekvensen. Och med vetenskaplig fakta i ryggen, om vad som händer med en ansträngd kropp, så är det enklare att stå upp för den rätten.

För även om mitt livs största uppgift i livet är att vara mamma, och att vara mamma innebär det hårda arbetet att ta hand om sina barn - så tjänar ju alla på att denna mamma orkar. Orkar ända fram. Det förtjänar både jag och mina barn. Och min fina make. Jag vill vara fortsätta vara en hängiven mamma. En engagerad mamma. En bra mamma.

Men framförallt, en glad mamma - och för att vara det behöver jag vara en glad människa!

Leve tvåsamheten

Söndagskvällen blev sen. Det blir trångt vid datorn på kvällarna. Och så disk, hostiga barn och golvrensning. Mitt tänkta inlägg ikväll får skjutas på framtiden. För imorgon ses vi inte. Jag och min husman har bestämt oss för att ha en kväll i veckan som är surffri. Och det kommer vara måndagar. Även om det innebär en helt ordinär disk -och ihopplockningskväll med en session CSI, så är den i alla fall gemensam. De gemensamma stunderna bör värnas om. Som en god vän, tillika tvilling -och trebarnsmor, påminde mig om en grundläggande sanning för mig härom dagen:

Det är vi som är basen. Grunden. Vi. Föräldrarna. Vi som en gång valde varandra och bestämde oss för att leva ihop. Till och med gifta oss. Kyssa varandra på en kyrktrappa i Alfta, den 13 juli 2002. Efter att ha lovat varandra att älska i nöd, lust och lustigheter.

Vi behöver åtminstone sitta brevid varandra i TV-soffan. Om inget annat. Åtminstone en gång i veckan. Om inte oftare.

Det är vår tvåsamhet som ska hålla ihop den här femsamheten. Jag älskar dig, min man! Mitt i allt detta som kallas vardagen. Småbarnsåren. Kaoset. Livet.

Jag är för få

- Men vilken hand ska jag hålla i då? undrar Leonard missnöjt. Alla tre barnen är nyvakna och håret på ända och det är dags att ta sig mot morgonstöket i köket. I min högra hand håller jag Signe och i vänster Henry. Deras små knubbiga, fuktiga händer håller ett varsitt stenhårt tag om tre fingrar.

Jag tittar på Leonard och känner frustrationen bubbla upp inom mig. Inte mot Leonard. Bara mot det faktum att jag inte har tillräckligt många händer att bidra med. Det slutar med att Signe accepterar faktum att hon ensam får ta täten till köket.

I köket skyndar jag mig att klä på dem, vårt snäluppvärmda hus är småkallt. Henry bestämmer sig för att vägra släppa taget om mamma när hon finns så väl till hands. Han klänger sig fast vid mig likt en schimpansunge, hans små nypor är förbluffande starka och det är lika bra att låta honom hänga på armen under grötkokandet. Just då kommer Signe och gnäller lite. Hon är kramsugen och kommer med utsträckta armar. Jag tar en paus från grötbestyret för att krama henne, med Henry på min ena arm. Det resulterar i två besvikna, morrande barn. Signe går dramatisk iväg slänger sig på golvet och gråter. Jag kan inte ägna mig åt henne och hennes gråt, för då gråter Henry också. Och Leonard ska på pottan. Och frustrationen bubblar upp inom mig. Inte mot Signe eller Henry.

Bara mot det faktum att jag är för få. Jag kan drabbas av en oroande tanke. Tänk om det inte bara är mina armar som är för få? Tänk om de inte får allt som de behöver? Att min kärlek räcker till alla tre det vet jag, för jag älskar dem hejdlöst mycket. Men det känns som man bryter mot någon naturlag när man inte har möjlighet att ta hand om sina egna gråtande, behövande barn.
När Signe och Henry var nyfödda hände det gång på gång. Att jag satt med den ena och ammade och Fredrik låg och vilade, lagade mat, var på toa eller hjälpte Leonard med någonting. Så vaknade den andre bebisen och var hungrig - och skrek sig hes av övergivenhet. Det skär nästan modershjärtat i bitar. Det borde finnas medföljande extraarmar till modern och fadern vid tvillingfödslar. Hur är det annars tänkt?

Och så tålamodet sedan? Hur ska det räcka? Och det fanns att köpa på apoteket, så skulle jag stå först i kö. Hade man haft ett oändligt tålamod så skulle det vara lättare att acceptera det faktum att alla tre får sina behov tillfredsställda - men att allt får ta sin tid. Och när jag tar tid för mig själv så överfalls jag av dåligt samvete, eftersom tid redan är bristvara gentemot barnen. Men hur ska jag annars ladda nytt tålamod, utan någon som helst, egentid?

Signe, Henry och Leonard har sina olika sätt att se till att få en del av sin mamma. De tar det i sina egna händer. Kompetenta som de är.
- Mammamm-ammmmam-mmmma-mamma-mmama, säger Signe medan hon kommer tultande och kastar sig i min famn. Henry kör schimpanstricket. Leonard säger gång på gång på gång:
- Jag vill va med dig mamma, jag vill vaaaaa med dig.

Så oavsett tålamod. Oavsett antal armar och händer. Jag är deras mamma. Så jag få försöka lita på att jag räcker till. För om kärleken finns där, så måste det vara tillräckligt.

Kärleken sträcker den sig långt mycket längre än mina armar.

Lära sig gå ...

Henry lärde sig gå igår. Det slog gnistor om hans glädjestrålande leende. Vilken fullkomlig stolthet! En sådan lättnad, sådan glädje och revolutionerande upptäckt.

Igår, den 5 maj 2010, lärde han sig gå. Stå på de ben som ska bära honom genom resten av hans liv. Så svindlande! Dessa små fötter, som hittills bara tjänstgjort som stådon är nu gådon. Vart kommer dessa små fötter ta honom? Var kommer hans framtida stora fötter att få trampa?

Att känna hur det bär. Plötsligt upptäcka så nya, oanade möjligheter. Tänk att uppleva en sådan påtaglig truimf. Vi talar om att uteckla oss, gå på utbildning, höja vår kompetens. Och det är inget att förakta. Men en sådan milstolpe är mer än att hitta nya vägar i livet. Det är att lära sig vandra dem. Att lära sig vara människa i den här världen.

Motsvarande kompentenshöjare för dig och mig, skulle vara att lära sig flyga. Så det är bara dags att börja tro det omöjliga. Efter månader med att klänga i mina byxben, så skedde något inom honom.

Vi kanske skulle behöva börja lära sig gå - igen. Precis som Henry. Våga släppa taget.

Om jag fick förklara

Tänk om mina kära små barn kunde förstå allting jag sa, bara för en kort stund. Att jag fick förklara hur det är att vara deras föräldrar, genom att få använda obegränsat med ord. Om de verkligen förstod innebörden. Tänk om jag kunde skriva ett brev till dem. Och de kunde läsa det. Då skulle jag skriva så här:

Kära Leonard, Signe och Henry,

Jag och pappa älskar er allihopa, precis lika mycket. Det behöver ni aldrig oroa er över. Men ni är så olika, så vi älskar utifrån era olika personligheter.

Leonard, att du fått småsyskon betyder inte att vår kärlek förändrats eller förminskats. Du är inte mindre viktig och vi ser dig och uppskattar dig precis lika mycket nu som vi gjorde innan. Bara det att vi har mycket mindre tid nu och det kan vi också vara ledsna över ibland.
Signe och Henry, försök ha tålamod med er storebror, för han håller på att vänja sig vid att ha småsyskon.
Jag och pappa är inte perfekta. Jag förstår att ni blir förvånade, men det är sant. Vi klarar inte allting, vet inte allting, orkar inte allting. Vi gör bara så gott vi kan, utifrån den situation vi är i.
Ni är tre personer och vi är två. Det gör ont i oss att se att ni blir besvikna över när ni inte får egentid. Det är tålamodsprövande att ha tre personer som samtidigt snurrar runt allting i huset, det dras ut, vänds upp och ner, kladdas in i varje por. Under tiden vill ni att vi hela tiden ska se er och vara med er. Och eftersom vi bara är människor, så tappar vi tålamodet ibland.

Förlåt oss för att vi ibland blir så arga. När vi blir arga tycker vi inte mindre om er, utan är bara trötta och frustrerade. Mest för att vi vill vara perfekta föräldrar, men kan tyvärr inte vara det.
Särskilt förlåt för att vi missförstår er ibland. När vi inte förstår att ni försöker berätta något för oss. Att ni har ont, att ni vill göra en viss sak, vill visa en sak, är rädda för något eller att ni bara längtar efter att få kramas. Vi är inte så bra på ert språk ännu.

Leonard, Signe och Henry, tack så fantastiskt mycket att ni är de personligheter som ni är. Vi har ännu inte hunnit lära oss allt om er, om era intressen och önskemål. Vi håller på och lära oss och varje dag är en spännande resa på era personligheters snirkliga vägar.

Tack för att ni kom in i vårt liv. Det är lite tungt just nu när ni är små, med allt fysiskt och praktiskt som ska hinnas och orkas med. Tänk vad många fantasiska år vi har framför oss! Ni kommer att få stå ut med era gamla föräldrar under många, många år - och skämmas för oss många, många gånger. Men är alltid så stolta över er, så vi nästan spricker.

Jag älskar er så mycket, varje dag, alltid.

Ömmaste kramar,
Er mamma

Så skulle jag skriva. Och det hade varit skönt om de faktiskt förstod. Att man vill dem så väl. Att det är så svårt ibland. Hur mycket man älskar dem. Men om de hade skulle förstå allt det där - så skulle de ju inte vara barn. Och tack och lov för att de är barn.

Härligt oförstående barn!

Små spegelbilder

- Jag är helt slut, jag måste sätta mig och vila en stund.

På sin lilla stol sitter Leonard med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Han förstärker sitt budskap med en ljudlig suck.

Först känner jag irritationen stiga inom mig. Denna plötsliga trötthetsdrabbning inföll precis när jag bad honom plocka ihop bilarna och djuren. När jag sedan stannar upp och verkligen tittar på Leonard, då ser jag. Hans perfekta spegling av mig.

Det blir rundgång. Han är helt slut, för jag är helt slut. Mest hela tiden. Sekunden jag stiger ur sängen så kommer otillräckligheten som ett slag i magen. Alla tre är vakna, tvillingarna Signe och Henry skriker i sina späjlsängar. Min man, som tagit nattskiftet, får sova en liten stund extra. Så jag får bara med mig Henry och Leonard, eftersom Leonard kräver att man håller handen. Så då skriker Signe sitt dödsskrik tills jag hinner hämta henne. Och det är mina första fem vakna minuter.
När jag sedan hämtat dem efter jobbet, så börjar hemmajobbskiftet nummer två med att alla tre barn i kör tävlar om att klättra upp i min famn. När de helt sonika upptäcker att de har konkurrens av två syskon så börjar alla tre gnälla, knuffas och/eller skrika. Och då har jag inte ens hunnit ta av mig skorna - ännu mindre deras skor.

Men får man vara helt slut? Kan man vara helt slut, som mamma eller som pappa? Har man överhuvudtaget någon rätt eller möjlighet till det? Jag har svaret: Det är nej. Det är föräldraansvarets bitterljuva lott, eftersom man heller aldrig någonsin skulle vilja leva utan sina älskade småtroll.

Så vad gör man? Man kämpar på. Medan människor omkring oss säger att "det går över". Och det är helt sant - och det är till viss tröst! Problemet är dock att klockans timvisare ändå står på idag. Och det är idag jag är helt slut. Och min treåring är helt slut.

Barn känner allt som händer inom oss. De omformulerar det till sin begreppsvärld och spelar upp det. Klockrent, som en perfekt spegelbild. Bara det att de inte alltid förstår det som de speglar. De härmar det, som små papegojor. Men de känner allt, oavsett om de förstår. Titta på ditt/dina egna barn, så kommer du att få se. Din egen spegelbild.

- Mamma, jag tycker så mycket om dig. Varför säger jag hela tiden att jag tycker om dig? undrade Leonard när jag skulle lägga honom ikväll.
Jag svarade med att ge honom min ömmaste förklaring om hur mycket jag tycker om honom.

Och tänkte: För du känner din mamma bättre än du själv förstår.

Barn är alltid lika mycket barn

Barnen ligger och sover. De ser ut som tre små keruber, inbäddade i sina sängar bland gosedjur och snuttefiltar. Det bränner till i hjärtat av ömhet när jag tittar på dem. Oavsett hur dagen varit. Hur mycket de krävt av mig, hur mycket de än gnällt, så spelar det ingen roll.

Jag skulle ge mitt liv för dem. Inte tveka en sekund. Konstigt, men sant. I detta själviska samhälle där alla, inkulsive mig, blir medryckt i en önskan att förverkliga sig själv - så är detta ändå så ofattbart starkt. Så starkt som luften jag andas. Jag blir nästan lite ställd över denna starka känsla som bor i mig. Det är inget jag valt eller medvetet bestämt mig för. Det bara är så. Barnen är mitt ansvar. Som förälder. Som vuxen.

Vi tittar på humorgalan ikväll. Att samla in pengar för att barn ska ha det bättre talar till allas samveten. Att se fattiga och utelämnade barn har alltid berört mig. Men jag har upptäckt att det mer än bara berör mig. Det är nästan outhärdligt. För utan att kunna värja mig, ser jag mina egna barns ansikten ligga på loppiga och smutsiga sängar, undernärda och kämpande för sina liv. Jag ser dem stå där, med slitna, smutsiga kläder och bo i skjul. Och det hugger i mig. Jag måste nästan blunda, för jag står inte ut att tänka den tanken. Men jag närmar mig den ändå. Någonstans finns eller fanns, en mamma och pappa som älskar sina barn precis lika mycket som jag älskar mina. Mina barn som ligger i sina varma, torra ombonade sängar med ett dussin nappar var och sover obekymrat. De har obegränsat med mat att få och vatten att dricka. Vad är skillnaden?

Absolut ingenting. Vi hade tur. Ofattbar tur. Vi föddes här. De hade otur. De föddes där. De föräldrarna har inte valt detta liv för sina barn. Men barn med otur är ändå alltid lika mycket barn. Det är ju vansinne. Barn borde ha rätt till att alltid ha tur!

Men en stor skillad är det på oss och dem. Vi har ett val. Vi kan välja att hjälpa.