Barn är alltid lika mycket barn

Barnen ligger och sover. De ser ut som tre små keruber, inbäddade i sina sängar bland gosedjur och snuttefiltar. Det bränner till i hjärtat av ömhet när jag tittar på dem. Oavsett hur dagen varit. Hur mycket de krävt av mig, hur mycket de än gnällt, så spelar det ingen roll.

Jag skulle ge mitt liv för dem. Inte tveka en sekund. Konstigt, men sant. I detta själviska samhälle där alla, inkulsive mig, blir medryckt i en önskan att förverkliga sig själv - så är detta ändå så ofattbart starkt. Så starkt som luften jag andas. Jag blir nästan lite ställd över denna starka känsla som bor i mig. Det är inget jag valt eller medvetet bestämt mig för. Det bara är så. Barnen är mitt ansvar. Som förälder. Som vuxen.

Vi tittar på humorgalan ikväll. Att samla in pengar för att barn ska ha det bättre talar till allas samveten. Att se fattiga och utelämnade barn har alltid berört mig. Men jag har upptäckt att det mer än bara berör mig. Det är nästan outhärdligt. För utan att kunna värja mig, ser jag mina egna barns ansikten ligga på loppiga och smutsiga sängar, undernärda och kämpande för sina liv. Jag ser dem stå där, med slitna, smutsiga kläder och bo i skjul. Och det hugger i mig. Jag måste nästan blunda, för jag står inte ut att tänka den tanken. Men jag närmar mig den ändå. Någonstans finns eller fanns, en mamma och pappa som älskar sina barn precis lika mycket som jag älskar mina. Mina barn som ligger i sina varma, torra ombonade sängar med ett dussin nappar var och sover obekymrat. De har obegränsat med mat att få och vatten att dricka. Vad är skillnaden?

Absolut ingenting. Vi hade tur. Ofattbar tur. Vi föddes här. De hade otur. De föddes där. De föräldrarna har inte valt detta liv för sina barn. Men barn med otur är ändå alltid lika mycket barn. Det är ju vansinne. Barn borde ha rätt till att alltid ha tur!

Men en stor skillad är det på oss och dem. Vi har ett val. Vi kan välja att hjälpa.